Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Stefan Zweig: ”Amok”

Stefan Zweig (1881-1942)
Stefan Zweig (1881-1942) Foto: Corbis

Berättelser fångade i flykten. Stefan Zweigs författarskap präglades av landsflykten från nazisterna. Novellsamlingen ”Amok” är spännande men stundtals övertydlig, skriver Jens Christian Brandt.

Noveller

Stefan Zweig
”Amok”
Övers. Hugo Hultenberg
Ersatz

När Stefan Zweig i juli 1940 kliver över landgången och går ombord på den atlantångare som ska ta honom från krigets Europa till New York har han bara sin resväska kvar. Och en tredjeklassbiljett. Resten av hans imperium, detta rike av ord, dyra cigarrer, skräddarsydda kostymer och utsökta antikviteter är sönderslaget och skingrat med vinden.

Hans böcker – storsäljare fram till 1933 – har bränts på bål i Berlin, han är belagd med publiceringsförbud i alla de länder som lyder under den tyska ockupationsmakten och, kanske värst av allt, han har tvingats sälja sitt älskade Paschinger Schlössl, jaktslottet med anor från sextonhundratalet som ligger på en bergssluttning ovanför Salzburg och som under de två decennier då Zweig bodde där blev till en salong där mellankrigstidens kulturelit (James Joyce, Thomas Mann, Richard Strauss) brukade träffas för att över ett glas champagne avhandla grandiosa roman- eller operaprojekt.

Nu är han en flykting bland många. Hytten där han och hustrun är inkvarterade saknar såväl skrivbord som utsikt, dessutom är ventilationen obefintlig. Då förbarmar sig ödet: kaptenen, en gentleman av den gamla skolan, överlåter sin egen hytt åt paret Zweig. Författaren repar då mod och börjar omgående skissa på en novell som ska handla om österrikiska flyktingar ombord på ett passagerarfartyg. Det är lätt att föreställa sig honom behagligt utsträckt i en vilstol på promenaddäck, nästan som om han spelade sig själv i en film av Wes Anderson, den uppknäppta skjortkragen som vingarna på en bortglidande albatross.

Men här kommer den tråkiga nyheten. Den ”Stefan Zweig” som under de senaste åren blivit kult genom återupptäckten av memoarboken ”Världen av i går” och filmen ”Grand Budapest Hotel” har knappast mer än namnet gemensamt med den verklige Stefan Zweig. Den förre har, framför allt i USA, avancerat till en idealiserad sinnebild för ett Europa som inte längre finns och som just därför väcker nostalgi. Hans namn, under årtionden begravt under damm och glömska, har blivit ett varumärke – en synonym för kultiverad elegans men också för en humanism att längta efter när de totalitära ideologierna åter vässar klorna.

Den riktige Zweig däremot, han som bland annat skrev de noveller som nu återutges under den passande titeln ”Amok”, hade inte känt igen sig i beskrivningen. Med sin febriga hetta, sin andfådda retorik och sin förkärlek för inte helt lyckade metaforer är det tveksamt om han ens platsat som statist i Wes Andersons svala ensemble.

Zweig föddes 1881 i Wien och debuterade som tjugoåring med diktsamlingen ”Strängar av silver”. Sju år senare skulle psykiatern Eugen Bleuler mynta begreppet ”schizofreni” – en diagnos som definitivt kan ställas på epokens österrikiska litteratur. För detta var de märkliga år då påfallande många Wienförfattare klöv sina verk i två hälfter. Zweigs kamrat Felix Salten skrev barnboksklassikern ”Bambi” men också Centraleuropas mest lästa pornografiska roman. Paul Busson, i dag bara hågkommen som författare till den allra första dikten om första världskriget, producerade sirligt kulturkonservativa och monarkistiska noveller som glorifierade Habsburgs officerskår – och skapade samtidigt tegelstenstjocka epos om sexuellt utlevande kvinnliga vampyrer i 1700-talets Tyrolen.

Man skulle, i sekelskiftets Wien, helt enkelt blanda högt och lågt. Man skulle, som författare, vara oändligt förfinad och samtidigt frossa i melodramatiska effekter. Stefan Zweig var inget undantag: efter debuten lade han sina strängar av silver på hyllan och började istället, inspirerad av Arthur Schnitzler som specialiserat sig på berättelser om panikångest och incestuösa fantasier, göra litteratur av Sigmund Freuds läror.

Av de fem långnoveller som ingår i ”Amok” kan åtminstone fyra beskrivas som renodlade fallstudier. Och även i den femte, ”Schacknovell”, är huvudpersonen utrustad med en ”stel och nästan vanvettig blick” med vilken han ser ut i tomheten och oavbrutet mumlar ”obegripliga ord för sig själv”.

Nästan alltid arbetar Zweig med en ramberättelse: en flanör, kanske författarens alter ego, stöter under en resa ihop med en mystisk och folkskygg främling. Denne lider gärna av andnöd, darrar nervöst och har (om det inte är en kvinna) vissa problem med spriten. När främlingen sen börjar berätta sin historia skapas snabbt en delirisk väv av hysteri, sexuellt begär, våldsam svartsjuka och olika former av missbruk.

Framförallt handlar det om besatthet och om de tvångstankar denna skapar.

Fängslad av Gestapo spelar en man ändlösa partier schack mot sig själv, dock utan bräde – de komplicerade dragen och alla pjäserna finns bara i hans huvud och ju längre partiet fortskrider desto mindre återstår av världen utanför. I en annan novell blir en ung änka på kasinot i Monte Carlo besatt av en polsk adelsman som i sin tur är besatt av speldjävulen. Och i titelnovellen löper en kolonialläkare, besatt av tanken på en av sina patienter, amok längs nattliga indiska landsvägar.

Det är spännande och inte så förlegat som det möjligen låter. Visserligen finns det något omständligt hos Zweig, ett stort maskineri som först måste trampas i gång, men när han väl får upp farten är han ofta en storartad berättare. Och då glömmer man det melodramatiska ramverket. För Zweig besitter ett slags självklar auktoritet, ungefär som när barn leker kan han med några få penndrag suggerera fram en miljö och en tid som man tror på därför att man vill tro.

Samlingens pärla är ”Känslornas irrvägar”, en novell som utspelas i en liten tysk universitetsstad och som handlar om den ömsesidiga men förbjudna attraktionen mellan en student och hans professor. Här lyckas Zweig förvandla dammiga seminarierum till elektriskt laddade arenor för sexuella maktspel. Det är stora känslor, aningen yviga åtbörder, men jag tycker om det.

Mera problematiskt är att Zweig, liksom många av vår egen tids mest uppburna författare, ibland är lite för duktig. Han litar inte alltid på sina läsare utan har en dragning åt det övertydliga: budskapen ska hamras in. Och stilistiskt är han här ljusår ifrån de halvt vemodiga, halvt lättsamma ackord som gör ”Världen av i går” så levande. I novellerna duggar utropstecknen tätt och bildspråket är inte i nivå med hans genuina berättarbegåvning.

Men det gör inte så mycket. Det litterära modet är alltid nyckfullt och så länge vurmen för Zweig håller i sig får man vara tacksam för alla nyutgåvor. För de var något stort på spåren, de gamla mästarna från Wien. Och kanske är estetiken de skapade, dessa subtila melodramer, i själva verket som klippt och skuren för vår egen tid.