När Selma Lagerlöf och hennes älskarinna Sophie Elkan våren år 1900 vistades i Jerusalem kände sig Sophie inte hemma i den osannolika blandningen av kristna och muslimska araber, armenier, kopter, judar, greker och italienare. Hon tyckte sig känna ett hat mellan olika religioner och etniska grupper och skrev i ett brev: ”Blott ett ord yttras aldrig, och det är tolerans.”
Nu, mer än ett sekel år senare, tar sig den erfarne Sveriges Radio-journalisten och Mellanösternkännaren Sören Wibeck an denna världens längsta konflikt i en ny matig bok: ”Ett land, två folk. Israel-Palestina-konfliktens historia”. Och han är inte särskilt mycket mer optimistisk än Sophie Elkan.
I skildringen av den ursprungliga, kreativa sionismen med början kring förra sekelskiftet och hur den urartade till ett slags nykolonialism efter Israels tillblivelse 1948 och sexdagarskriget 1967 står Wibeck på fast mark.
Han pulvriserar den utbredda föreställningen att världens judar på grundval av ohistoriska bibliska berättelser skulle ha en naturgiven rätt till en stat i Mellanöstern. Framför allt att den rätten skulle utsträckas till ett ”Stor-Israel” ända från Medelhavet till Jordanfloden, Västbanken inräknat, vilket är kolonisternas (bosättarnas) målsättning.
Lite förvånande är det ändå att Wibeck tycks räkna bort den religiösa aspekt som framför allt tagit sig expansionistiska uttryck efter sexdagarskriget 1967. ”Israel-Palestina-konflikten är en konflikt mellan judisk och arabisk-palestinsk nationalism, det är ingen religiös konflikt”, slår Wibeck fast. Det är ett problematiskt påstående.
Faktum är ju att bosättarnas statsstödda kolonisering av Västbanken har drivits av ofta fanatiskt religiösa judiska grupperingar, som åkallar Gamla testamentets historier om Hebron, Nablus (Shechem) och allehanda andra orters religiöst judiska arv.
Ett lika uppenbart faktum är att Jerusalems status är den sannolikt hetaste tvistefrågan mellan palestinier och israeler. Båda anser att staden är ”deras” religiösa huvudstad, och många av de blodigaste incidenterna har utspelat sig kring den religiösa hjärtpunkten Haram al-Sharif (Tempelberget) och dess västra mur (Klagomuren).
Hur centralt Jerusalem är framgick inte minst när palestiniernas salige ledare Yassir Arafat helt sonika förkastade det Bill Clinton-inspirerade Camp David-avtalet sommaren 2000 eftersom det inte utlovade full palestinsk suveränitet över Haram al-Sharif.
Ändå är det inte minst i analysen av palestiniernas nationalism och tillkortakommanden som Wibecks bok bjuder på mest insikt.
I dag anser många att palestinsk och judisk nationalism kan dras över en kam och att de har liknande historiska anspråk på det heliga landet Palestina. I själva verket, påpekar Wibeck, drevs den palestinska nationalismen fram som en reaktion på sionismen, utan vilken den kanske aldrig hade uppstått.
För hundra år sedan betraktade sig araberna i Palestina som just araber, delaktiga i den större arabiska gemenskapen och undersåtar i det stora turk-osmanska riket. Först med sionismens segertåg och bildandet av staten Israel växte en palestinsk nationalism fram som inte fick verkligt politisk potential förrän efter Israels erövringskrig 1967. Det innebär i princip att palestinierna inte, lika lite som judarna, har någon naturgiven rätt till en stat i Mellanöstern.
Fast nu finns båda folkens statsanspråk där och lär inte kunna rubbas. Då måste man som Wibeck också konstatera att palestiniernas ledare har sjabblat bort den enda jättechans de hittills fått att skapa en palestinsk stat. Nämligen Camp David-avtalet år 2000 mellan Arafat och Israels dåvarande premiärminister Ehud Barak, som i sin sista version erbjöd palestinierna 95 procent av Västbanken plus markkompensation vid Gazaremsan samt i allt väsentligt suveränitet över östra Jerusalem.
Medan Israels statsgrundare David Ben-Gurion 1947 accepterade FN:s delningsplan för Palestina (det vill säga långt mindre än vad judarna ville ha) så sade Arafat nej trots att han var nästan ända framme vid målet. Ett lika tragiskt som formidabelt felsteg.
Två folk vill ha samma land, sammanfattar Wibeck konfliktens kärna. Och problemet med bosättningarna återspeglar den större konflikten: kakan som ska delas är för liten, och ingen sida vill avstå någon del. Men i bokens sista kapitel, ”Färdvägar för fred”, presenterar författaren ett lösningsförslag som faktiskt känns både konstruktivt och nytt.
Låt de omkringliggande arabländerna erbjuda det israeler och palestinier vill ha – mer land, är huvudtanken. Byten av mark som nu ändå nästan bara består av öken skulle ge nettovinster för alla inblandade parter. Och eftersom arabländerna under 60 år grundligt har misskött sitt ansvar för den palestinska flyktingfrågan genom att vägra assimilera flyktingarna i sina länder borde det vara hög tid för dem att fysiskt hjälpa till med att få slut på konflikten.
I korthet: Egypten överför en yta söder om det överbefolkade Gaza längs Medelhavskusten till den nya staten Palestina, där man då skulle kunna bygga en modern hamn, ett flygfält och en ny miljonstad. Jordanien överför territorium öster om Jordanfloden till den palestinska staten. Saudiarabien överför motsvarande yta öken till Jordanien. Israel får behålla 13 procent av Västbanken, den del som i dag ligger väster om muren (säkerhetsbarriären), men överför samtidigt ett område i södra Negevöknen till Egypten.
Sådana markrockader skulle kunna ge den nya palestinska staten ett område som är större än det ursprungliga territoriet före Israels ockupation 1967. Det hade nog inte ens en Arafat kunnat säga nej till.
Självklart kostar en sådan lösning på palestiniers och judars längtan efter land massor av pengar i kompensationer och till nyinvesteringar – pengar som vi i omvärlden till stor del lär få betala. Men det skulle sannolikt bli en betydligt bättre affär än om vi och konfliktens parter passivt väntar in nya krig och intifador i Mellanöstern.