En sann historia: för en dryg månad sedan beslöt sig en högstadielärare för att trimma sin klass en aning i kritiskt tänkande inför jullovet. Kritisk, självständig reflektion kring påstådda sanningar och auktoritära fakta anses ju av somliga skoldebattörer böra vara en viktig del av den svenska skolundervisningen.
Den här läraren i en skola för elever från övre medelklasshem i Stockholm inledde med att ställa julevangeliets traditionella skildring av krubban i stallet mot mer vetenskapligt vedertagna förhållanden. Hon stöp redan i startblocken. En dryg tredjedel av klassen hade aldrig hört talas om Betlehem, än mindre om krubbor och skattskrivningar.
Det var knappast första gången en ansats till kritisk diskurs stupat på det faktum att de invanda kunskaper som skulle ifrågasättas över huvud taget saknats. I detta fall, liksom i så många andra, fick läraren först återberätta julevangeliet från grunden – och därpå göra en piruett och berätta att skildringen är felaktig. Klassens förvirring torde ha varit lika stor som lärarens förstämning.
Läraren: ”Sverige var inte alls så neutralt under kriget.” Eleverna: ”Vad är neutralt?” ”Vilket krig?”
Läraren: ”Gustav Vasa åkte nog aldrig skidor mellan Sälen och Mora.” Eleverna: ”Vem är Gustav Vasa?”
Detta sagt som några enkla, pedagogiska exempel på den klyfta mellan ideal och verklighet som den svenska skolan är satt att överbrygga. Sven-Eric Liedman kallar sådana exempel för ”anekdotisk evidens”. Svenska lärare kallar det för yrkesliv.
Idéhistorikern Sven-Eric Liedman försöker i sin nya bok famna och diagnosticera fenomenet utbildning, och särskilt som det manifesterar sig i Sverige. Det är inget litet ämne. Dessutom är det infekterat av ideologi – inte minst sedan skolan på senare år har höjt sig från en mer eller mindre obskyr politisk angelägenhet till att bli en valvinnare.
”Hets!” heter boken, efter Alf Sjöbergs kända skolfilm. Men titeln illustrerar också känslan av skolan som föremål för en desperat huggsexa med fradgande deltagare från alla möjliga håll.
Liedman själv kommer från två håll. Han är dels vänsterdebattör emeritus, dels bildningsaristokrat. Det är en med svenska mått aningen ovanlig kombination av vänsterradikalism och konservatism som borgar för en intressant diskussion och en del logiska lakuner.
I fokus för Liedmans debattbok om svenskt utbildningväsen står: allt. Från förskolan till och med universitetet. Det blir en idéhistorisk genomtröskning av utbildningens historia och förskingrade arv, från Platon till Björklund. Liedman har alltid ett Aristoteles-citat eller en etymologi att kyla av läsaren med när den moderna hetsen blir för brännande.
Om man skall sammanfatta Liedmans huvudsakliga hållning – han har alltså flera, ibland konflikterande hållningar – så är det att dagens skola är i händerna på administratörer vars enda syfte är att snabbt utbilda entreprenörer. Utbildningens mer människodanande, djupare funktion, har nästan helt byråkratiserats bort till förmån för effektivitet och lönsamhetstänkande. Detta är en internationell trend, som förvandlar den oändligt fasetterade lärandeprocessen till mätbara siffror.
Liedman går så långt som till att slutligen ge upp den svenska skolan anno 2010 och hoppas på en upprustning av dess själ först 2030 – när misslyckandena blivit tydliga.
Det är en mycket svart syn, och Liedman har en hel del fog för den. Det hemska med skolpolitiken är ju att den med några hastiga penndrag kan förändra villkoren för en hel generation som ännu inte är född. Bland annat därför är ”Hets!” årets viktigaste debattbok.
Inte heller Sven-Eric Liedman har bestämda svar på vad man bör göra. Liksom så många andra vet han vad som är fel, men inte hur man kan göra det rätt. Ibland vet han inte vad som är fel heller. Han skulle till exempel ha ytterligt svårt att lösa de konkreta, vardagliga skolproblem som jag inledde med. Hur jämkar man samman vitt skilda förkunskaper i ett enda moment? Hur granskar man kritiskt baskunskaperna när man inte har några? Var lägger man den ack så värdefulla tiden?
Liedmans lösning heter subversivitet: att lärarna och professorerna gör som sovjeterna gjorde under Brezjnev och östtyskarna under Honecker. Man nickar åt maktens ord, fyller i sina byråkratiska blanketter, och går sedan vidare till det väsentliga. Problemet är bara att de där blanketterna tar en tredjedel av lärarnas tid och resten går till katastrofhantering och kundkontakter – där kunderna är föräldrar som kräver att skolan skall fylla sin kompensatoriska uppgift som någon sorts nannys.
Det är alltså tydligt att Sven-Eric Liedman har givit upp om politikerna. Skulle jag ändå få rekommendera en lösning på grundskolans problem, kan den sammanfattas såhär: Låt företagsledarna åter få bli rektorer, socialassistenterna åter lärare, och tvinga kunderna att ta ansvar för sina barn och bli föräldrar igen.
Vad dagens skolpolitiker bör få bli kan jag däremot inte svara på. Men vad som helst, bara inte skolpolitiker.