Det finns författare som kommit lika stort buller åstad i sitt privat­liv som i sin dikt. De har lämnat en sprakande svans av anekdoter och legender efter sig, guldstoft för biografer och folkbildare. Cervantes, Byrons, Strindbergs och Rimbauds utomlitterära bravader är lika publikdragande som deras verk, särskilt i tider som våra, fixerade vid utvändigheter och fåfängligheter.

De andra, de som levt till det yttre stillsamma liv, som gått punktligt till sitt värv som skrivare i kammarrätten och skött sina kriser och kärlekshistorier med småborgerlig diskretion, har vinden emot sig just nu. Sådant liv är förstås lika rikt på stormar, plågor och dramatik som de otåliga äventyrarnas. Ett liv bland sjörövare och kurtisaner är ingen pant på djupsinne – när vi glömmer det är litteraturen där och påminner oss om att de största sanningarna ligger förborgade i de mest prosaiska omständigheter.

Ett fåtal diktare, som Verner von Heidenstam och Harry Martinson, var lika bedårande som sin dikt och förhäxade alla de mötte med sin utstrålning. De som inte välsignats med sådan personlig charm säljer sin dikt på litet sämre villkor. Jag råkade ett par gånger Yehuda Amichai, den störste moderne hebreiske diktaren, och blev närmast skakad över hans paradoxala brist på pretentioner och diktarmaner, hans ovilja att träda fram, tala ut och ta ställning. Så ock Sveriges store diktare, Tomas Tranströmer, som fyller åttio år i dagarna och uppmärksammas med boken ”Ett diktarporträtt” av Staffan Bergsten.

Tranströmer är ingen glättad skald, bevars, men det ligger något upplyftade och hoppingivande i hans gärning. Han har vunnit en plats i tiotusentals hjärtan med sin dikt allena; utan att ha svamlat i tv-soffor om dagsfrågor han inte satt sig in i; utan att ha deltagit i artificiella kultursidesgräl; utan att – till skillnad från så gott som alla sina diktande generationskamrater – ha skön­målat exotiska tyranner i hopp om att göra intryck på ungdomen; utan att någonsin ha koketterat med sitt privatliv.

Att för den skull hänföra Tran­strömer till de förkättrade ”opolitiska”, de som befinner sig så högt uppe i elfenbenstornet att de inte kan urskilja enskilda stackare, låter sig heller inte göra. Hans törst efter rättvisa och hans intresse för det vardagliga ligger i öppen dag.

Bergsten försöker i upptakten sammanfatta Tranströmers storhet i ett par ord, och finner att hans dikt ”förenar det enkelt naturliga med något hemlighetsfullt”. Det är en lyckad karaktäristik. Boken om Tran­strömer, förklarar han, syftar till att ”komma dessa hemligheter på spåren”.

De flesta av oss läser, handen på hjärtat, inte författarbiografier för att förstå litteratur, utan för nöjes skull. Det finns diktare som tarvar biografer och uttolkare, så svår är deras dikt. Tranströmer hör inte till dem. Jag vet ingen stor diktare, utom Pablo Neruda som han då och då kan påminna om, som är så omedelbart tillgänglig. Det vet Bergsten och han har med något litet undantag avstått från snusförnuftig och skolmästaraktig diktanalys.

I stället berättar han, stödd på en långvarig kännedom om föremålet, om världen kring Tomas Tranströmer. Utvikningarna blir många – ibland blir det hela så när en essäsamling med Tranströmer som ramberättelse – och omfattar musik, psykologiska teorier, kristendomen och mycket annat. Dessa digressioner har inte stört mig på något vis, kanske är de den enda framkomliga vägen för den som satt sig före den monumentala uppgiften att spåra upp den tran­strömerska hemligheten.

Hemligheten, eller frågan, är ju den som Tranströmer delar med alla de stora: Varifrån kommer dessa bilder, som obönhörligen träffar nästan alla läsare? En vis tanke uttryckt med så drabbande konkretion att vi med ens känner att den är vår, fast den aldrig korsat vårt medvetande. Detta förblir ett mysterium, men Bergstens porträtt är angenäm och intressant läsning för alla Tranströmerbeundrare.