I augusti 1900 hölls den första världskongressen i filosofi i Paris. Alla kulturnationer var representerade. Inläggen handlade om en ny vetenskaplig anda. En känsla av tillförsikt och optimism präglade festtalen, Filosoferna såg sig som företrädare för en framväxande internationalism. Femton år senare brann hela deras värld och många av dem hade vid det laget låtit sitt tänkande värvas av militarism och nationalism. Det Europa ur vilket de talade skulle aldrig mer bli sig likt.
Kongressen i Paris är öppningsackordet i Svante Nordins nya idéhistoriska symfoni, ett mäktigt åttahundrasidigt panorama över den europeiska filosofins nittonhundratal, ”Filosoferna. Det västerländska tänkandet sedan år 1900”.
Boken är unik i sitt slag, också internationellt, genom sin omfattning, detaljrikedom och breda språk- och traditionsurval. Nordin har en oerhörd beläsenhet och en förmåga att också i korta skisser bidra med oväntade detaljer och reflektioner också om välkända författarskap. Att man inte kan bidra med så mycket nytt och intressant om Husserl på några sidor säger sig självt. Men Nordin kompenserar för det genom att också lyfta fram många marginella gestalter, som i ett fint porträtt av den i första världskriget bortgångne geniförklarade Emil Lask, för att nu nämna bara en av de hundratals som sveper förbi.
Filosofihistoria är en underlig genre. Genom att rycka loss bitar från omfattande och komplexa författarskap och sammanfatta dem i slagkraftiga bilder ger den intryck av att kunna segla över tidens tankeliv med en suverän överblick. Men som alla som verkligen gått ner i ett författarskap känner till, så ter sig saker och ting annorlunda när man väl är där. Det förtar dock inte värdet av dessa slags kartor. Genom att lägga sig på en allmänt överblickande nivå tvingar de fram mer principiella frågor, som också är väsentliga att ställa.
Till dem hör det övergripande problemet: Hur beskriva filosofi i förhållande till tid och historia? Hur viktiga är enskilda personer, vilken roll spelar deras nationella och historiska hemvist för att förstå vad de tänkt?
Nordin har disponerat stoffet enligt tre huvudprinciper, biografiskt, nationellt och politiskt-historiskt, där de avgörande snitten utgörs av förkrigstid, mellankrigstid, efterkrigstiden fram till 1989, samt en utblick över de senaste två decennierna. Inom ramen för varje tidsavsnitt går han igenom land för land med korta, delvis biografiskt uppbyggda beskrivningar av dess tänkare. Det gör att en och samma person kan dyka upp vid flera stationer i boken, som Heidegger, som får fyra separata små essäer tillägnade sig.
Den metodologiska premissen för denna struktur är att de politiskt-historiska förvandlingarna är av så stor vikt att det är bättre att visa hur en viss tänkare förhåller sig till ändrade samhällsförhållanden än att försöka gripa en enhetlig tankerörelse. Man behöver inte ta ställning definitivt för den ena eller andra modellen. Tveklöst vinner dock Nordin något på detta. Även om det politiskt-historiska ramverket tecknas rudimentärt, så ger det ändå ett liv åt sammanfattningarna av texter och levnadsöden.
Den dramatiska och våldsamma nittonhundratalshistorien driver människor framför sig, slungar dem runt och förändrar deras utsagepositioner. Nittonhundratalet är krigens, våldets, totalitarismens och den planetariska teknologins århundrade, men också befrielsens, revolutionernas och de radikala experimentens.
I centrum för detta sekels vansinne står den judiska erfarenheten. En sak som blir uppenbar när man följer Nordins berättelse är vilken oerhört central roll som de mestadels sekulariserade judiska intellektuella – och i synnerhet de tyskspråkiga – spelat för seklets idéliv. Det räcker att nämna namn som Marx, Freud, Husserl, Cohen, Wittgenstein, Benjamin, Rosenzweig, Popper, Cassirer, Arendt, Jonas, Löwith, Marcuse, Strauss ... Listan tycks aldrig ta slut.
Det är också kring antisemitismens explosion av länge förberett vansinne som seklet vrider sig. Mycket av det filosofiska tänkandet under efterkrigstiden har handlat om att förstå de katastrofer som den första hälften framkallade. Hur kunde den mest avancerade vetenskapliga och intellektuella civilisationen i världen inom loppet av några decennier sjunka ner i absolut barbari? Det är och förblir kanske den största fråga som det lämnat efter sig.
Nordin ger genom sina många skisser material för att följa denna självbesinning. I de allra flesta av dessa miniporträtt är han saklig och välinformerad. Men när han når ikapp sin egen generations tänkare slår hans egen idémässiga hemort i detta sekel igenom.
Själv tillhörde Nordin dem som drogs mot ny-marxism på sextiotalet, men vilkas kritiska självprövning drev dem tillbaka till att bejaka mer liberal-konservativa värderingar på åttiotalet. Utan att fälla något omdöme om hans filosofiska preferenser kan man konstatera att de bitvis bidrar till att göra honom till ett lite trubbigt samtidsvittne.
Han fortsätter att använda sig av den ospecifika termen ”postmodern” filosofi för att sammanfatta något som här mest framstår som ett slags akademiskt eftersvall av vänsterns kris. Därmed missar han möjligheten att göra full historisk rättvisa åt bland annat genusteorins och den postkoloniala kritikens idémässiga och politiska betydelse, liksom åt dekonstruktion och genealogi som distinkta filosofiska projekt.
I en avslutande coda låter han verket klinga ut i en jämförelse mellan Heidegger och Wittgenstein, som två företrädare för de olika skolbildningar som delvis kom att definiera efterkrigsfilosofin, kontinental och analytisk filosofi. Åtminstone genom dessa två representanter framstår de här på många punkter som förbluffande lika varandra.
Filosofin kommer alltid för sent, det lärde oss redan Hegel. Vi kan inte både historisera vårt nu och vara verksamma i det. Eller snarare: att försöka historisera är ett sätt att vara verksam i nuet, men det finns andra.
Nordin drar sig till sist stillsamt undan i marginalen efter att ha lämnat plats för denna månghövdade kör. Men för den som vill ha en karta för att själv börja förbereda en egen insats är hans verk ett mycket användbart instrument.