Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Bokrecensioner

Skarp attack på Ban Ki-moon

Inga-Britt Ahelenius beskriver FN-chefen Ban Ki-Moon som en karriärist som undviker att ta ställning.
Inga-Britt Ahelenius beskriver FN-chefen Ban Ki-Moon som en karriärist som undviker att ta ställning. Foto: Seth Wenig/Mark Garten

Inga-Britt Ahlenius och Niklas Ekdals bok om generalsekreterare Ban Ki-moons undfallande sätt att leda FN är viktig och avslöjande, skriver Ann Heberlein.

Litteraturrecension

Skribent: Niklas Ekdal, Inga-Britt Ahlenius

Titel: ”Mr Chance. FN:s förfall under Ban Ki-moon”

Utgiven av: Brombergs

Inga-Britt Ahlenius är revisorn från Karlstad som ägnat ett helt yrkesliv åt att bekämpa korruption och slöseri. Hon utmanade regeringen Persson och reformerade Riksrevisionsverket, avsatte EU-kommissionen med Santer i spetsen, byggde upp det som betecknas som Europas mest eftersatta förvaltning, Kosovos, och befordrades 2005 till chef för hela FN:s interna granskning, OIOS. ”Hon är totalt orädd”, säger hennes kollegor på OIOS och ger henne smeknamnet Ms Fearless.

I somras löpte Ahlenius förordnande för FN ut och den slutrapport som hon lämnade efter sig gav eko i hela världen. Ahlenius är bekymrad över sakernas tillstånd. Framför allt är hon starkt kritisk till Ban Ki-moons sätt att leda FN: ”Idag är FN inte bara en svag organisation, dess sekretariat är i viktiga avseenden dysfunktionellt.”

Ban Ki-moon är bondpojken från Eumseung som tagit sig hela vägen till FN-byggnaden på Manhattan. Blott sex år gammal tvingades han och hans familj fly sin hemby och gömma sig i bergen medan byarna i dalen bombades sönder och samman. Ban Ki-moon växte upp i spillrorna av ett krig och blev vuxen i takt med landets återuppbyggnad. Inte sällan tar han sin utgångspunkt i sin egen erfarenhet av krig och kamp i sina tal: ”Kanske kommer detta personliga engagemang delvis från mina erfarenheter som pojke i Korea, där jag växte upp efter kriget. Min skola var en grushög. Det fanns inga väggar. Vi studerade i det fria. FN återuppbyggde mitt land”, sade han i ett tal vid en konferens om kärnvapennedrustning 2010.

Berättelsen om Ban Ki-moon är berättelsen om en liten pojke på flykt som växer upp och axlar ansvaret för att leda den organisation som räddade hans land: från krigsoffer till FN:s högste chef. Den otroliga berättelsen är förföriskt deterministisk – som om han, Ban Ki-moon,var förutbestämd till just detta, att leda FN och rädda världen, en frälsare som vandrat med de svaga, som svultit, som kämpat, som vet vad fattigdom och lidande innebär.

Det låter nästan för bra för att vara sant. Som manuset till en Hollywoodrulle snarare än som en sann berättelse ur verkligheten. Inga-Britt Ahlenius jämför honom med just en karaktär ur en film, nämligen den naive trädgårdsmästaren i komedin ”Välkommen Mr Chance”. Trädgårdsmästaren mr Chance – briljant gestaltad av en charmerande naiv Peter Sellers – som egentligen aldrig varit utanför den trygga trädgård där han arbetat hela sitt liv och som skapat sig en världsbild genom att se på tv råkar genom en slump bli president. Hans osammanhängande mumlande, hans mångtydiga formuleringar om lökar, rötter, årstider och växtlighet misstas för djupsinnighet och hans enkla rättframhet gör honom populär.

Jämförelsen mellan Ban Ki-moon och mr Chance har sina poänger, men också uppenbara problem. Den bild som framträder av Ban Ki-moon i Niklas Ekdals och Inga-Britt Ahlenius bok är snarare bilden av en målmedveten karriärist än av en oskuldsfull trädgårdsmästare vars öde styrs av slumpen. Problemet med Ban Ki-moon är inte att han inte har ambitioner eller mål. Problemet tycks vara att han har fel mål. Han tycks vara mer intresserad av sin egen makt, av att vara Generalsekreterare, än av att använda makten på något konstruktivt sätt.

Denna ambition får förödande konsekvenser för världssamfundet, menar Ahlenius. Ban Ki-moons önskan om att ha vänner i maktens korridorer innebär alltför många prioriteringar, i alla fall i teorin. Nära medarbetare menar att nya prioriteringar tillkommer efter varje besök i ett krisområde – prioriteringar som inte följs upp: ”Ban Ki-moons prioriteringar har gällt allt och inget.”

Än värre är att hans önskan att inte stöta sig med någon leder till att han avstår från att ta ställning och från att kritisera. Under hans ledning har FN förlorat sin ställning som etiskt korrektiv och moralisk måttstock. FN har blivit tandlöst.

”Ban har aldrig i hela sitt liv velat stå ut och stå upp för något” skrev Der Spiegel hösten 2009 och listade hans misstag under sina första tre år som generalsekreterare: det dubiösa stödet för dödsstraff, uppvaktningen av Sudan och Burma, välsignandet av USA:s invasion i Irak. ”Till slut återstår bara meta-frågor som klimatet” konstaterar Der Spiegel syrligt (något som Ban för övrigt inte heller lyckats särskilt bra med).

Diplomaten och vice FN-ambassadör Mona Juul betecknar Ban som ”världens farligaste korean” i sin rapport till norska UD sommaren 2009. Ahlenius är inte den förste att kritisera Ban Ki-moon, men hennes kritik väger särskilt tungt eftersom hon sett det bristfälliga ledarskapet och organisationens sönderfall från insidan.

Ahlenius beskrivning av Ban Ki-moons ledarstil får mig att tänka på elefanten Babars rådgivare Cornelius och Pompadour och deras standardlösning på alla hot och problem, nämligen att ”tillsätta en kommitté”. Liksom Cornelius och Pompadour är Ban Ki-moon förtjust i tomma symbolhandlingar, något Ahlenius återkommer till flera gånger. Det är inte tillräckligt, menar hon.

Arbetet med att göra världen till en bättre och tryggare plats kräver mer än kommittéer och prat. Det krävs handling och ställningstagande, menar Ahlenius. Den kritik hon uttrycker är viktig, och förtjänar att tas på djupaste allvar.