Varför sjönk "Estonia"? Kanske inte alls för att höga vågor slog sönder bogvisiret, som den officiella utredningen slog fast - utan för att hon torpederats av en ubåt?
I stort sett varje större olycka och katastrof i modern historia, från "Titanic" till attacken mot World Trade Center, omges i efterhand av dunkla rykten om ondsinta sammansvärjningar. Både själva händelsen och överhetens suspekta rådvillhet måste ha en förklaring. Vad är det de försöker dölja?
I svensk tv har vi än en gång sett misstänkt genanta scener. Skamsna ministrar skyller på underordnade, besvärade tjänstemän pekar ut varandra. Är det möjligt att en administration kan vara så pinsamt handfallen? Tänk om hela den offentliga hanteringen av tsunamikatastrofen i själva verket är ett raffinerat skådespel där regeringen och UD gömmer undan något annat och viktigare som till varje pris måste hållas hemligt?
Det är det kanske inte så många som tror den här gången. Sorgligt nog ligger det som just visats upp i KU-förhören förmodligen rätt nära sanningen om makten bakom det annars så välregisserade maskspelet. Både i Rosenbad och i Vita huset ryms en hel del banal förvirring och inkompetens. Men det är något vi helst vill slippa veta, och säkert är det ett skäl till att misstänksamma rykten så lätt uppstår.
Och de har blivit vanligare världen över på senare år, skriver statsvetaren och USA-kännaren Erik Åsard i en ny bok om konspirationsteorierna kring morden på John F Kennedy och Olof Palme, "Det dunkelt tänkta", utgiven lagom till 20-årsdagen av Palmemordet. Vid mitten av 1900-talet styrdes stora delar av världens öden av två djupt paranoida despoter, Hitler och Stalin. I 50-talets USA övertog Eugene McCarthy stafettpinnen, och efter det hade världen fått nog av konspirativt tänkande för ett tag.
I dag är det på modet igen. Ett skäl, menar Åsard, är att tilliten till samhällseliten sjunkit sedan 1960-talet, särskilt i USA. Folk tror helt enkelt inte på politiker och myndigheter, och ju större kommissioner som tillsätts för att undanröja oro och tvivel, desto mer gnager misstankarna om att något inte står rätt till.
Ett annat skäl kan vara missnöje med världens utveckling. Både Kennedys och Palmes eftermälen har färgats av de frustrationer som följde: i USA Vietnamkriget, i Sverige välfärdssprickorna. Är det inte mer än troligt att onda makter ville hejda de två från att förverkliga den goda värld som låg inom räckhåll?
En tredje orsak är förstås internet, detta oöverträffade verktyg för både information och desinformation. I samma ögonblick som någon gör ett officiellt uttalande om en dramatisk händelse så läggs ett antal helt andra, garanterat mer spännande tolkningar ut på nätet.
Åsard synar några av de vanligaste och mer genomarbetade konspirationsteorierna om Kennedy och Palme. Han är en nykter forskare som irriterat sig på tendensen att avfärda den konspirativa vågen med ett leende och en axelryckning. Han vill ta den på allvar: vad är det egentligen som påstås, och vilka är beläggen?
Det kan finnas goda skäl att tvivla på officiella förklaringar. Själv kommer jag nog att misstro alla lösningar av Palmemordet som inte också kastar ljus över den lilla besynnerliga omständigheten att handlingarna om Palmes så kallade Harvardaffär på själva morddagen den 28 februari spårlöst försvann från länsrätten (jag har sett några krystade förklaringar som jag tyvärr misstror ännu mer än polisens vanligaste teori). En liknande omständighet kring Kennedymordet är Jack Rubys häpnadsväckande mord på Oswald själv. Skulle det inte finnas något samband?
Och det är just den sortens små irriterande frågor utan svar som kan driva privatspanare över gränsen. Journalisten Lars Krantz blev vid tidpunkten för Palmemordet vittne till hur en person stannade den buss han satt på vid en hållplats nära mordplatsen. Senare tyckte han sig förstå att mannen var en civilklädd polis. Övertygelsen om Sambandet fick honom att utarbeta först en egen variant av teorin om det berömda polisspåret - och senare en om hur Palme med familjens benägna hjälp i själva verket tagit livet av sig själv.
David S Lifton läste Warrenkommissionens rapport efter Kennedymordet och fann motsägelser. Med imponerande energi drog han i gång en egen undersökning där han konsekvent drog i varje upptänklig tråd som kunde tala för att myndigheterna sopat igen spåren efter en sammansvärjning. För att få sin ekvation att gå ihop tvangs han att anta de mest häpnadsväckande trollerier med presidentens kista för att liket skulle kunna smugglas undan och prepareras för att sanningen att presidenten skjutits från flera håll inte skulle avslöjas vid obduktionen.
Det är ett vanligt förlopp: en motsägelse eller någon förbryllande omständighet söker sin förklaring, och när en ny bild väl skissats tvingas den konspiratoriske pusselläggaren att acceptera allt större osannolikheter för att få den att passa med kända fakta. Konspirationsteoretikerns mödosamma vardag tycks ofta bestå i konsten att sila myriader av fakta, men svälja kameler hela.
Men de komplotter som på senare år fått verkligt globalt genomslag befattar sig knappt med futiliteter som mord, de är större än livet och anses drivas av närmast allsmäktiga, hemliga sammanslutningar: "Illuminati", frimurarna eller i modernare tappning storbankerna, oljebolagen och industriländernas ledare (och judarna förstås). I sekler sägs sådana slutna sällskap ha styrt historiens förlopp i det fördolda; den som läst sin "Da Vinci-koden" känner igen upplägget.
Det är förstås en stor skillnad mellan fantasifulla privatspanare och de obskyra rörelser till höger och vänster som vill se hela världen som en stor sammansvärjning. Ändå finns likheter i sättet att tänka. Gemensamt, menar Åsard, är oviljan att acceptera tillfälligheter. Bakom sammanträffanden måste det ligga en gemensam orsak, Sambandet, och därifrån är det förbluffande lätt att gå från aning till tro till tvärsäkerhet.
Åsards tumregel är, ungefär, att man aldrig ska påstå vad man inte kan bevisa, och inte förutsätta mer än nödvändigt. Rätt och riktigt förstås, men något i Åsards grepp riskerar samtidigt att göra själva sanningssökandet en otjänst. I lovvärt forskarnit smular han sönder några konsekvent genomförda, men bitvis tokiga teorier - men råkar i förbifarten få det mesta som inte helt går att bevisa att på ett obestämt sätt också verka korkat.
Bäst att leta där förnuftets ljus skiner klarast: under lyktan. Men konspirationer existerar ju faktiskt. En hyfsad del av den samlade svenska adeln var verkligen direkt eller indirekt inblandad i mordet på Gustav III.
Som en motbild är det intressant att läsa journalisten Lars Borgströms ambitiösa genomgång av Palmemordet, "En iskall vind drog genom Sverige". Inte heller han påstår mer än han kan bevisa, men synar i senare delen av boken alla de uppslag som pekar mot en konspiration och som polisen av olika - ofta föga övertygande - skäl lagt åt sidan. Särskilt intresserar han sig för "landsförrädarspåret" som pekar mot högerextremister med förbindelser inom polis och militär.
Han får det att låta som en rätt god idé att inte överge de alternativa spåren, trots allt. Ibland kan det vara givande att anstränga ögonen lite längre bort i dunklet. Som exempel lyfter han fram mordet på den belgiske socialistledaren Andre Cools, som sköts ner på öppen gata 1991. Först efter tio år av tjat på polisen från de anhöriga visade det sig att det faktiskt var inhyrda yrkesmördare som legat bakom.
Men visst: oftast är det nog helt andra skäl som driver människor ut i det där mörkret, långt från upplysningslyktan. Det stigande behovet av konspirationer har säkert inte minst att göra med känslan av meningsförlust i postmodernismens tid. Gud är död och de stora, upplyftande berättelserna har flyttat in i tv.
Den sanne konspirationsteoretikerns värld kan då te sig återförtrollad, glödande av ett mystiskt ljus som ett avsnitt av "Arkiv X". Makterna driver sitt dolska spel, tillvaron är laddad och full av tecken och innebörder.
Lycklig den som vet att tolka dem.