Susanne Dodillet: ”Är sex arbete? Svensk och tysk prostitutions­politik sedan 1970-talet”

Prostitutionsutredningen från 1977 var speciell på många sätt. En av anledningarna var att den för förs­ta gången offentliggjorde röster från prostitutionsvärlden i stor skala. Olika röster med skiftande erfarenheter: prostituerade, sexköpare, hallickar som berättade öppet om sitt liv. Kvinnor berättade om sina livsstrategier, om pengar, könsroller och våld.

Det här hade aldrig hörts förut. Det blev en bomb. Utredaren avskedade samtliga tio sakkunniga och det officella betänkandet blev en tunn skrift där inte en enda intervju fanns med. Själv hade utredaren blivit inbjuden av ägaren till sexklubben Chat Noir för en guidad tur och ville inte alls stänga några klubbar. Efter en storm från kvinnorörelsen publicerades ändå den ursprungliga rapporten: ”Prostitution. Beskrivning. Analys. Förslag till åtgärder”. Ett banbrytande verk på 800 sidor, som baserat på intervjuerna skapade en förståelse för prostitutionen: historiskt, ekonomiskt, könsmässigt och kulturellt.

Hade jag inte känt till detta, hade jag kanske trott på Susanne Dodillet i dag. Dodillet är idéhistoriker och i sin avhandling ”Är sex arbete?” jämför hon den svenska och tyska prostitutionslagstiftningen. Det hon vill svara på är: Hur kom det sig att Sverige började bötfälla sexköp vid samma tidpunkt som Tyskland gjorde prostitution till ett arbete? Vilka tankar utgick de från? Vilka röster lyssnade de på?

Hennes tes är att det i Sverige, till skillnad från Tyskland, ”inte varit de prostituerade själva som beskrivit sin roll”, utan politiker och socialarbetare som sett på prostituerade som ”offer som inte vet sitt eget bästa” och som ”mer eller mindre viljelösa”. Hon uppehåller sig länge vid prostitutionsutredningen från 1977 – men nu har det plötsligt blivit utredaren som menade att prostituerade ”måste tas på orden” och de sakkunniga som ”såg på dem som viljelösa offer”. Utredningen beskrivs som ett psykoanalytiskt mischmasch, en ”medvetet ensidig” tolkning av samhället, byggd mest på marxism, dikter och romaner. De 200 sidorna med kvinnors berättelser kallar hon ”några kortare citat”.

Först baxnar man över denna hi­storieförvanskning. Det var ju precis genom att kvinnorna beskrev sin roll som vi fick den förståelse av prostitution vi har i dag! Sedan förstår man att just det är hennes poäng: att skriva om historien. Att skapa en berättelse där all kritisk analys av prostitutionen framstår som moralistisk.

Hon ser moralism överallt, och finns det inte hjälper hon till med att hyfsa språket. När utredningen skriver att prostitution har ”negativa följder för de inblandade, främst kvinnan” översätter Dodillet: ”författarna menar att prostitution är en för kvinnor olämplig sysselsättning”. När någon säger att kvinnor utsätts för saker i prostitutionen är hon genast där och förklarar att denne gör kvinnor till ”passiva offer”.

Detta med passiva offer säger hon hur många gånger som helst, väl medveten om att det kommer att slå an i vår samtid. Men det har aldrig talats om passiva offer i svensk prostitutionsforskning – det är hon som läser viljelös där det står utsatt. Underförstått: en beslutsam person kan inte bli utsatt.

Att se hur människor blivit offer har ju tvärtom inneburit en enorm revolutionär potential. Om det inte är något fel på oss, om vår situation inte beror på vår personlighet, utan på ett förtryckande system – då finns det hopp! Men det har skett något underligt med offerskapet: det har blivit en egenskap. Vi säger ”Hon är minsann inget offer!” och menar att detta med att vara offer är något som avgörs av ens inställning. Ryck upp dig lite bara! Och så har vi återigen förpassat systemet till bakgrunden. Det är just det som är själva kärnan i moralismen: att den inte ser strukturer utan ställer upp ett idealt sätt att bete sig.

Men för Dodillet är moralism vad som helst som definierar ett samhälleligt bra och dåligt. Alla teorier som vill förändra samhället, och inte bara individen, faller därunder: jämställdhetsideal, kommunitarism och drömmar om sexuell frigörelse. Hon slår fast: ”Gruppen som vill främja en varm och öppen sexualitet liknar andra moralister i det att de definierar en erkänd och god form av sexualitet.” Enligt Dodillet ska vi alltså inte främja, inte definiera, inte kräva något annat än att leva vårt eget privata liv.

Det är just därför hon indigneras så över prostitutionsutredningens slutsatser: att de gällde hela kulturen. Att horan och madonnan inte var kvinnliga egenskaper, utan uttryck för en splittring i mannens psyke mellan reproduktion och sexualitet. Och drömmen att kunna mötas bortom dessa tvångsföreställningar – det är den sexuella revolution vi ännu väntar på.

Dodillet tror inte att detta kan vara möjligt. I stället gäller det att omdefiniera. Se det positiva i allt. Att sälja sin kropp kan vara en befrielse, traffickingoffer kan också ses som aktiva, ”migrerande sexarbetare” och till och med konsekvensen att man kan förlora sin lust behöver ”inte vara negativt”. Det en kvinna i prostitutionsutredningen beskrev som att ”den finaste människan i världen får inte ta i mig, det är priset jag får betala” blir hos Dodillet till något subversivt. För ”ifrågasättandet av heteronormativa strukturer kan till och med tolkas som en av prostitutionens positiva effekter.”

Så här kan man hålla på, vrida och vända. Men om inte feminismen ska bli ett darrande asplöv i händerna på vem som helst med en agenda, krävs det att vi grundar våra ställningstaganden i analys, inte association. Vi måste våga se världen som den är. Och vi måste känna vår historia.