Vem har rätt att bestämma vad som ligger i hela mänsklighetens intresse? Finns det ens ett allmänmänskligt intresse, vem har i sådant fall rätt att driva det? Politiker hänvisar ständigt till universella värden: frihet, mänskliga rättigheter, demokrati, värderingar, Humanismen med stort H och att det måste löna sig att arbeta. Vem ger dem rätt att tala på detta sätt? Kan någon ens ge dem en sådan rätt?
Och vem är det stora hotet mot det universella? Är det vrålande islamistiska extremister med stort skägg och tvärsäkra åsikter? Eller postmoderna intellektuella (antagligen runt tidningen Arena) som inte begriper arbetarklassens förmodade behov av just tvärsäkra åsikter som kan markera historiens marschtakt åt dem? Finns det ens något politiskt frigörelseprojekt som är större än individen i en tid när till och med Fidel Castro säger att det enda som är värre än att bli exploaterad av den multinationella kapitalismen, är att inte bli exploaterad av den multinationella kapitalismen?
Stefan Jonssons ”Rapport från sopornas planet” är en bok om dessa frågor, även om han själv kanske inte helt och hållet skulle hålla med. Utgåvan samlar några av Jonssons längre essäer från senare år och valet av röd tråd kan som sagt ha varit omedvetet – men är väldigt lyckat.
Boken är svårläst. Jag stånkar mig igenom den första essän om nordisk identitet utan att ha en aning om vart Jonsson är på väg. ”Vad är hans projekt?” skriver jag i marginalen och det går egentligen först upp för mig på sidan 161. Tror jag i alla fall.
I essän ”Lenin bekämpar myggorna” skriver Jonsson om Robert Musils ”Mannen utan egenskaper”. Musil deklarerar att invånaren i ett land har nio karaktärer: en yrkes-, en national-, en stats-, en klass-, en geografisk, en köns-, en medveten, en omedveten och kanske också en privat karaktär. Men det finns även något mer – Musil kallar det för vår ”tionde karaktär”.
Jonsson analyserar den som människans universella väsen. Det rent mänskliga i var och en av oss. Det som förblir ostört oavsett vilka identiteter vi har och som ser till att vi inte stelnar i någon roll.
I essän ”Rasister är vi allihopa” utvecklar Jonsson sedan sin sjutton år gamla bok ”De andra”. Där analyserade han rasismen som ett system för att ordna en befolkning utifrån vilka som stängs ute och vilka som tas upp i gemenskapen. Ett system som inte alls behöver definieras utifrån en doktrin, eller med att hänvisa till främlingsfientlighet. Om vi vill förstå den moderna rasismen måste vi diskutera hur grupper och samhällen reproducerar sig genom att rensa bort främmande element. Detta sker nämligen på sätt som i praktiken får liknande konsekvenser som ”rasismer” från tidigare epoker, men i dag utan att vi hänvisar till ”ras”.
Jonsson uppdaterar detta resonemang med en diskussion om just det universella. Han menar att den rasism som vuxit fram på tjugohundratalet är ett system för att stänga folk ute som vi motiverar med ”värden”. Vi vill fortfarande utplåna förment underlägsna kulturer men vi gör det idag genom att hänvisa till antiterroristlagar, migrationsekonometri och medborgarkontrakt i stället. Dagens rasism sveper in sig i en täckmantel av att vilja skydda ”universella värden” men på ett sätt som av en händelse råkar vara extremt ekonomiskt fördelaktigt för oss i västvärlden.
Kampen mot denna rasism handlar, enligt Jonsson, inte om att förneka universella värden (hävda att det inte finns någon position från vilken vi kan säga att det kvinnoförtryck som motiveras med exempelvis islam är fel). Men genom att på riktigt stå upp för vad universella värden är. Jonsson ser drömmen om universalismen inte som ett sätt att förverkliga västerlandets överhöghet – utan tvärtom som ett verktyg för att lösa upp den.
I ”Lenin bekämpar myggorna” leder detta honom in i själva paradoxen: att det universella aldrig kan skrivas ner som en uppsättning rättigheter, normer, identiteter, eller egenskaper. Det är helt enkelt inte den formen av klister (även om ett sådant klister naturligtvis vore praktiskt, fråga bara folkpartiet!). Tvärtom ligger det universella för Jonsson i människans förmåga att överskrida varje identitet som tillskrivs henne. Det universella når vi genom att bryta, riva, kritisera, negera och det här är den punkt som jag tror att Stefan Jonssons projekt kan härledas ur.
Jonsson ser kritikens själva uppgift (och sin egen roll) som att avtäcka det universella. Kritikern måste vända, vrida, bråka och ifrågasätta för att komma fram till ”det dolda”. Vilket är den form det allmänmänskliga tar. Särskilt i vårt samhälle där kapitalismens likformighet framställs som enda sättet att förverkliga människans innersta väsen. Det allmänmäskliga hamnar då långt bort på den mörka sidan av månen och att synliggöra det (genom att bråka med det, diskutera det och kritisera det på olika sätt) är vad Jonsson försöker göra.
Boken är inte lekfull. Inte ens den avslutande påhittade dialogen mellan två av Jonssons egna identiteter, Jonsson kulturskribenten och Jonsson akademikern (som är rolig) är lekfull. Temperamentet har antagligen att göra med det jakande svar Jonsson ger sin egen titelfråga i essän ”Är du marxist?”: att teoretisera med de eviga historiska processerna hängande över axeln uppmuntrar antagligen knappast till skutt och upptåg. Men det där är nog mest en läggningsfråga. Boken ger mycket – även om den som sagt är tung.
Den mest konkreta slutsatsen är att mänskliga rättigheter och demokrati inte kan delas ut ovanifrån till några förmodade barbarer. Helt enkelt eftersom det inte finns något att dela ut. De människor som vi antar saknar dessa rättigheter äger dem i själva verket redan – har alltid ägt dem i egenskapen av att vara människor. Den politiska uppgiften blir då att främja förutsättningarna för att folk ska kunna ta det de redan besitter i bruk. Universalism förutsätter dialog mellan olika kulturer, inte att alla ska kläs i samma uniform. ”Det mänskliga” är inget man kan trä på sig – det finns redan där, men ligger ofta dolt.
Det främsta hotet mot universalismen är inte den politiska islamismen, multikulturalismen (eller för den delen att vänstertidningar diskuterar poststrukturalism). Det främsta hotet är enligt Jonsson att det offentliga samtalet har utarmats i våra västerländska samhällen. Stefan Jonsson oroar sig för hur många av hans kollegor nu för tiden har förvandlats till ”konsumentupplysare i kulturvarubranschen”, själv deklarerar han att han hellre än att gå detta (vidriga?) öde till mötes skulle bli trädgårdsmästare! Vilket förstås får mig att undra vad Jonsson egentligen har emot trädgårdsmästare.
Men det där är antagligen en separat essä i sin egen rätt.
Stefan Jonsson är kritiker på DN:s kulturredaktion, därför bad vi Katrine Kielos, ledarskribent på Aftonbladet, att recensera boken.