Stefan de Vylder: ”Världens springnota”

Nyligen kunde man läsa i den tyska veckotidningen Der Spiegel om hur girigheten, efter en liten tid i kloster, på nytt har gått och blivit dygd i den globala ekonomin. Aldrig har det varit så lätt att bli rik, säger en finansmäklare som varit med på Wall Street ända sedan 1981. Ett år efter kraschen badar marknaden i billiga och snabba pengar, som packas om och skyfflas runt i form av nya listiga finansprodukter och får bonussystemen att slå i taket. Den nya bankbubblan är här – och den växer snabbare än någonsin. Börskurser och råvarupriser rusar i höjden. Frågan är inte om, utan när det spricker.

Har då marknaderna inget lärt? Svaret är uppenbart: nej. Med denna dystra vetskap känns det på en gång trist och upplyftande att läsa en bok som Stefan de Vylders ”Världens springnota”. Upplyftande, eftersom den visar att det trots allt existerar ekonomer som tror det går att lära något av finanskrisen. Trist, för att de Vylder faktiskt också verkar tro att dessa lärdomar kan användas för att få marknaden att sitta vackert.

Tyvärr, det kommer inte att hända.

Med denna brasklapp inslängd redan från början vill jag gärna säga att de Vylders bok är en fantastisk prestation på flera sätt. På mycket kort tid, mer eller mindre med elden runt knutarna, har han åstadkommit en gedigen analys som sätter finanskrisen i perspektiv såväl historiskt som globalt.

Den är dessutom föredömligt begriplig, utan att för den skull offra de komplicerade tekniska resonemang som trots allt krävs här och var. Kort sagt en folkbildande ekonomibok av en sort man önskar att det skrevs betydligt fler av.

När en finanskris uppstår är orsakerna, enligt de Vylder, i princip tre. För det första handlar det nästan alltid om spekulationsbubblor som brister; för det andra om att staterna varit för slapphänta när det gäller övervakning och reglering av finansmarknaderna. Och för det tredje om att man bedrivit en ”procyklisk” ekonomisk politik – en politik, med andra ord, som driver på och förstärker konjunktursvängningarna i stället för att dämpa dem.

de Vylder säger det inte rakt ut, men grovt sett betyder det en marknadsliberal politik, baserad på privatiseringar och skatte­lättnader snarare än offentliga investeringar och generella välfärdssystem.

Överskådligt och pedagogiskt demonstrerar de Vylder hur denna ”procykliska” politik, tillsammans med lättnader på kreditmarknaderna, gång på gång bäddat för finanskriser över hela världen – i Mexiko, Thailand, Argentina, Sverige. Han visar också hur kriserna, när väl den finansiella oron sjunkit undan, i samtliga fall har övergått i djupa lågkonjunkturer med stigande arbetslöshet, för att sluta med drakoniska budgetsaneringar där de fattigaste alltid får betala räkningen.

Och, skriver de Vylder: det finns inget skäl att tro att det blir annorlunda denna gång. 2008 års finanskris skilde sig från tidigare finanskriser bara i ett avseende: att den var global.

De positiva tecken i form av stigande börskurser och ”gröna skott” i ekonomin som analytikerna talar om innebär alltså bara slutet på fas ett. Man ska därtill komma ihåg att de nästan helt är effekterna av mycket kraftiga finans- och penningpolitiska dopingpreparat.

Dagens extremt låga räntor, liksom förstås de gigantiska krispaket som i praktiken innebar att finanshajarnas skuldkonton fördes över till framtidens skattebetalare, fungerar tills vidare som en sorts stötdämpare. De riktiga smällarna väntar när denna globala bankakut ska fasas ut – alltså när det blir dags för det man nu talar om som ”exit­strategin”.

Finansspekulanternas globala ”springnota” lär då hamna i knät på dem som aldrig tjänade en spänn på den: framtida generationer och dagens fattiga i Syd.

Stefan de Vylder låter som sagt ändå förhoppningsfull om att en annan finansvärld på lite sikt kan vara möjlig. I ett avslutande kapitel diskuterar han tänkbara recept, som ett reformerat IMF, en större vaksamhet mot stora kapitalflöden, en ”kontracyklisk” finanspolitik och så vidare. Finansmarknaderna måste, som det heter, åter ”bäddas in” in i den reala ekonomin.

Jag kan förstå hans konstruktiva optimism; på sätt och vis är den ju också en del av hans jobb. Men tillåt mig tvivla. Det finns trots allt en rationell logik bakom den ”procykliska” konjunkturpolitiken, bakom bristen på regleringar och övervakning. En logik som det ska mycket till för att våga bryta mot, något Englands Gordon Brown fick erfara när han dristade sig att lufta idén om en så kallad Tobinskatt på finansiella transaktioner (ett förslag Stefan de Vylder för övrigt inte diskuterar, av någon anledning). Efter en åthutning från USA tvingades Brown på reträtt.

Logiken i fråga är delvis ren maktlogik: man biter inte den hand som föder en. Finansintressena är i dag så starka och så mäktiga att ingen politiker med självbevarelsedrift törs utmana dem på allvar.

I USA brukar det talas om en ”svängdörr” mellan Washington och Wall Street, där investeringsbanken Goldman Sachs av hävd agerat plantskola för finansdepartementet. Och denna maktställning är ingen lömsk konspiration, utan en följd av marknadernas blotta storlek.

Som exempel är den globala handeln med valutor i dag tjugo gånger större än den reala handelsvolymen. På sjuttiotalet var den ”bara” det dubbla.

Men det som framför allt gör spekulationsekonomin i stort sett omöjlig att bromsa är att den är en så central del av själva systemet. Vi lever sedan decennier med en global ekonomi som bygger på skuldsättning och fria kapitalrörelser, och där idén om ständig tillväxt, ju högre, desto bättre, gör att bubblor aldrig kan uppfattas som problem förrän de spricker.

Med tanke på finansmarknadernas destruktivitet och orättfärdighet; med tanke på de oerhörda skador de tillfogar offentliga resurser och hur de med sin kortsiktighet försvårar en lösning av långsiktiga globala miljö- och energiproblem är det icke desto mindre uppenbart att något måste göras.

Låt mig komma med ett anspråkslöst förslag: revolution.