Det finns ett blekt vykortsfärgat fotografi från ett möte mellan Rumkowski och Himmler i juni 1941.

En äldre man med vitt bakåtstruket hår omringad av stramt uniformerade tyska officerare med händerna på ryggen. Själv står han med huvudet lätt böjt. Den gula tygstjärnan på rocken befinner sig i Himmlers ögonhöjd. Reichsführern sitter i en öppen svart bil med registreringsskylten ”SS 1”. Man kan tycka sig skymta ett småleende på Himmlers läppar, men kanske är det bara inbillning.

Vad sa hans samtalspartner? Det han brukade säga när han träffade representanter för den tyska makten?

”Ich bin Rumkowski. Melde mich gehorsamst!” Jag är Rumkowski, ställer mig ödmjukast till er tjänst.

Den tjänstvillige kollaboratören, de tyska herrarnas getto-Leporello. Det är så Mordechai Chaim Rumkowskis gärning ofta summeras. I sin nya, i alla avseenden tunga, roman, ställer Steve Sem-Sandberg frågan om det ändå inte finns en punkt då anpassligheten, eller om man så vill förräderiet, blir så outhärdligt också för den anpasslige, för förrädaren, att inte ens han kan göra något annat än säga nej. ”Denna roman kretsar kring denna punkt. Vad krävdes för att till och med gettots starke man skulle vägra lyda? Och varför gjorde han det?” skriver Sem-Sandberg i ett efterord.

Jag är glad över att han ägnar hela 650 sidor åt att inte ge några entydiga svar på dessa frågor. ”De fattiga i Lódz” är ett genuint ordkonstverk, detaljskarp dokumentarism transformerad till ständigt djupnande dikt. Och sådana verk förtätar, förskjuter, förändrar, försvårar och fördjupar frågor snarare än besvarar dem.

Med journalistiken och historieskrivningen förhåller det sig annorlunda, ofta tvärtom.

Den historiska gestalten Rumkowski har varit föremål för långvarig och omfattande debatt (och också lyfts fram i en prisbelönad svensk dokumentärfilm från tidigt 80-tal, ”Chaim Rumkowski och gettot i Lódz” av Peter Cohen och Bo Kuritzen).

Var Rumkowski en samvetslös opportunist som gjorde sig medskyldig till förintelsen av judarna i Lódz? Eller var han i stället en smidig pragmatiker som genom sin samarbetspolitik lyckades rädda judiska liv? Det är kärnan i kontroverserna.

Några månader efter inmarschen i Polen upprättade tyskarna ett judiskt getto, i praktiken ett stort slavarbetsläger, i industristaden Lódz. Ansvaret för den dagliga administrationen av gettot, och snart också för att peka ut de judar som skulle deporteras, vältrades över på representanter för invånarna i gettot, det så kallade ”juderådet”. Mordechai Chaim Rumkowski, en fabrikör och barnhemsdirektör i 60-årsåldern, utsågs av tyskarna till rådets ordförande.

Han framstod och agerade som en närmast enväldig monark, härskare över en kvarts miljon blottställda och uthungrade undersåtar. Men makten var hela tiden villkorad, ett sken, ett lån som när som helst kunde sägas upp.

Man kan tänka sig att det var just därför Rumkowski hade så lätt för att utöva despoti. Hans ambition var att genom flit och hårt arbete (eget och framför allt andras) göra sig själv och gettot oumbärliga för tyskarna. Men någonstans måste han ha insett att han bara var ett utbytbart redskap. Så skapade han sig en drömvärld där han var den gode härskaren som alltid hade sitt folks bästa för ögonen. I Sem-Sandbergs gestaltning blir ”ordföranden” till sist också något av en kejsare av Portugallien, mer ett offer för sina egna fantasifoster än en kallt kalkylerande streber.

Ändå, just därför, är han ett monster som våldtar ”sina” barn för att bekräfta att de är just hans.

Steve Sem-Sandberg bygger ”De fattiga i Lódz” på grundlig research. Huvudkällan är den över 3 000 sidor långa krönika som gemensamt författades av medarbetare på getto­administrationens arkiv. Styrkan i hans roman är ändå att den så tydligt framträder som en egen och sluten verklighet, klaustrofobisk och skrämmande, ett grymt getto av språk där omvärlden bara anas, som hotande skuggor eller smala strimmor av ljus.

Det finns ofta något av saga eller legend över berättelsen. Ibland glider prosan över i nästan hallucinatoriska drömsekvenser, ibland blir den chockerande och plågsamt konturskarp och brutal, som när tyska trupper kastar ut spädbarn genom fönstret, rakt ner på lastbilsflaket, och en soldat roar sig med att försöka fånga upp dem på bajonetten. Men mest är det grått – grått regn, grå fasader, grå vattnig soppa, en grå stank av smuts och hopplöshet.

Det är litteratur på riktigt. Ett stort verk. Steve Sem-Sandberg träder här fram som en värdig och färdig efterföljare till, säg, en PO Enquist – med vilken han delar inte bara förmågan att göra dikt av dokument utan också fascinationen för förräderiets och svekets bottensediment.

”De fattiga i Lódz” är, som framgår av titeln, en roman för många röster – ett slags prosaoratorium om man så vill. Sem-Sandberg lyfter fram en lång rad gettoinvånare, ger dem namn och öden.

Men centralgestalten är ändå Rumkowski.

Hans stora och kanske oförlåtliga ögonblick inträffar i september 1942. De tyska myndigheterna har krävt att 20 000 judar ska deporteras från Lódz – gamla, sjuka samt alla barn yngre än tio år.

Chaim Rumkowski håller då ett tal till invånarna i gettot. Han säger att detta är ett fruktansvärt offer, men nödvändigt för att hindra att något ännu mer fruktansvärt ska ske.

Benen måste amputeras för att kroppen ska räddas.

”Bröder och systrar, ge dem till mig. Ge mig era barn ... ”Invånarna vägrade, mödrar klamrade sig fast vid sina söner och döttrar, bostäder barrikaderades. Tyskarna tappade tålamodet och släppte loss SS-trupperna.

Steve Sem-Sandberg tänker sig att det kanske ändå var nu och här Rumkowski fick moralisk bottenkänning och vände sig bort i stället för att bocka, för en gångs skull sa nej (vilket han straffades för genom att fortsättningsvis behandlas som en klädhängare och ett rundningsmärke av de tyska makthavarna).

Det är möjligt. Men kan inte det hemskaste för Rumskowski ha varit att hans vädjan till gettots föräldrar – ge m i g era barn! – så obarmhärtigt avslöjade vilken chimär hans maktutövning vilade på? När det verkligen gällde var han maktlös.

I augusti 1944 fördes Rumkowski till Auschwitz där han mördades.

Steve Sem-Sandberg är litteraturkritiker i Dagens Nyheter och recenseras därför av Per Svensson, medarbetare på Sydsvenskans kulturredaktion