Först bara det självklara. 1973 – samma år som Carl XVI Gustaf inledde sin tid som regent – klev Hans Alfredson upp på scen i frack och cylinderhatt och sjöng ”Efter kaffet vill man gärna ha små kvinnor” i bitande ironi mot överklassens mansgrisar. Sedan skulle det dröja 37 år innan vi kunde föra ett öppet samtal om gubbarna och kaffeflickorna. Det ska författarna till ”Den motvillige monarken” – trots den kritik som kan och bör riktas mot dem i övrigt – ha all heder av.

Men om man nu för ett ögonblick bortser från skandalrubrikerna, mediedrevet och de juridiska eller konstitutionella frågeställningarna och närmar sig boken som en biografi, kan man konstatera att den förhåller sig till genren på ett mycket märkligt vis. Halva boken är en harmlös och förutsägbart småputtrig skildring av det blivande majestätets uppväxtförhållanden på Haga och Stockholms slott, kryddad med gulliga anekdoter; i mångt och mycket ett referat av tidningsartiklar och tidigare utgivna memoarböcker,
ibland väl generöst citerade. Det som känns mest eget i framställningen är den initierade beskrivningen av jordenruntresan på ”Älvsnabben”, en detaljrik skildring av hur en ung prins fostras in i manlig gemenskap via en kombination av militär disciplin och exotiska hamnäventyr i tropikerna.

Sedan … faller biografin sönder. I stället för att berätta om huvudpersonens liv – vilket väl får anses vara ett grundkriterium – glider den över i ett bitvis maniskt grävande kring den krets av festsugna män i vilken kungen ingår, med tonvikt på deras sätt att närma sig det motsatta könet. Bara. Ingenting annat får plats i framställningen. Hela and-
ra halvan av ”biografin” utgörs av denna granskning av kungens fest- och sexliv, främst under 80- och 90-talen, då han med sina vänner sägs ha träffat kvinnorna på middagar, under resor, i privata lokaler och, vid några enstaka tillfällen, porrklubbar.

Därmed hamnar också kungen i periferin i en text befolkad av långt mer färgstarka Ajar och Noppar, livvakter, svartklubbsskummisar och anonyma ABC-kvinnor. Kungens personlighet, vilja, rädslor, förhoppningar, åsikter i miljöfrågor, samhällsutvecklingen eller utrikespolitiken (Brunei, någon?), hans familjerelationer och äktenskap, allt får stå tillbaka till förmån för karikatyren av en ytlig och jagsvag kåtbock omgiven av fjäskande män som gillar att beställa kvinnor till kaffet i den mörka Stockholmsnatten. ”Hey Baberiba” möter ”Snabba cash”, komplett med kriminella serber och blåblodiga Stureplansstekare.

Boken har en tydlig karaktär av misslyckat grupparbete. Journalisten Thomas Sjöberg, som tidigare bland annat har skrivit om ”porrkungen” Berth Milton, står som huvudförfattare till boken, men medarbetat har också Tove Meyer och, intressant nog, socialarbetaren och journalisten Deanne Rauscher, som tidigare har skrivit en bok om bordellhärvan på 70-talet.

Sannolikt har Rauschers erfarenhet av arbete med unga, utsatta kvinnor tillfört boken mycket i fråga om sakkunskap och nätverk – men också fått den att tappa fokus. Tragiskt nog har den lovvärda ansatsen att granska den manliga finans- och maktelitens sätt att använda sig av kvinnor schabblats bort i den desperata jakten på något, vad som helst, som kan häftas fast vid HMK själv. Därför blir det varken ett seriöst socialreportage eller ett gediget personporträtt, bara ett mischmasch av indicier, anonyma påståenden och sida efter sida av intetsägande, noggrant transkriberade intervjuer med ”kungavänner” vars svettläppade svammel tidvis når parodins höjder:

”… det är ju ingenting jag … nää … det är inte min grej. Jag kommer inte ihåg situationen ens, finns inte en chans, skulle man fråga, ingen kommer ihåg … Jag har aldrig hört talas om att någon har … Ja, alltså, jag vet inte, det där är ingenting jag över huvud taget … finns inte en chans … och sen om de säger … det må vara hänt men … ingenting jag vet om alltså.” (Ordagrant citat ur 20-sidig intervju.)

Så slår jag på tv:n och ser den numera klassiska ”presskonferensen” i Hunneberg och inser att ”Den motvillige monarken” i sin brist på fokus, analys eller intellektualisering, på ett kongenialt sätt speglar sitt ämne. I det fragmentiserade talet och den flackande blicken inför pressuppbådet ser jag en man som övergivits till och med av sina egna biografer. Som inte får – eller vill – spela huvudrollen ens i sin egen livsberättelse, som står mitt på scenen men ändå aldrig är närvarande. Och helst av allt vill smita ut i kulisserna för entoast skagen och en helkväll med grabbarna.

Artikeln är tillfogad en rättelse.