Under 70-talet fanns i svenska vänsterkretsar ett starkt intresse för biståndsarbete. Det skildrar Stefan Helgesson i sin romandebut ”Leve fortsättarna”.
Peter är en ung lärare med hjärtat åt vänster som i början av 80-talet tröttnar på den monotona vardagslunken i sitt radhusliv. Han reser med fru och dotter till Moçambique för biståndstjänst i den unga marxist-leninistiska republiken.
Men en tristess byts mot en annan i ett land med konstant varubrist, och hans hustru blir alltmer deprimerad i hemmet. Håglöst gör han sina rapporter i den fiaskoartade alfabetiseringskampanj han anställts för, och inbördeskriget rycker allt närmare huvudstaden där han är stationerad. Han blir en pappersvändare på ambassaden.
Stefan Helgessons skildring andas en stor besvikelse, inte bara över det misslyckade biståndsprojektet utan också över vänsterns felslagna drömmar. Men det är svårt att engagera sig i Peters öde, han är helt enkelt för färglös. Inte heller den äldre missionären Mariannes livshistoria förmår fängsla, däremot är miljöbeskrivningen betydligt bättre.
När Peter är nära att gå under i landsbygdens krigszon börjar hans öde likna schablonen av Afrika som ”den vite mannens grav”, och med viss lättnad ser man honom återvända till Sverige. Nog förstår man hans tvekan när dottern Amanda som vuxen vill åka till Moçambique på tre månader för en D-uppsats.
Men det är ett fredligare land Amanda återser. Hon blir en fortsättare, precis som hennes far drömde om, när han på sin tid såg de revolutionära slagorden: Viva os continuadores, Leve fortsättarna. Det är hennes engagemang, en fortsättning på faderns, som hyllas i Helgessons titel.
Och det är här som jag får svårigheter med denna roman. Det är som att tro att Moçambiques öde vilar i hennes och hennes meningsfränders händer, vilket tycks mig en aning förmätet och befäster synen av oss som räddare och u-landet som hjälplöst offer.
Att Moçambique fått fria val och att det förödande 17 år långa inbördeskriget äntligen tagit slut har naturligtvis haft mycket större betydelse för landet. Ingetdera nämns i romanen. I stället talas det om att allt är samma skit och utvecklingen kallas nyliberalt vansinne.
Helgesson nämner aldrig Moçambique vid namn, ej heller Frelimo, som backades upp av Sovjet, eller den av dåvarande Rhodesia och Sydafrika stödda Renamogerillan, vilket gör hans berättelse onödigt suddig. När muren föll, när Frelimo slöt fred med Renamo 1992, när man fick en ny konstitution med fria val, som tog udden av Renamo, påbörjade landets läkning.
Så handlar ”Leve fortsättarna” mer om svenska vänsterdrömmar än om en afrikansk verklighet. Jag tycker Stefan Helgesson missar proportionerna i sin roman, som hade vunnit på mer konkretion.
Stefan Helgesson är medarbetare på DN Kultur, därför bad vi Eva Ström, författare och kritiker i Sydsvenska Dagbladet, recensera boken.