Tre judiska generationer i en tunn roman. Det kunde ha blivit hur tråkigt som helst, men Jonas Thente jublar över en suverän debutroman som borde bli en bästsäljare.
Detta kunde ha varit en mindre sensation. Om Stephan Mendel-Enk hade varit debutant och kommit från ingenstans. Men det är han inte. Ingen som läste hans debutbok – det självbiografiska mansrollsreportaget ”Med uppenbar känsla för stil” från 2004 – har tvivlat på hans absoluta språkgehör och förmåga att måla en text med grundfärgerna humor och allvar. Nu har han målat en roman i samma färger.
De i Sverige instiftade förmälningarna mellan journalister och skönlitteratur brukar i de flesta fall vara mycket tragiska affärer. Det faktum att förmågan att tjafsa fram en kolumn eller ett blogginlägg inte alls har något samband med fallenheten att skriva en roman, tycks inte riktigt ha fått fäste. Stephan Mendel-Enk är ett av undantagen från regeln.
Hans skönlitterära debut bör kunna användas som exempel på hur man faktiskt kan skriva en sådan där sällsynt bästsäljare som övertygar såväl tillfällesläsaren som den den kräsna litteraturgourmanden.
”Tre apor” är en 140-sidig roman som i korta, episodiska kapitel beskriver tre generationer av en judisk familj bosatt och verksam i Göteborg.
Låter mördande trist, inte sant? Det är det definitivt inte.
Här finns ett familjedrama under upprullande, och ordet förs av den ganska sekulariserade Jacob som blickar bakåt mot sin uppväxt.
Mendel-Enk avviker inte från den moderna judiska familjeskildringens allra heligaste: att låta just det judiska framträda i all sin särart. Så man skulle kunna säga att berättelsen skildrar betydligt fler generationer av betydligt fler familjer – ända tillbaka till dem som vandrade med Moses ut ur Egypten. Församlingen som förvaltar det arvet har ett styvt arbete med att se till att den göteborgska familjegrenen inte vandrar alldeles vilse. Till Västerås.
Det är i alla fall vad berättaren Jacobs farfar fruktar: att man kan bli västeråsare om man inte ser upp. Det som börjar med en enkel gran till jul kan sluta med fullständig assimilering:
”En gran kanske verkade harmlös, men den kunde vara den första brickan i en rad som när den föll skulle dra en med sig, nerför ensamhetens stup och tomhetens dal, förbi tystnadens köld och rotlöshetens mörker tills man vaknade en morgon med ihåliga ögon och Västerås centrum utanför fönstret.”
Som sig bör innehåller ”Tre apor” alltså en uppsjö av de udda karaktärer som man brukar förknippa med den moderna judiska litteraturen. Skillnaden är förstås att just dessa lever och verkar i Göteborg och inte i Brooklyn, vilket gör att de komiska konflikterna mellan tro och samhälle blir desto mer effektfulla för en svensk läsare.
Problemet med Dumleklubbor till exempel. Är de att betrakta som koscher eller ej? För att inte tala om äventyret att titta på schlagerfestivalen på tv, där Sveriges noll poäng till det israeliska bidraget betraktas som ett akut utslag av antisemitism.
Den allvarliga kärnan i ”Tre apor” är just denna slitning mellan Jerusalem och Västerås som kan trasa sönder familjer och krossa hjärtan. Stephan Mendel-Enk är mycket varsam när han ömsom leker, ömsom viskar fram diasporans förbannelse.
Och det är som bekant ohyggligt svårt att hålla balansen när man leker fram allvaret. Så många misslyckas och blir plumpa, fnissiga eller bara pinsamma. Mendel-Enk hanterar suveränt sina uttryck, och vet att ett kommatecken eller en drastisk synonym på rätt ställe kan göra hela skillnaden mellan ett förstrött småleende och skrattparoxysmer.
En tidigare svensk roman med liknande elegans var Mikael Niemis ”Populärmusik från Vittula”. Stephan Mendel-Enks ”Tre apor” förtjänar en lika stor läsekrets och kommer säkerligen också att få det.