Titeln på Slavoj Zizeks nya bok anspelar på Karl Marx yttrande att historien alltid upprepar sig – först som tragedi, sedan som fars. Under 00-talet gick det snabbt mellan vingslagen. Tragedin utspelade sig efter terrorattentatet mot World Trade Center 2001, då president ­George W Bush tillfälligtvis upphävde medborgarnas politiska fri- och rättigheter. Farsen förlägger Zizek till 2008, då samme president kvävde de fria marknadskrafterna för att rädda det krisande finanssystemet från härdsmälta. 00-talet var alltså decenniet då liberalismen hann dö två gånger, först som politisk doktrin, sedan som ekomomisk teori.

Att läsa Slavoj Zizek är som att stå och gapa över ett vidunderligt, intellektuellt fyrverkeri. Det sprakar av ironier, blixtrar av paradoxer och exploderar i provokationer. Det är inte alltid man ser hur ett enskilt nummer förhåller sig till det övergripande temat, men man hinner knappt ägna det en tanke eftersom den slovenskfödde superfilosofen redan ilat i väg för att tända på nästa uppsättning röda raketer. Tråkigt har man inte, även om det går att bocka av en del blindgångare.

Fyrverkeriets första del ägnas finanskrisen 2008, som blev ekonomisk kris 2009, som hotar att utvecklas till politisk kris de närmaste åren. Hur ska man förhålla sig till att marknadsliberala makthavare världen över infört ett slags förvriden socialism för att betala ut socialbidrag till kapitalister, alltså skattefinansierade räddningspaket till banker och storföretag?

I dagens politiska mittfåra diskuteras vilka finansiella regleringar som kan ge en mer krisresistent kapitalism. Tobinskatt, bonusbegränsningar och styckningar av banker som blivit ”för stora för att misslyckas”, länge iskalla idéer i marginalen, har kommit in i värmen. Förhoppningen är att det moraliska risktagandet, där finanshajar räknar med att skattebetalare står för eventuella förluster, ska försvinna. Men det är en utopi som heter duga, svarar Zizek och fyrar av en av sina raketer: Kapitalismens paradox är att man inte kan slänga ut den finansiella spekulationens smutsiga badvatten medan man behåller den reella ekonomins friska barn. Vad som är bra för Wall Street behöver förvisso inte vara bra för Main Street. Däremot kan Main Street aldrig vara vid full hälsa om Wall Street känner sig krassligt. Fördel Wall Street, alltså.

Det är den fördelen som gör att Wall Street kan skicka en representant till den amerikanska kongressen och begära 700 miljarder dollar i skattemedel under hot om att annars spränga finanssystemet i luften. Det är ett slags gisslandrama med påbjudet Stockholmssyndrom: älska din utpressare från Wall Street om du vill behålla ditt jobb på Main Street.

I det ljuset står alltså liberalismens fria marknadsideal med byxorna nere. Eftersom en fri och neutral marknad inte kan existera är frågan inte om staten ska blanda sig i marknaden, utan hur den ska göra det. Man kan till exempel undra om det inte är mer rättvist och effektivt att staten räddar överbelånade låntagare i stället för att kasta skattemedel i storbankernas svarta skuldhål?

Men Zizek har redan tuttat på fyrverkeriets andra del innan han fördjupar sig i den frågan. Det är inte finanskrisen som sådan, utan dess betydelse för vänstern som intresserar honom. I krisens Europa går paradoxalt nog högerpartier segrande fram medan en fascistisk populism vinner terräng. Finanskrisen avslöjade inte så mycket liberalismens kraschkurs som vänsterns handlingsförlamning, menar Zizek och citerar Walter Benjamin: ”Varje uppsving för fascism bär vittne om en misslyckad revolution.”

Handlingsförlamningen spårar Zizek till det 70-tal då ett konkret sociopolitiskt engagemang förgrenade sig i sexuell hedonism, andlig mystik och politisk terrorism. Ekonomikritiken slocknade. Kapitalismen kunde därmed reproducera sig i lugn och ro ända till denna dag, då världsekonomins skenbart bottenlösa kredithav plötsligt förvandlats till ett skyhögt skuldberg.

Vägen framåt då? Zizek är apokalyptisk. Han menar att kapitalismen aldrig på egen hand kan lösa sina inneboende antagonismer, som närmare bestämt är fyra till antalet: den ekologiska krisen, privatiseringen av de intellektuella allmänningarna, biogenetikens etiska dilemma och den nya form av apartheid som yttrar sig i murar och slum.

Skräckbilden av den kapitalistiska framtidsmänniskan blir således en vegeterande, genmanipulerad varelse i livsfientlig miljö som befinner sig under konstant digital kontroll. Hotet om mänsklighetens utplåning gör oss alla till proletärer, menar Zizek, och till skillnad från den klassiska bilden av proletariatet, som bara har sina bojor att förlora, riskerar vi att förlora allt.

Kapitalismens chans att överleva blir därför att återuppfinna sig själv som något slags socialism. ”Vi är alla socialister nu”, trumpetade Newsweek i fjol. Zizek spekulerar i att denna nysocialism kan anlända i förklädnad som kapitalism med ”asiatiska värderingar”, likt den vi ser i Kina, eller som kommunitarism eller något slags populism. Men i vilket fall betyder det allt annat än att vänstern har något att fira, varnar Zizek.

För här avfyrar han sin slutgiltiga provokation: det största, existerande hotet mot framtida välfärd utgörs av socialismen. Vad menar han? Medan Marx såg socialismen som ”vulgärkommunism”, ett lägre stadium till kommunismen, menar Zizek att socialismen, med dess kompromissvilja gentemot kapitalet, blivit kommunismens enda kvarvarande rival. Socialismen står nämligen handfallen inför den globala och regionala ojämlikheten, den fjärde och viktigaste antagonismen inom kapitalismen. Bara kommunismen kan adressera det globala proletariatets ”singulära universalitet”.

Jag måste erkänna att jag får svårt att hänga med, kanske främst på grund av Zizeks oklara definition av socialism. Sedan när saknar socialismen ett jämlikhetsideal? Och vart tog det fascistiska hotet vägen? Är inte en aldrig så förvriden socialism att föredra framför låt säga en klimatmedveten världsfascism?

Slavoj Zizeks styrka, att formulera provokationer som blottlägger den ideologiska strukturen i invanda tankemönster, slår mot finalen över i ett alfapet för bokstavsvänstern. Vilket inte hindrar att han lägger ett pärlband av lysande analyser på vägen dit. Efter tio års medvind för de globaliseringskritiska rörelser som varje år strålar samman i World Social Forum, men hittills inte kunnat leverera så mycket som en gemensam kampstrategi, är det till exempel befriande att höra Zizek efterlysa disciplin, organisering och ledarskap. När en global kris briserar går det politiska initiativet sällan till konsensusbeslutens lösa nätverk.

Nöjer man sig med en paraduppvisning av djärv kritik, burdus humor och enskilda fullträffar kan man bortse från det storslagna fyrverkeriets baksida, som är en kvardröjande känsla av tomhet. Vänsterns stora bok om den ekonomiska krisen väntar ännu på att skrivas.