Slavenka Drakulic ”Katt i Warszawa och andra berättelser om livet under kommunismen”

Första gången jag mötte Slavenka Drakulic var på ett seminarium i Stockholm 1991. Hon var 42 år, sensationell, verbal, och sopade golvet med en äldre kamrat från det forna Jugoslavien. Han var uppblåst, föraktfull och manschauvinistisk, och borde ha vetat bättre när Slavenka var i rummet.

Hon kunde då inte veta att Sverige på grund av en manlig bekantskap skulle bli ett av hennes framtida hemländer.

Ett par år senare kom hennes bok ”Balkan Express” och ”Hur vi lyckades överleva kommunismen med ett leende på läpparna” för att följas av en rad böcker.

För svenskarna  programmerade Slavenka Drakulic om den allmänna bilden av östländerna bakom muren. Genom hennes berättelser och tidningsartiklar i DN, Aftonbladet, Amelia med flera tidningar fick svenska läsare ta del av ett vardagsliv med en del komiska poänger. Hon var politiskt kunnig och medveten, en feminist som var fostrad i Kroatien och utbildad till internationell intellektuell och journalist. Samtidigt mor och dotter.

Det blev lite mer alldagligt när Slavenka Drakulic berättade hur det var bland kvinnorna och männen i öst, hur kvinnorna kunde drömma om lyx och bilar, smink och kläder, medan deras jämn­åriga kvinnor på andra sidan muren drömde om toppjobb på arbetsmarknaden.
Man förstod att Europa haltade. Slavenka Drakulic förde öst och väst lite närmare genom sina berättelser och sin journalistik.

I dag, på 20-årsdagen av murens fall, kommer hon ut med ytterligare en bok: ”Katt i Warszawa och andra berättelser om livet under kommunismen”. Genren ligger nära den humoristiska satir med fabler, som användes under kommunisttiden för att kamouflera sanningen i samtalet om politiken och makthavarna.

Det ligger ju i sakens natur att den här sortens halvhemliga sätt att berätta blir internt och lite inaktuellt när det blir scenbyte i historien. Fränt och avslöjande när makten lever kvar bland personerna som dessa djur – katten, hunden, papegoja med flera – berättar om. Men efterhand förvandlar histo­rien berättelserna till kuriosa, vilket författaren beaktar. ”Guidad tur på Kommunistiska museet” kallas det första kapitlet.

Svenska läsare kan säkert dechiffrera Marskalken som Tito i det forna Jugoslavien och roas av allt hans papegoja Koki kan berätta om honom som njutningsmänniska och envåldshärskare. Det kan bli lite väl tramsigt: ”Koki kan berätta att Marskalken efterlämnade en samling av inte mindre än 21 000 menyer! Inte kattskit, va? Koki kan rabbla många av dem utantill! Och recept med – det är bara att be Koki (och hosta upp lite nötter!)”.

Men när katten berättar om Generalen (Jaruzelski) i Warszawa och den äldsta hunden i Ceausescus Bukarest om allt anmärkningsvärt de kunde höra och se, är det en farligt snabbt bortglömd historia som Slavenka Drakulic förmedlar.