Amanda Hellberg
”Tistelblomman”
Forum
Man blir lite nervös av Amanda Hellberg. Först skriver hon en riktigt läskig skräckroman, ”Styggelsen” som slår det mesta av det som getts ut under senare år. Vardagsliv i Nutids-Sverige med en ung kvinna som städar på en vårdcentral och drömmer om ett annat liv, men med hisnande skräckeffekter. Välskrivet och skrämmande, där en gammal tids spiritism och plågsamma människoförsök blev otäckt levande.
Förra året kom ”Döden på en blek häst”, som följer samma huvudperson, den synska Maja Grå. Nu hade hon börjat plugga i Oxford och bodde på ett elevhem som om nätterna blev aningen för befolkat, fast inte av levande människor. Det blev en svår balansgång mellan skräck och vanlig deckare, spöken och bevisföring.
Kan det fungera i längden med denna vanskliga kombination av skräck och deckare? Skräck brukar röra sig i det okända, medan deckarens idé är att kunna förklara allt. Amanda Hellberg är en briljant författare, men just därför blir man nervös: klarar hon det igen?
Ja! Det blir ännu bättre! I ”Tistelblomman” har hon blivit imponerande säker: med exakthet mäter hon ut knarrande golvplankor, bortvända blickar, aningen av en rörelse i mörkret utanför fönstret. Spöken eller mördare? Levande eller döda? Vad vore värst?
Maja Grå har flyttat till Skottland med sin själs älskade, den framgångsrike konstnären Jack, och de flyttar in i ett ödsligt hus, långt från byn. Huset är vackert, men redan första gången Maja ska gå in känner hon något oroväckande.
Taxichauffören vill inte ens köra ända fram. Ingen vill tala om ”Tistelblomman”, som huset heter. Än mindre bo där. Hyresvärden glider undan frågan och bor hellre nere i byn. Maja Grå anar en underlig närvaro i ögonvrån, känner att det finns någon mer än hon och Jack i huset.
Det blir precis lagom otäckt och lagom charmigt, en skotsk spökhistoria med ett pärlband av skräckupplevelser. När man minst anar det dyker det upp en alldeles verklig och högst trovärdig mördare.
Fyra nya deckare …
Ninni Schulman
”Pojken som slutade gråta”
Forum
Egentligen är det bara en vanlig vardagsdeckare, en sån som Camilla Läckberg skriver, med relationstrassel och whatnot. Men Ninni Schulman gör det så bra! Det blir oavbrutet spännande när lokalredaktören Magdalena snokar efter nyheter kring pyromandådet där en medelålders kvinna dog. En bra lokalredaktör är i hälarna på polisen. Eller till och med lite före.
Tove Alsterdal
”I tystnaden begravd”
Lind & Co
Det fanns svenska kommunister som utvandrade till den unga Sovjetstaten för att stödja revolutionen. Hur gick det för dem? Och hur gick det för dem som återvände till Sverige? Tove Alsterdal har skrivit en lysande deckarintrig, där det gamla och nya Tornedalen möts, det gamla och nya Ryssland, och en kvinna som försöker hitta sin familjs historia i ett trassel av lögner och hjälplös idealism.
Carina Bergfeldt
”Fadersmord”
Frank förlag
Man får försöka att inte irritera sig på språket, ty här står språkfelen som spön i backen. Men Carina Bergfeldts debut är trots det högst läsvärd, för den har allt annat som behövs – en bra intrig, intressanta karaktärer och ett roligt upplägg, där en blivande, anonym mördare kämpar för att hitta den optimala mordmetoden för att ta livet av en misshandlare.
Elias Palm
”Causa mortis”
Ordfront
Andra boken om rättsläkaren Ella Andersson har en mer komplex intrig än debuten ”Corpus delicti. Den inleds med ett mord i nutiden, men kliver sedan sjutton månader bakåt i tiden och berättar förhistorien. Ella Andersson berörs återigen personligt, och Elias Palm målar upp en fascinerande släkthistoria, med förgreningar till både Paris och en världsomspännande jakt på gamla nazister.
… fyra i pocket.
Viveca Sten
”I natt är du död”
Månpocket
Viveca Stens bästa Sandhamnsdeckare hittills. En ung student tycks ha begått självmord, men Nackapolisen bestämmer sig ändå för att forska lite extra i fallet. Få intriger fungerar så bra som den om en grupp människor som kommit överens om att förtiga en händelse. Här är det kustjägarna, legendariskt hårdföra militärer, som tycks ha gjort något på Korsö. Men vad?
Hans Koppel
”Kommer aldrig mer igen”
Pocketförlaget
En klaustrofobisk deckare, där en ung kvinna blir kidnappad av grannen och inlåst i ett rum i källaren. Maken blir förstås misstänkt för mordet, men så småningom frisläppt i brist på bevis. Och tiden går. Vad händer? Med maken och barnet, med kvinnan som är fängslad i källaren, med hennes kidnappare? Skickligt berättat om skräck, sorg och uppgivenhet.
Håkan Östlundh
”Inkräktaren”
Månpocket
Klart man törs hyra ut sitt hus, det gör man ju om man har ett hus på Fårö. Men när familjen kommer hem är inte hemmet sig likt. Någon vill dem illa, och det här är bara början. Det intressanta med den här deckaren är egentligen inte intrigen, även om den är bra, utan Håkan Östlundhs gestaltningsförmåga. Det är barnfamiljens urskräck, när någon vill ens barn illa.
Mari Jungstedt
”Det fjärde offret”
Storpocket, Albert Bonniers förlag
En ovanlig Jungstedtdeckare, med socialrealism som närmast för tankarna till Elizabeth Georges förståelse för brottslingarna. Det är en solkig liten berättelse om ett övergivet fosterbarn som aldrig känt sig hemma i den hjälplöst medelklassiga familjen. Det börjar som ett väpnat rån, men är det rånarna som sedan börjar begå mord?