Vad händer om två moderater hamnar på en öde ö, där allt som krävs för att leva ett paradisiskt liv är att fiska och bygga tak över huvudet? Jo, den ena moderaten får en entreprenörsidé. Han kommer på ett sätt att döda alla fiskarna i havet på en gång. Därmed blir han ägare av ett kolossalt fiskberg och kan anställa den andra moderaten som hyddbyggare.

Snart har entreprenörsmoderaten 23 olika hyddor att sova i medan arbetarmoderaten sover utomhus, eftersom han inte har råd med någon egen hydda. Av rädsla för att framstå som en avundsjuk domedagshippie aktar sig hyddbyggarmoderaten noga för att påpeka såväl det orättvisa som det ohållbara i deras gemensamma livsstil.

När Liv Strömquist följer arbetslinjen till vägs ände slutar det lika tråkigt för ö-moderaterna som för folket på Påskön: Träden tar slut. Hyddbyggarmoderaten blir dessutom arbetslös och får sitta vid vattenbrynet och öva på att skriva CV:n medan entreprenörsmoderaten misslyckas med att bygga ett nytt ekosystem av strandfynd. Bägge dör.

Liv Strömquist är inte subtil. Namngivna makthavare, företrädesvis framgångsrika män och moderater, helst i en och samma person, hudflängs i passionerade personangrepp som i vissa fall kan vara mer underhållande än rättvisa. Men liksom alla satiriska mästerverk är serierna i ”Ja till liv” både sedelärande och kompromisslöst uppåtriktade. Här finns mer inträngande granskning av det senaste decenniets systemskifte i Sverige än i en hel årgång av rikstäckande dagspress.

För några år sedan fördes en debatt om vår tids rädsla för allvar, att en allt ängsligare populärkultur ironiserar bort möjligheten till samhällskritik. Men hos en ny generation serietecknare, där man också hittar stjärnor som Fabian Göransson och Sara Granér, behöver man inte välja mellan det tomma tv-flabbet och det darrande pekfingret.

”Tjejkväll i tredje riket”, där Eva Braun och hennes väninnor jämför pojkvännerna Hitler, Göring och Goebbels, kan läsas som allegori över vår egen tids narcissistiska blindhet för reella problem: ”Men sen efter att vi hade sex på den festen efter invasionen av Polen, då känns det som han struntar i mig!”

Ett liknande tema kommer till ytan i en träffande klassanalys av nördkulturen, där en revanschistisk kulturskribent i hemlighet gläds åt ökande klassklyftor och barnfattigdom (eftersom det drabbar hans gamla plågoandar från högstadiet) medan han ägnar sitt medieutrymme åt ”en nostalgisk krönika om Nintendo”, en ”ironisk betraktelse av polaroidkameran”, en ”artikelserie om dufflar” och en ”rasande uppgörelse med typsnittet Times New Roman”.

”Barn är kristdemokrater”, ”Jihad Jane”, ”Kulturtant” och ”Den lyckliga liberalfeministen” är några andra komiska pärlor som med collage av teckningar, tidningsklipp, urklippta annonser och ovanligt många fotnoter skapar färgsprakande satir på högsta nivå.

Om man tycker att samhällskritik för ofta blir ett reservat för testuggare kommer Liv Strömquists ABC-bok att vara storartad läsning. Det här ett verk av en tesjonglör, ett satiriskt snille med fenomenal förmåga att på samma gång vara mycket allvarlig och extremt rolig.