Idéhistorikern Svante Nordin har gett ut en ny bok. ”Fyra som förde krig” heter den, och den är som allt han skriver välformulerat och provokativt – ja denna gång rent av utmanande.
Betänk bara hans svar på frågan vad var det som främst förenade Stalin och Hitler. Båda var underklassare, säger han. Båda stod i spetsen för var sin underklassrörelse.
Churchill såg däremot samhället i fågelperspektiv. Han var aristokraten som litade på folket och som därför såg demokratin som den minst dåliga av alla styresformer.
Roosevelt kom också uppifrån. Hans politik kunde te sig radikal. ”Men han hade den borne patricierns känsla för att något måste göras för de mindre lyckligt lottades välfärd”, invänder Nordin.
Av andra världskrigets fyra ledande krigsherrar var alltså två underhuggare och två fina människor.
Hitlers antisemitism var en ”rasism underifrån”, säger Nordin. Judarna hade en överlägsen bildning, de intog ledande poster inom universitet, press och finansvärld. Det ”stack i ögonen på många”.
Men är Nordin inte här själv offer för en av antisemiternas lögner? Det hette att judar roffat åt sig de bästa bitarna i samhället. I själva verket var de ständigt motarbetade vid universiteten. Det fanns framgångsrika judar inom finansvärlden, men den stora majoriteten levde under ytterst beskedliga förhållanden.
För att bilden av den underklassiga nazismen ska bli komplett måste ett antal besvärande fakta avväpnas. Hitler tog makten med stöd av konservativa grupper. Men stödet var motvilligt, förklarar Nordin. Den borgerliga högern hade att välja mellan en kommunistisk och en nazistisk revolution. Den valde den senare men trodde att den skulle kunna leda in utvecklingen i lugnare banor. Den misstog sig och ångrade sig bitterligen – det var konservativa krafter som utförde det misslyckade attentatet mot Hitler 1944.
Den vanliga bilden är annars att högern alltmer genomsyrades av nazistiska ideal efter 1933 och att den nazistiska vänstern slogs ut i och med att SA (Schutzabteilung) oskadliggjordes året därpå.
För några år sedan skrev Svante Nordin en lång och uppskattande artikel i tidskriften Axess (nr 6/2003) om den tysk-amerikanske tänkaren Leo Strauss. Leo Strauss utpekas ofta som läromästare till den nykonservativa gruppering som spelade en avgörande roll för George W Bushs utrikespolitik. Det direkta inflytandet är svårt att belägga; Strauss var snarast en viktig detalj i en hel mosaik av tänkare, vetenskapsmän och politiska praktiker som tillsammans skapade den anda som genomsyrade Bushs administration.
Strauss är först och sist en utpräglad elitist som hämtat en del av sin inspiration i Platons ”Staten”. Det är de klokaste som ska styra landet, eftersom det bara är de som kan överblicka den politiska situationen och förstå konsekvenserna av olika åtgärder. Ibland blir det nödvändigt att föra massorna bakom ljuset. Det bästa beslutet kan nämligen i vanliga människors ögon framstå som grymt eller dåraktigt.
Många tyckte sig i Bushs rad av lögner om anledningen till kriget i Irak se en list inspirerad av Strauss. Men politiska dimridåer kan läggas ut av politiker som aldrig kan ha kommit kontakt med Strauss tankar. Säkert är däremot att Nordin hälsade Bushs krig med tillfredsställelse. Han är över huvud en krigets man som i fredsvänner ser en vilseförd skara människor. Lord Halifax, som lanserades som motkandidat till Churchill som premiärminister, avfärdas med ett milt leende: ”Halifax var en välmenande kristen gentleman med massor av samvete.” Han insåg kort sagt inte den sanning som Nordin slår fast med orden att ”en civilisation som ägde alltför ömtåligt samvete att tillfoga fienden död och förödelse var dömd att gå under.” Meningen hade också kunnat skrivas i presens. Den uttrycker Bushs linje och även Nordins.
Svante Nordin tillhör den konservativa gruppering som gjort sig bemärkt i den svenska offentligheten under senare år. Så kallade nyliberaler står inte lika högt i kurs längre. Johan Norberg har fått konkurrens av Johan Lundberg, Axess-redaktören. Lundberg hyllar den föreställande konsten. Roland Poirier Martinsson, chef på Timbro, uttrycker sin glädje över sin duktiga hemmafru som håller rent och snyggt omkring honom.
Nordins nykonservatism är av mer hårdkokt slag; det är mer krig än rosor i hans skrifter. Hans styrka ligger i att han är en strålande berättare. Det långa kapitlet om krigets förlopp är mästerligt. Även om man kommer ihåg historien rätt väl fångas man som om förloppet varit nytt för en.
Avsnittet om de idéer som bar upp de fyra främsta krigsherrarnas verksamhet är också elegant men inte lika övertygande. En av Hitlers avgörande teser i ”Mein Kampf” är att en stor ledare ska kunna övertyga massorna att ”även vitt skilda motståndare … tillhör en och samma kategori”. På så sätt kan han föra samman internationell kapitalism och marxism i samma fiendeläger. För Nordin är denna tes bara uttryck för underklassarens hat.
Churchill och Roosevelt är inga ideologer och deras politiska tänkande kan bara destilleras fram ur deras tal och skrifter och i någon mån deras handlingar. En av Roosevelts mest omdiskuterade idéer saknar jag dock – hans ”frihet från brist” som en avgörande del av frihetsbegreppet.
Stalinbilden är inte mycket att säga om. Stalin framställs som en renlärig lärjunge till Lenin, och det var ju som sådan han ville framstå.
Svante Nordin spar sitt mest överraskande påstående till sist i boken, när Sverige och Per Albin Hansson kommer på tapeten. Där förnekar han med stor pondus att det skulle ha funnits ”utbredda sympatier för Hitlertyskland och nazismen” i Sverige. Sitt stöd söker han i det faktum att de rena nazipartierna var små och föraktliga även i tyska ögon. Men sympatier fanns det som bekant ända upp i kungahuset och i den högsta militärledningen liksom bland professorer, lärare, präster och många andra. Antisemitismen grasserade.
Nog navigerade Per Albin som Nordin säger med ”småstatsrealism” för att undvika en tysk ockupation. Men vad säger det om sympatisörerna?
Man häpnar.