Receptet på en finsk fruktbål: lägg en gul ärta i tjugo liter Koskenkorva, låt den dra i tre minuter och avlägsna därefter ärtan på det att fruktsmaken icke må bli för dominerande.

Såna där vitsar drog man om finnar på 70-talets skolgårdar, innan man ens visste vad Koskenkorva var. Och så slogs de med kniv, finnarna. Tillsammans med några chilenare och greker var finnarna De andra, som kunde klumpas ihop med fördomsfulla vitsar.

Familjen i Susanna Alakoskis debutroman uppfyller alla fördomar. Svinalängorna är det hånfulla namn som på Ystads kommunalkontor ersätter stadsdelen Fridhem. Där bor låginkomsttagare, invandrare, långtidssjukskrivna och andra samhällsproblem. Och där bor Leena. Det är 60-tal och den femhövdade familjen flyr från det finska armodet till det svenska folkhemmet. Leenas pappa och mamma super, periodvis, och ju äldre hon blir desto mer kommer hon till insikt om det förnedrande i situationen.

Det är Alakoskis styrka att det som börjar litet pittoreskt och på-axeln-ryckande sakta mörknar till becksvart när Leena når tonåren. Med "Svinalängorna" får man ett helt omvänt perspektiv gentemot det gängse: inget priviligierat gnäll om hur Staten griper in och förmyndar bort individen. I stället vädjar Leena om hjälp från myndigheterna och förtvivlar när föräldrarna lyckas dölja misären för socialtjänsten. Till slut blir också Stat och Kommun räddningen för Leena. Och det sker med tvång.

Det är en välskriven rak och originell skildring. För när läste vi senast en hyllning till kanslisterna på soc?