Bokrecensioner
Svante Nordin ”Fyra som förde krig”
Publicerat 2009-11-30 12:21
AP, UPI och Scanpix
Kriget som ädel konst. Två underklassare och två aristokrater. Så beskriver Svante Nordin andra världskrigets krigsherrar. Hans analys är både mästerlig och problematisk, skriver Sven-Eric Liedman.
Litteraturrecension
Författare: Svante Nordin
- http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/svante-nordin-fyra-som-forde-krig-1.1004607
Titel: ”Fyra som förde krig”
Förlag: Atlantis
Bokrecensioner
- Bokrecensioner
- Willy Granqvist: ”Samlade skrifter, del IV Dikter 1982–1985”
- Diana Janse: ”En del av mitt hjärta lämnar jag kvar”
- Magnus Nilsson: ”Den föreställda mångkulturen. Klass och etnicitet i svensk samtidsprosa”
- James Ellroy: ”Oroligt blod”
- Annika Lantz och Anders G Carlsson. Ill. C Kåberg: ”Annika har fått löss”
- Bjørn Sortland: Alla har ett hungrigt hjärta
- Hans Carstensen: ”Stand-up psycho”
- Helena Granström: ”Osäkerhetsrelationen. En versroman”
- Barbara Ehrenreich: ”Karnevalsyra”
- Henrik Brandão Jönsson: ”Fantasiön”
Idéhistorikern Svante Nordin har gett ut en ny bok. ”Fyra som förde krig” heter den, och den är som allt han skriver välformulerat och provokativt – ja denna gång rent av utmanande.
Betänk bara hans svar på frågan vad var det som främst förenade Stalin och Hitler. Båda var underklassare, säger han. Båda stod i spetsen för var sin underklassrörelse.
Churchill såg däremot samhället i fågelperspektiv. Han var aristokraten som litade på folket och som därför såg demokratin som den minst dåliga av alla styresformer.
Roosevelt kom också uppifrån. Hans politik kunde te sig radikal. ”Men han hade den borne patricierns känsla för att något måste göras för de mindre lyckligt lottades välfärd”, invänder Nordin.
Av andra världskrigets fyra ledande krigsherrar var alltså två underhuggare och två fina människor.
Hitlers antisemitism var en ”rasism underifrån”, säger Nordin. Judarna hade en överlägsen bildning, de intog ledande poster inom universitet, press och finansvärld. Det ”stack i ögonen på många”.
Men är Nordin inte här själv offer för en av antisemiternas lögner? Det hette att judar roffat åt sig de bästa bitarna i samhället. I själva verket var de ständigt motarbetade vid universiteten. Det fanns framgångsrika judar inom finansvärlden, men den stora majoriteten levde under ytterst beskedliga förhållanden.
För att bilden av den underklassiga nazismen ska bli komplett måste ett antal besvärande fakta avväpnas. Hitler tog makten med stöd av konservativa grupper. Men stödet var motvilligt, förklarar Nordin. Den borgerliga högern hade att välja mellan en kommunistisk och en nazistisk revolution. Den valde den senare men trodde att den skulle kunna leda in utvecklingen i lugnare banor. Den misstog sig och ångrade sig bitterligen – det var konservativa krafter som utförde det misslyckade attentatet mot Hitler 1944.
Den vanliga bilden är annars att högern alltmer genomsyrades av nazistiska ideal efter 1933 och att den nazistiska vänstern slogs ut i och med att SA (Schutzabteilung) oskadliggjordes året därpå.
För några år sedan skrev Svante Nordin en lång och uppskattande artikel i tidskriften Axess (nr 6/2003) om den tysk-amerikanske tänkaren Leo Strauss. Leo Strauss utpekas ofta som läromästare till den nykonservativa gruppering som spelade en avgörande roll för George W Bushs utrikespolitik. Det direkta inflytandet är svårt att belägga; Strauss var snarast en viktig detalj i en hel mosaik av tänkare, vetenskapsmän och politiska praktiker som tillsammans skapade den anda som genomsyrade Bushs administration.
Strauss är först och sist en utpräglad elitist som hämtat en del av sin inspiration i Platons ”Staten”. Det är de klokaste som ska styra landet, eftersom det bara är de som kan överblicka den politiska situationen och förstå konsekvenserna av olika åtgärder. Ibland blir det nödvändigt att föra massorna bakom ljuset. Det bästa beslutet kan nämligen i vanliga människors ögon framstå som grymt eller dåraktigt.
Många tyckte sig i Bushs rad av lögner om anledningen till kriget i Irak se en list inspirerad av Strauss. Men politiska dimridåer kan läggas ut av politiker som aldrig kan ha kommit kontakt med Strauss tankar. Säkert är däremot att Nordin hälsade Bushs krig med tillfredsställelse. Han är över huvud en krigets man som i fredsvänner ser en vilseförd skara människor. Lord Halifax, som lanserades som motkandidat till Churchill som premiärminister, avfärdas med ett milt leende: ”Halifax var en välmenande kristen gentleman med massor av samvete.” Han insåg kort sagt inte den sanning som Nordin slår fast med orden att ”en civilisation som ägde alltför ömtåligt samvete att tillfoga fienden död och förödelse var dömd att gå under.” Meningen hade också kunnat skrivas i presens. Den uttrycker Bushs linje och även Nordins.
Svante Nordin tillhör den konservativa gruppering som gjort sig bemärkt i den svenska offentligheten under senare år. Så kallade nyliberaler står inte lika högt i kurs längre. Johan Norberg har fått konkurrens av Johan Lundberg, Axess-redaktören. Lundberg hyllar den föreställande konsten. Roland Poirier Martinsson, chef på Timbro, uttrycker sin glädje över sin duktiga hemmafru som håller rent och snyggt omkring honom.
Nordins nykonservatism är av mer hårdkokt slag; det är mer krig än rosor i hans skrifter. Hans styrka ligger i att han är en strålande berättare. Det långa kapitlet om krigets förlopp är mästerligt. Även om man kommer ihåg historien rätt väl fångas man som om förloppet varit nytt för en.
Avsnittet om de idéer som bar upp de fyra främsta krigsherrarnas verksamhet är också elegant men inte lika övertygande. En av Hitlers avgörande teser i ”Mein Kampf” är att en stor ledare ska kunna övertyga massorna att ”även vitt skilda motståndare … tillhör en och samma kategori”. På så sätt kan han föra samman internationell kapitalism och marxism i samma fiendeläger. För Nordin är denna tes bara uttryck för underklassarens hat.
Churchill och Roosevelt är inga ideologer och deras politiska tänkande kan bara destilleras fram ur deras tal och skrifter och i någon mån deras handlingar. En av Roosevelts mest omdiskuterade idéer saknar jag dock – hans ”frihet från brist” som en avgörande del av frihetsbegreppet.
Stalinbilden är inte mycket att säga om. Stalin framställs som en renlärig lärjunge till Lenin, och det var ju som sådan han ville framstå.
Svante Nordin spar sitt mest överraskande påstående till sist i boken, när Sverige och Per Albin Hansson kommer på tapeten. Där förnekar han med stor pondus att det skulle ha funnits ”utbredda sympatier för Hitlertyskland och nazismen” i Sverige. Sitt stöd söker han i det faktum att de rena nazipartierna var små och föraktliga även i tyska ögon. Men sympatier fanns det som bekant ända upp i kungahuset och i den högsta militärledningen liksom bland professorer, lärare, präster och många andra. Antisemitismen grasserade.
Nog navigerade Per Albin som Nordin säger med ”småstatsrealism” för att undvika en tysk ockupation. Men vad säger det om sympatisörerna?
Man häpnar.
Visar 1-10 av 15. Per sida:
(forts) .... Liedman påstår vidare att Nordin har fel, och framför ett mycket överraskande påstående, när han förnekar att det fanns ”utbredda sympatier för Hitlertyskland och nazismen” i Sverige. Nordin har alldeles rätt, men Liedman gör än en gång bort sig genom att åberopa bevisgrunden "som bekant". "Som bekant" fanns det nazister i kungahuset och försvarsledningen - vilket är fel - och bland professorer, lärare, präster och många andra. Ja, det fanns nazistsympatiserande professorer, lärare, präster och andra, men den som kan lite mer än vad som är bekant för Liedman vet att de var så få att det är alldeles korrekt att som Nordin hävda att det inte fanns några utbredda sympatier för Hitlertyskland och nazismen i Sverige. En recension, naturligtvis även en kritisk sådan, bör utgå från en korrekt uppfattning om bokens ämne och dess innehåll.
patrik blom, 18:19, 5 december 2009. Anmäl
(forts) .... eller på villovägar (enligt Liedman). Vidare gråter den seriöst historieintresserade av att Liedman förutsätter att flumvänsterns propagandistiska förvanskningar är sanna. Att det rådde ett ömsesidigt förakt mellan Hitler och det kapitalägande, konservativa etablissemanget är uppenbart. Men i ett visst - kortvarigt - läge ansåg sig Hitler, ytterst motvilligt, nödsakad att söka etablissemangets stöd, och stödet gavs, lika motvilligt. När nazisterna konsoliderat sin maktställning upphörde alla möjligheter att bedriva politisk opposition. Liedmans påstående att "den vanliga bilden är annars att högern alltmer genomsyrades av nazistiska ideal efter 1933" är löjligt i sitt utpekande av högern. Hela Tyskland genomsyrades, frivilligt eller under hot, av naistiska ideal. "Den vanliga bilden" är bara vänsterpropaganda. F ö försvann inte den nazistiska vänstern med SA. Hitler var vänster, nazismen var vänster.
Liedman påstår vidare att Nordin har fel, och framför ett mycket överras
patrik blom, 18:11, 5 december 2009. Anmäl
Man förundras över den låga kvaliteten på Liedmans synpunkter. Liedman klassificerar Nordin som "en krigets man som i fredsvänner ser en vilseförd skara människor" därför att Nordin har samma uppfattning om Lord Halifax som alla andra historiskt kunniga bedömare. Mot Nordins Stalinbild har Liedman inga invändningar, därför att Nordin uppfattar och skildrar Stalin så som Stalin själv ville bli uppfattad och skildrad. Stalins önskan är alltså Liedmans facit. Säkerligen har Nordin helt andra motiv för sin Stalinskildring, men de intresserar inte Liedman och antas därför av denne inte intressera DN:s läsare. Ännu märkligare är att idéhistorikern Liedman blandar samman de idéer som bar upp Hitlers engagemang och strävanden med hans åsikter om hur man bör bedriva politisk propaganda. Och med tanke på hur flitigt Liedman klistrar etiketten "konservativ" o dyl på Nordin borde han också nämna att Nordin är en f d vänsterradikal som kommit till klarhet (enligt sig själv) eller på villovägar (enl
patrik blom, 16:03, 5 december 2009. Anmäl
Liedmans bokrecensioner i DN blir allt konstigare. De handlar allt mindre om de ifrågavarande böckerna och allt mer om annat som Liedmans vänsterhjärna hellre ägnar sig åt. Någon sakkunskap om andra världskriget har Liedman uppenbart inte. Det är väl därför han i stället skriver om Leo Strauss' eventuella betydelse för George W Bush¨s motiveringar för kriget i Irak, och t om försöker dra in Nordin i sammanhanget med en riktigt ful variant av "Guilt by association".
patrik blom, 23:59, 3 december 2009. Anmäl
@Fakta, Vad heter den pocketboken? Vad heter författaren eller utgivaren? Förlag?
Är du medveten om att Jan Myrdal beskrivit nazismen i Sverige, kvantitativt sett, som en "promillerörelse"?
patrik blom, 23:36, 3 december 2009. Anmäl
På vilket sätt hänger smak för en viss typ av konst (figurativ) samman med en viss typ av (suspekt) reaktionär politik (a la Axess Lundberg) eller någon annan politisk inställning (suspekt eller motsatsen)?
För övrigt är jag tillräckligt häpen för att inte överväga att läsa ngt av Hr Nordin.
Konstig, 09:39, 2 december 2009. Anmäl
Det kom för några år sen ut en pocketbok som återgav samtliga medlemsförteckningar från 30- och 40-talen i svenska nazistpartier och snarlika sällskap. Likaså förteckningar över personer som givit ekonomiskt stöd åt dylika sällskap. En stor mängd människor. När folk i vår lilla stad bagatelliserar eller fantiserar för mycket om gamla släktingar och bekanta, nämner jag stillsamt hur lätt det är att kontrollera vad farfar och den gemytlige grannen sysslade med. Men jag låter det vara med det. Om de döda inget ont - men heller inte lögner.
Fakta, 23:51, 1 december 2009. Anmäl
"Hitler beskrev sig som socialist". Och? Klart han gjorde (av pr-skäl) i en tid då kapitalismen var inne i världsdepression SAMTIDIGT som Sovjet tycktes marschera mot industrialism på 10-15 år. I verkligheten (bortom beteckningarna) var det till honom de borgerliga väljarna gick av rädsla för de växande kommunisterna, medan s-väljare gick till KPD av rädsla för NSDAP. Se statistiken för sista valen i Weimarrepubliken! Hitlar hotade inte privata äganderätten, det gjorde vänstern. Hmmm, undras vart de borgerliga väljare tog vägen som tidigare röstat på de mittpartier som försvann (!) i de sista fria valen?
Kristian, 18:41, 1 december 2009. Anmäl
ja Ulf, dags för en kalsongcheck.
Och Churchill är ju inte precis världshistoriens mest sympatiska ledare heller, men segern över Hitler gör ju honom oantastbar för kritik. Segrarnas historia är ju reviderad, allt ska skönmålas. Ta Jalta-konferansen tex., den la ju grunden för hur många väpnade konflikter som helst. Och Churchills syn på Indien-frågan och Gandhi är det väl bäst att tala tyst om, annars exploderar väl alla PK-historierevisionister.
En psykiskt störd Stalin, en brittisk överklassalkolist med rasistiska förtecken och den lögnaktiga Roosevelt drar upp nya gränser och riktlinjer för framtiden. Konstigt att världen blev en krutdurk....
Jordan, 18:17, 1 december 2009. Anmäl
men snälla Ulf, det är en recension..
..., 14:18, 1 december 2009. Anmäl
Visar (av totalt ).
Vill du ha en bra start på dagen?
Läs Dagens Nyheter. Klicka för ett bra erbjudande.
