Titeln ”Håpas du trifs bra i fengelset” är en skriven hälsning från huvudpersonen Annis dotter Jenna till hennes morbror Sami. Han sitter tillfälligt inne för narkotikabrott och är själva navet i historien.

Susanna Alakoski kommer i dag ut med boken efter ”Svinalängorna”, Augustbelönad bästsäljare, även teaterpjäs, nu på turné med Riksteatern.

Skildringen av den finska invandrarfamiljen, som kom till tre rum med balkong och rinnande vatten i ett nybyggt bostadsområde i Ystad (snart hånfullt döpt till Svinalängorna) grep svenska folket.

Den finska arbetskraftsinvandring som på 60-talet höjde Sveriges välstånd hade en baksida och ett pris. Susanna Alakoski skrev om något som varit förvånande oskildrat i den svenska kulturen. Hon förmedlade brutalt känslan av att tillhöra dem i det lägre skiktet, de fattigare och grövre, med ett språk och en svensk brytning med minusstatus. En arbetarklass under arbetarklassen.

Alakoski visade hur en familj drogs till botten av det hårda supandet och bröts ner i skam och social misär. Boken blev en prövande läsning, med ett innehåll svårt att uthärda. Men huvudpersonen, dottern, hade en tåga och en livsgnista, som var okuvlig. Det fanns hopp.

I den nya romanen finns det också en dotter, en syster, som klarat sig i en familj där alla sjunker till botten. Hon är ung, men tillräckligt gammal för att förstå. Hon är genomskådande men inte cynisk.

Sami är bror till Anni. ”Sami och Anni, vi blev Sam och Ann. Assimileringstanken. Vi sitter sam-man. Nej, det gör vi inte. Inte nu längre.”

Men det gör de på sätt och vis, och den bindning som finns mellan bror och syster ger boken dess spänning och energi. Anni vill inte se predestineringen, att Sami är dömd på förhand: ”Sådana som din bror brukar hamna i fängelse innan de är tjugo år”, säger en lärare. Anni uppfattar orden som en kränkning.

Sami är ”egentligen” mycket begåvad. Men det gör inte hans liv lätt­are. Han går i observationsklass, han super, knarkar, stjäl och ljuger. Trots att Sami ständigt sviker förtroenden och förhoppningar släpper Anni inte riktigt taget, i varje fall är hon beredd till kärlek och närhet så snart hon ser en chans. Och hon uppfattar broderns charm och personlighet, som hon hela tiden längtar efter. Susanna Alakoski har dedicerat boken ”Till alla anhöriga” och detta är en bok för anhöriga.

Den självupptagne missbrukaren av alkohol, droger och männi­skor är den nyckfulla omständighet som man aldrig kan förlita sig på. Han kan som Sami plötsligt bli religiös eller främlingsfientlig (”du kan förstå att folk blir Sverigedemokrater”) och fientligt fördomsfull mot kvinnor. De stötande åsikterna sitter där utan djupare förankring, men de provocerar och raserar. Han tar sig friheter att kritisera och bedöma andras insatser, men är impulsstyrd och utan allt konsekvenstänkande. Oansvarig, kort sagt.

Även om han är programmerad mot undergången är det den ansvarfulla, kärleksberedda männi­skan bredvid som lider mest. Anni ser vad Sami utsätter sig själv för, men är oförmögen att hindra det. Han är i alla lägen orealistisk och hon måste gå matchen med sig själv. Att klippa banden eller ha dem kvar.

Boken utspelas i Malmö, Göteborg och Stockholm. Malmö är hemmaplan, det är där mönstren grundläggs, vänkretsarna formas på gott och ont och där familjen kantrar i missbruk och armod. Föräldrarna skiljer sig och supandet tilltar ytterligare på ömse håll. Anni kommer i fosterfamilj, Sami driver omkring. Modern dör först, och sedan fadern, som bokstavligt talat super ihjäl sig. Hans död konkretiseras genom en obduktionsrapport. Statusen på varje mer eller mindre skröpligt organ omnämns i rapporten och får i sin tur en extra kommentar av dottern Anni. Makabert och humoristiskt. Hur överdjävligt det hela än är klarar Susanna Alakoski att hålla läsaren uppe med hjälp av galghumor.

I Göteborg jobbar Anni inom so­cialvården och i Stockholm bor hon tillsammans med sin man och dotter. De tre är en fungerande liten familj som kan stödja och hjälpa varandra. Boken slutar i Stockholm där Sami då och då dyker upp med sina alltmer omfattande tatue­ringar. I Stockholm hamnar han på konstiga behandlingshem och i fängelse efter en stöldräd. Trots allt, även om hon ofta önskar livet av honom, finns det hos systern en liten låga av hopp. En outsläcklig kärlek. Och hon är inte naiv.

Jag tycker mycket om boken. Susanna Alakoski har en verklighet att förmedla, som känns helt genuin. Hon romantiserar inte, det finns ingen förlåtande, förgyllande blick på ruset och drogerna, utan en imponerande saklighet. Hon är snabb och tydlig med sina iakttagelser. Man blir som läsare övertygad om att skärpan är rätt inställd. Att Alakoski vet vad hon talar om. Det är välgörande med klarsynen, relevansen, de rätta proportionerna.

Sedan funderar jag på om det är en roman jag läser. Jag läser som om det var en verklighet hon berättar, en beskrivning av ett förlopp som faktiskt ägt rum. Det är ingen nackdel. Tvärtom, det är beundransvärt att skildra något som upplevs som så trovärdigt.

Liksom ”Svinalängorna” är den nya boken en tung läsning. Man undrar vad det är för helvete människan fabricerat åt sig. Vad det är för krafter som drar så starkt nedåt? Men sådant filosoferande slipper vi. I boken finns det inga metafysiska utsvävningar. Allt är konkret och analyserna skarpa.

När Alakoski drar upp tempot bränner det till: ”Det blir advent. Det blir lucia. Det blir alla möjliga viktiga dagar. Och alla påminner de om varandra. För mig är julen en plats jag inte kan åka till och julen är ett reptilminne. Julen är fitt­orden, fanorden och helvetesorden och ingenidéorden och intelönt-­orden. Julen är fattigdomen. Julen är den tid då det smäller till. Julen är mammor som flyger genom rummet. Flyger borden, flyger en stol, flyger glasen. Julen är vi lägger oss under sängen. När det blir tyst ligger vi kvar.”

Om jag får önska mig något till nästa bok av Susanna Alakoski är det att hon slutar göra så många nya substantiv. Ibland fungerar det: ”Våra barndomsvänner som haft räddögon sedan de var små, fick kallögon, hade nu fått mördarögon som vuxna.”

Till sist blir det dock tröttande med alla sammansättningar.

Men det är små kritiska anmärkningar på en bok som jag helhjärtat vill uppmana er att läsa. Den berättar om vår historia. En undanskymd och skamlig del av vår gemensamma, moderna, svenska historia.