Att läsa Almapristagaren Sonya Hartnetts nya bok, ”Fjäril”, är som att delta i en empatiresa tur och retur till helvetet. Man mår fysiskt dåligt under och efter läsningen och tvingas hela tiden påminna sig om att det bara är en bok. Eller är den nu det?
Sakta kryper insikten fram att långtifrån alla som reser in i Hartnetts tonårsinferno har en returbiljett. Det är imponerande. Men skrämmande.
I berättelsens centrum står trettonåringen Ariella Coyle, som kallas Plum. Hon lever som så många andra tonårstjejer i gränslandet mellan två världar, barndomens trygga och vuxenvärldens lockande. Hennes transformation till vuxenlivet är kantad av självhat, ätstörningar och frustration över föräldrar som verkar ha stagnerat, blivit nöjda med det de har och är. Plum vill som de flesta tonåringar något mer, hon längtar efter bekräftelse och efter att bli sedd som den kvinna hon håller på att utvecklas till. Inte familjens trygga bekräftelse, utan framför allt vännernas.
Men de så kallade vännerna håller henne kort. Sonya Hartnett har sedan länge svart bälte i att kunna beskriva ondskans alla plågsamma nyanser. Denna gång handlar det om mobbningens anatomi. För Plum, som befinner sig längst ner i hackordningen, gäller det att inte ta plats, synas eller vara duktig. Sticker hon upp krossas hon obarmhärtigt.
Allt förändras dock när Plum lär känna grannfrun. Maureen Wilks är precis allt vad Plum längtat efter. Hon är vuxen, vacker och självständig. Plum blir sedd, förstådd och blir även kallad vacker, rent av ”som en fotomodell”. Plum suger åt sig Maureens förföriska kommentarer som nektar ur en blomma.
Ganska snart känns något mycket fel. För läsaren vill säga, inte för Plum. Maureen tycker att Plum ska byta namn till Aria och dessutom kasta lunchen utan att hennes mamma ser det, så att hon kan gå ner i vikt. Plum gör som Maureen säger och blir initialt starkare av hennes uppmuntran. Men likt en grekisk tragedi, där vi i publiken ser huvudrollsinnehavaren oundvikligen närma sig det dödliga stupet, går även Plum mot katastrofen. Hennes brott är att längta efter förändring, efter att bli bekräftad, efter kärlek. En farlig sak i Hartnetts värld.
Sonya Hartnett är utan tvekan en av ungdomsbokvärldens absolut främsta stilister. Hennes bländande språkbehandling, tajmning och blick för detaljer är något av det allra bästa som går att uppbringa i bokform. ”Fjäril” är inget undantag. Möjligen delar hon tronen med sin australiska författarkollega Markus Zusak, som även han skriver en starkt poetisk prosa. Men där slutar likheterna dem emellan.
Hartnett har även gjort sig ”känd” för att vara en kompromisslös författare för unga. Hennes ämnen är ofta svåra. Något ”happy end” kan man oftast glömma. För så ser ju verkligheten ut. Eller? Just detta är något som bekymrar mig när jag läser ”Fjäril”.
Om jag nu själv tycker att boken är utan hopp och så skoningslöst smärtsam att läsa, jag som har min högstadietid befriande långt bakom mig, hur ska inte en tonårstjej i dag uppleva sadismen och ondskan i boken? Blir den ett stöd? Blir den ännu en bekräftelse på att man är ful och värdelös och att mobbare alltid vinner? Eller är den kanske riktad till dem som själva inte upplevt självhat och kränkningar så nära inpå och behöver få en inblick i hur det kan vara för andra? Ett slags empatiskola? Katharsis? Kanske. Men jag kan inte slå bort oron över att de utsatta ungdomarna själva bara ska få sin egen hopplösa situation bekräftad när de läser om Plum och Maureen. För Hartnett hjälper inte direkt läsaren, hon ger inga svar.
Jag är helt klart motståndare till pekpinnemoralismen inom ungdomslitteraturen, men jag känner mig också frågande inför den nya tidens kränkningslitteratur som blir salongsfähig endast tack vare sina realistiska anspråk. Sonya Hartnett balanserar här på en väldigt tunn tråd. I en intervju i DN (27/5 -08) säger hon att det är poänglöst att skriva för vuxna eftersom det ju bara är meningslös underhållning. Men, fortsätter hon, ”skriver man för barn så kan boken följa med dem genom livet, prägla dem för alltid”. På vilket sätt vill Hartnett prägla barnen ”för alltid” med Plums öde? frågar jag mig.