I förra veckan toppades DN:s Boklista oväntat av Stefan Zweigs självbiografi ”Världen av i går”. I dag ligger den på fjärde plats.
Herregud, Stefan Zweig, den mannen har varit försvunnen länge. En klassisk dammsamlare på antikvariaten, förpassad till glömskan av vildare tyskspråkiga genier. Zweig hade annars under lång tid en självklar plats i landets bildade bokhyllor. Dags för en ny vår?
Förlaget Ersatz har alltså gett ut Zweigs bok på nytt i en snygg volym. Jag läser den under några kalla februaridagar under stigande fascination. Det är ett personligt testamente av en firad författare som har förlorat allt och ser tillbaka på sitt liv. En österrikisk superstar som sålde i stora upplagor världen över, inte minst i Tyskland, men fick se sina böcker brännas på bål 1933 och jagades i väg av nazisterna.
Juden och världsmedborgaren som ville ett fredens Europa och i förtvivlan satte punkt med den här boken. Stefan Zweig tog sitt liv under brinnande världskrig i Brasilien 1942. Mest känd var han kanske för sina kulturhistoriska biografier om gestalter som Marie Antoinette, Maria Stuart, Erasmus av Rotterdam och Honoré de Balzac.
”Världen av i går” är en fantastisk tidsskildring – och rent av en moralisk appell med viss samtida giltighet, riktad mot alla som vill spräcka den europeiska tanken på gemenskap. Det må vara av rent vinstintresse, nationell noja eller ideologisk surhet.
Zweigs skildring kan i dag tyckas naiv och löjligt idealistisk. Och hans övertro på konstens betydelse har inte överlevt. Men allt det där hörde tiden till och gör det bara lättare att få syn på hur dåtidens människor tänkte och handlade mellan 1900 och 1945.
Dessutom är det uppfriskande med en röst från Wien. Och som han återkallar den gamla habsburgska monarkin! Det var ju Europas kulturella centrum fram till 1914. Och med en etablerad judisk borgerlighet som ingen annanstans i världen.
En storslagen stad med rosiga ideal – och en bordell i varje gathörn.
Mahler och Schönberg satte tonen i de förgyllda konserthusen, Hofmannsthal och Rilke dyrkades av unga poeter in spe, Klimt och Schiele förkroppsligade konsten. I kulisserna väntade kulturella förnyare som Ludwig Wittgenstein, Sigmund Freud, Robert Musil och Karl Kraus.
Kort sagt var det där tankarna smiddes som skapade den moderna världen. Läs den brittiske författaren William Boyds aktuella lovsång ”Oh, Vienna” i The Guardian (3/2). Hans nya roman ”Waiting for sunrise” har inspirerats av staden.
Många av legenderna visslar förbi i Zweigs bok, som läromästare och vänner. Lite oväntat även Theodor Herzl, i Zweigs ungdom kulturredaktör på Neue Freie Presse, på väg att bli sionismens intellektuella centralgestalt. Zweig blev inte enrollerad för saken men minns honom med glädje.
Stefan Zweig föddes 1881 i Wien, och Europa före 1914 var i hans ögon ”trygghetens gyllene tidsålder”, en period präglad av fred, personlig frihet och stigande välstånd. Dessutom med en kosmopolitisk rörlighet över gränserna – pass behövdes inte på den tiden.
Nå, det beror ju på vem man frågar, och Zweigs far var en rik fabrikör. Jämför med britternas idealisering av samma tid, minns exempelvis ”Bridshead revisited” och ”Downton Abbey”.
Det är det radikala brottet i historien som gör skildringen så spännande, eller som Zweig skriver i förordet:
”Paradoxalt nog har jag under samma tid som vår värld rent moraliskt störtat ett årtusende tillbaka i tiden sett samma mänsklighet höja sig till oanade bragder på det tekniska och intellektuella planet och i ett slag överträffat allt som åstadkommits under miljoner år… Aldrig har mänskligheten som helhet betett sig mer djävulskt, men aldrig frambringat något mera gudalikt.”
Efter kriget väntade revolutioner, hungersnöd och hyperinflation. Och ett normalt liv, innan det brakade loss igen.
Zweigs författarskap tog fart på allvar under 20-talet och hans stjärna steg snabbt. Han tillbringade långa perioder i Paris och Berlin – och till det vackra hemmet i Salzburg kom gäster som Thomas Mann, Romain Rolland, James Joyce, Arthur Schnitzler och Richard Strauss.
Men det var farligt nära gränsen till Tyskland och den väntande Hitler:
”Vem har vi inte upplevt de oförglömligaste stunder med när vi stått på terrassen och blickat ut över det vackra och fredliga landskapet utan att ana att den man som skulle förstöra alltihop satt på Bergchtesgades berg, alldeles mitt emot?”
Frågan är således – som så många gånger förr – hur kulturnationen Tyskland kunde förfalla till barbari. Zweig påstår att det var ett strängt klassamhälle med en orubblig överskattning av ordning och formellt krimskrams; baksidan av dåtidens borgerliga byråkrati och universitetsvälde. Vanliga människor ansågs helt enkelt inte kunna komma till makten.
”Detta bildningshögmod har mer än något annat förlett de tyska intellektuella att i Hitler se en harmlös ölkällaragitator, när han tack vare dolda kontakter i själva verket hade skaffat sig mäktiga beskyddare i de mest skilda kretsar.”
Zweig drog i fält för freden och anständigheten men ville inte skita ner sig med dagspolitik i onödan, trodde som många andra att nazismen och antisemitismen skulle blåsa över. Han ville ju bara leva som i det svunna Wien: gott, lätt och sorglöst.
Den känslan fick han aldrig tillbaka. Inte ens på stranden i Rio de Janeiro.
Stefan Zweig.