Det finns som bekant böcker som bara barn gillar – kritiken är ofta inte nådig mot dem, men de hittar sina läsare ändå. Och så finns det böcker för barn som vuxna blir riktigt glada över och gärna vill hjälpa till att föra ut till målgruppen. Siri Spont (pseudonym) debuterar med en sådan bok: ”Utan djur så dör jag.” Författaren har förut skrivit för vuxna – att hon är en driven skribent är tydligt från början. Det är pang på, med replik på första raden.
Tilda, elva, kanske tolv, berättar. Thea är hennes bästis, de delar allt, inte minst kaninerna. Djur, också hästar, och framför allt hunden Rocky dominerar Tildas vardagsliv mer än till exempel killar och familjekonflikter, även om sådant också finns. Samt bästisen, den som tjejer i den åldern delar allt med och skrattar ihjäl sig tillsammans med. Om då bästisen en vacker dag verkar föredra en annan är svartsjukan där, minst lika svidande som när det handlar om förälskelse.
Redan i första kapitlet blir Tilda sviken. Thea har gått till skolan med Elin, en av de mogna i klassen. De mogna är förstås överlägsna och ytliga och bryr sig mycket mer om killar än om djur till skillnad från töntarna, men till all lycka finns tönten Stella. Och därmed blir ytterligare en bästis svartsjuk.
Låter det likgiltigt?
Det är det inte. Tilda berättar med humor och självironi om skolan och fröken och odräglige Marcus som slåss (hon drar inte den slutsats läsaren gör att han nog är rätt tänd på henne), om storasysters urspårade kalas, om livet på landet där alla vet allt nästan innan det har hänt och om fröjden att rida ut på sin egen häst, en känsla som inte har något gemensamt med fåniga hästböcker. Tonträffen är total i både diktion och tankegång, liksom i de helsidor med Jonna Björnstjernas roliga teckningar som summerar och kommenterar.