Personligen tror jag att människans natur går emot klassamhället. Men jag tror också att det är alla samhällens natur att hålla sig med en definition av människan. Först bygger man upp den ekonomiska grunden, sedan anpassar man människan till den. Och nu har nyliberalismen kommit till denna punkt. Efter att ha förklarat ekonomin i trettio år är det nu dags att ta itu med det som inte hunnits med – att förklara vår natur. För om livet är en enda tävling går det ju inte an att ha en människa som är en samhällsvarelse, som skapas i förhållande till andra, som får ångest av frihet eller som till och med flyr från friheten.
För att inte tala om en människa som skapar sig själv genom ordet ”Nej” eller en människa vars vilja är i konflikt med ett grumligt undermedvetet.
Man måste avskaffa denna människa och hitta på en enklare, mer positiv person. Fram kommer Marie Söderqvist Tralau och Johan Norberg med var sin bok om lycka.
Marie Söderqvist Tralau, tidigare ledarskribent på Svenska Dagbladet, vill i sin bok ”Status – vägen till lycka” att ”du slutar skämmas för att du vill ha status” eftersom statusjakt är en ”biologisk drift”. Därför vill hon lära oss hur man gör. Man ska passa på att lära sig många språk, ha många vänner och rätt kläder. Man ska tala rätt, säg inte ”second hand” – det heter vintage! Man ska inte skryta om pengar, däremot råka nämna en artikel i Connoisseur, tidskriften för miljonärer. Jämställdhet ger status, varför kvinnor får rådet att inte yppa att ens man är dålig på att städa, tvärtom ska vi låtsas att han är fantastisk i köket. För status är allt, till och med Moder Teresa ”hade hög status.”
Allt detta kryddas med Bourdieus teorier om kulturellt kapital, vilket känns ungefär som när en kapitalist läser Marx som instruktionsbok. Söderqvist Tralau konstaterar att symboliskt kapital – status – får man genom att ha det som är svårt att uppnå. Därför ger hon alla rådet att försöka skaffa det som få har, vilket faller på sin egen orimlighet. Status är inget man kan ha på egen hand, det är relativt: Jag har, därför att du inte har.
Men det låtsas inte Söderqvist Tralau om, och därför blir boken så förljugen. Hon uppmanar alla att skaffa sig högre status. Det går ju inte i praktiken – att kunna segla förbi kön kräver att det först finns en kö. Men det är som om hon inte kan tänka sig fler än en person i taget.
Söderqvist Tralaus mål är att få oss att älska skillnaden och sky jämlikheten. I kapitlet ”Hierarkier gör oss lyckliga och friska” varnas människor som kämpar för en rättvis värld. För på den kambodjanska landsbygden ”dog miljontals som resultat av den deprimerande samhällsordningen.” Hon hävdar på allvar att det var strävan efter jämlikhet som ledde till folkmordet i Kambodja: ”En kort historisk tillbakablick lär oss alltså att experiment som går ut på att undanröja sociala rangordningar och hierarkier emellan riskerar att sluta i katastrof.” Försök alltså inte skapa jämlikhet, gott folk – då kommer miljoner att dö!
Johan Norbergs ”Den eviga matchen om lyckan – ett idéhistoriskt referat” är längre och mer bearbetad. Här finns fotnoter, referenser till hjärnforskning och nedslag i Platon, Augustinus och kinesiska generalers visdom. Norberg siktar högt: hans frågeställning lyder ”Är lyckan möjlig och i så fall hur?” Han skriver medryckande och idéhistoria är alltid intressant.
Men filosoferna är mest till för att förläna projektet intellektuell legitimitet, Norberg tar dem inte riktigt på allvar. För när någon filosofisk tanke tas upp, som Sartres och Kierkegaards tes att frihet ger ångest – replikerar Norberg glatt ”Men kvalen kan hjälpa oss att välja bättre. Oron är en varning om att vi noga ska tänka igenom våra beslut och välja bättre nästa gång.” Eller om Buddha, som efter att ha sett en sjuk och gammal person kommit till insikten att livet är lidande: ”Om han i stället hade frågat hur de mådde är det inte säkert att han hade kommit fram till att allt är lidande.”
Världens tänkare snoppas av med ett hej och hå och ett övermod som känns mycket amerikanskt. I nonchalansen vilar ett förakt för alla som vill utforska själen och känslornas komplexiteter. Lycka är nämligen en ideologi för Norberg. Man bör vara lycklig, lyckan är optimistisk och står i motsats till allt vad melankoli och svårmod heter. Lyckan har även en fiende: de intellektuella, som ”ser ned på den jakt på lycka som vanligt folk ägnar sig åt”.
Själv berättar Norberg hur han hindrades från att vara lycklig som tonåring, då han ”slukade Kafka och Sartre och intellektuellt övertygade mig själv om att tillvaron inte var så mycket att ha.” Den typen av litteratur ska man tydligen akta sig för, om man vill vara glad.
Personligen undrar jag om någon som kan häva ur sig något sådant över huvud taget har läst Kafka och Sartre. När man är sorgsen är det tvärtom litteratur som tar människans känsloliv på allvar man behöver.
För Norberg är lyckan individuell, sitter i prefrontala cortex och ytterst en enkel sak. Det är bättre att vara frisk, rik och ha vänner än att vara fattig och sjuk. Men man ska inte vara för glad, då kan man bli obetänksam. Det gäller att tänka positivt: ”Den enda lösningen är att ta sig upp ur soffan, komma ut ur huset, träffa människor och se något annat.”
Dessutom råkar lyckan hos Norberg alltid sammanfalla med kapitalismen. Att vi de facto inte blir lyckligare av tillväxt kringgår han med att påstå att vi åtminstone blir lyckligare av att se fram emot tillväxt. Detta eftersom han mår bättre av att se fram emot en Kent-konsert.
Nyliberalismens försök att dekorera sig med en Teori Om Människan slutar i en självhjälpsbok. Dess essens är rådet ”Ryck upp dig!” Men det bakomliggande budskapet är allt annat än banalt. I båda böckerna figurerar David Eberhard, före detta överläkare på
S:t Görans psykakut.
Till Söderqvist Tralaus bok har han skrivit förordet, där han förklarar att statussamhällen ”är en fullkomligt naturlig del överallt i naturen.” Och de unga som söker akut psykologisk hjälp har bara ”misslyckats på tentor” vilket bevisar att ”människor är allt mindre motståndskraftiga mot motgångar.” En överläkare blir här den nyttiga idioten, som får legitimera det ytliga lyckoidealets baksida: det avgrundsdjupa föraktet för svaghet.