Det är en fridfull och lite komisk scen. I ett litet hus i västra Estland försöker en gumma överlista en spyfluga. Den är dum och elak, tänker hon med flugsmällan i högsta hugg. Den försöker trötta ut henne så att den obehindrat kan ta sig in i köket och lägga sina ägg i köttet.
Men när hon råkar kasta en blick ut genom det flugprickiga fönstret får hon syn på ett bylte som ligger under björkarna på den regnvåta gårdsplanen. Det är en människa.
Så enkelt men ändå storslaget och skickligt inleder Sofi Oksanen sin roman ”Utrensning”. Det finns något Bertolt Brechtskt över den korta öppningsscenen och det där byltet i trädgården kommer att visa sig vara gummans förflutna, om inte rentav en hel nations mörka minnen och plågade nu.
Det är 1992, ett år efter Estlands självständighet och en period av omorganisation för ett helt imperium. Byltet under björkarna visar sig vara en ung flicka – ett offer för såväl den gamla kommunistiska regimen och den nya rovkapitalistiska. Hon är också gumman Aliide Truus personliga öde.
Flickan heter Zara. För något år sedan bodde hon fortfarande i Vladivostok med sin mor och mormor. Men nu är hon på rymmen från en liga som förverkligar sina entreprenörsdrömmar i form av lukrativ människohandel. Hon är ett klassiskt fall. Naiv och med drömmar om västerländsk rikedom har hon hamnat i slaveriets helvete: upprättat av frisläppta postsovjeter, finansierat av västerländska familjefäder.
Så ser alltså Oksanens upplägg ut. En gumma, en flicka och någonstans därute ett dödligt hot i form av två brutala slavjägare på jakt.
Att också någonting annat är i görningen har vi redan förstått. Romanen inleds med en kort dagboksanteckning från maj 1949. Fragmentet bär rubriken ”För det fria Estland” och är av allt att döma skrivet av en estnisk bonde som gömmer sig från den sovjetiska ockupationsmakten i väntan på att västmakterna skall ingripa och befria fosterlandet.
Utifrån dessa pusselbitar bygger Oksanen upp en thriller som låter två epoker, förr och nu, mötas i Aliide Truus hus på den estniska landsbygden. Snart blir det tydligt att den förrymda flickan Zara inte har hamnat i just den trädgården av en slump. Hon bär på ett fotografi: den enda ägodel hon lyckats gömma undan för sina antagonister. På det svartvita fotografiet ser man två flickor och på dess baksida finns husets adress. Aliide och Zara är släkt. Det vet Zara, men ännu inte Aliide.
Vad Oksanen småningom vecklar ut är Estlands moderna historia ur ett landsbygdsperspektiv. ”Utrensning” är hennes tredje roman och bygger på en pjäs som uruppfördes 2007. Oksanen har själv estnisk bakgrund, i alla fall till hälften, och behandlade redan i debuten ”Stalins kossor” från 2003 den estniska identiteten och dess problem.
Det är knappast svårt att förstå Estlands dilemma, klämt under tummen av först den tyska och därefter den sovjetiska ockupationen. För Oksanen är det av förklarliga skäl framför allt den senare som står i fokus. Den sovjetiska ockupationen och vad den gjorde med människorna. Människor såsom Aliide Truu.
Bit för bit räcker Oksanen fram de pusselbitar som är Aliide Truu. Det är ingen vacker bild, snarare helt förskräcklig. Men det är inte heller så enkelt som att Aliide är en ofrivillig produkt av den kultur som tvingats på henne. Nej, här finns också en helt frivillig följsamhet som grundas i brutal egennytta. Samt en därpå följande process av rationaliseringar, bortförklaringar och personlig historierevisionism. Återigen associerar jag till en Brechtgestalt som Mutter Courage – på samma gång människa och symbol, såväl ofrivillig kugge i maskineriet som pragmatisk överlevare.
Oksanen tycks vilja visa hur de samhällssystem som smickrar sig med att kalla sig civiliserade i själva verket vanskapar individen, perverterar oss och lär oss undvika att notera missfostret när vi ser oss i spegeln.
Och inte bara nazismen och kommunismen räknas in bland dessa samhällssystem. Att även kapitalismen perverterar är Zara och hennes kunder ett exempel på. Ödesmättat värre. Och alldeles fantastiskt berättat av Sofi Oksanen.
Möjligen kan man säga att det inte finns några offer i den här romanen, bara förövare. Det vill säga om man räknar bort Zara, vars brott bara består i att ha varit naivt mänsklig och litat på andra människor. Klart är att sådana traditionellt vackra mänskliga egenskaper som kärleken knappast är så goda i sig. Den är – liksom allt vad människan tillhör – en kraft som kan göra både väldigt gott och fruktansvärt ont.
”Utrensning” är en helt igenom mörk roman, men med en konstnärlig lyskraft som förbluffar.