I söndags satt jag och tittade på regentlängden. Inte den vars viktigaste tilldragelser är bröllop och barnafödslar men den där huvudpersonerna om och om igen ställt sig framför folket och frågat: Duger jag?
Tjugotvå tunna böcker och en blank wellpappkartong – Sveriges politiska regentlängd – låg där på skrivbordet, och över mig föll den sinnesstämning som annars bara uppstår när jag lyssnar på diskussioner om demografiska utmaningar eller ökad kvalitet i en gemensamt finansierad välfärd – vem är egentligen emot? Hela det här projektet att teckna biografier över de män som under hundra år nått det politiska systemets reella toppost kändes så lovvärt.
Att kritiskt knysta vore förmätet.
Ta boken om Ingvar Carlsson. Trots att det redan finns flera memoarer och reportageböcker och trots att inget nytt av dignitet framkommer lyckas Rolf Gustavsson på kort utrymme fånga hela den carlssonska essensen, snäva in siktet och i ett enda beskrivande substantiv peka ut exakt vad denne statsminister var: en ”skadereglerare”.
Samma sak med alla de ännu levande storheterna – Fälldin, Bildt, Persson, Reinfeldt – välformulerade introduktionsböcker.
Kompletterat med personer och politiska processer från historiens undanskymda kvarter, som Nils Edén, Axel Pehrsson-Bramstorp, Oscar von Sydow, Rickard Sandler, och mitt personliga favoritöde Carl Gustaf Ekman, kan verket inte kallas för något annat än folkbildning. Och vem är emot det?
Det går förstås att anlägga genusperspektiv och påpeka att det här är manshistoria. Redaktörerna Per T Ohlsson och Mats Bergstrand har inte gärna kunnat ändra kön på landets statsministrar, men mängden män bland skribenterna (18 av 22 möjliga) är väl just en sådan omständighet som så skickliga redaktörer borde ha kunnat hantera lite skickligare.
Och visst kan man vara kinkig och säga att helheten blir lidande när historiska avgöranden styckas upp i separata delar. Det är stundtals svårt som läsare – även om man bockar av böckerna i kronologisk ordning – att koppla ihop personer som verkar under samma tid men beskrivs på delvis olika sätt i olika band.
Men själva projektet, med all nedlagd tid och högt ställda ambitioner, det går inte att vara emot.
Så jag satt där i söndags vid skrivbordet och funderade på svensk samförståndsanda och att vi alla nu bör hylla pappa Bonnier som gett ut boxen och de blå, röda och ofärgade skribenter som stänkt så mycken svett över sina skrivbord för att skildra vårt gemensamma förflutna. Alla tillsammans, som sossarna brukar sjunga.
Då kom jag att tänka på den stora frågan: Vad är det som driver en statsminister egentligen? Åsikter, erfarenheter och psykologisk läggning, förstås, allt väl beskrivet i boxens redogörelser kring uppväxt, politisk bakgrund och personlig stil.
Men i det offentliga samtalet brukar politiker också delas upp i två olika kategorier efter frågan: Finns det sakpolitiska övertygelser eller är allt bara ett spel? Och ställer man den frågan intill en särskild statsminister finns ofta en redan etablerad bild av åt vilket håll personen i fråga ska ha lutat.
Olof Palme? Brinnande ideolog, De stora sakfrågornas man.
Göran Persson? Maktspelare, vek i övertygelsen.
Carl Bildt? Trosviss värdepolitiker, Enda vägens politik.
Fredrik Reinfeldt? Makten framför allt, pragmatisk på gränsen till urlakad.
I de allra flesta beskrivningar av politiker i Sverige finns en stark längtan efter den här uppdelningen, just de här två kategorierna. En politiker är, lyder idén, antingen sakpolitisk eller strategisk. Någon gyllene medelväg finns inte.
Den uppdelningen är förstås falsk och bygger på semantiska brister. Svenska språket saknar ord för att på ett bra sätt beskriva det politiska systemets grundläggande dimension: vad en politiker vill och hur den kan få något genomfört.
I engelskan finns policy och politics – ett siamesiskt tvillingpar som redan på bokstavsnivå visar att det inte föreligger någon konflikt mellan dessa två intressen, utan att de är två sidor av samma mynt.
Det bästa svenskan kan ställa upp är innehåll och spel, vilket inte på något sätt fångar in dubbelheten eller ens vad det faktiskt handlar om.
Ta en sådan politiker som folkpartisten Ola Ullsten, som under ett år på 1970-talet ledde en minimal minoritetsregering. I en alldeles underbart inträngande skildring berättar Mats Bergstrand hur den borgerliga trepartiregeringen sprack, hur centerpartisten Thorbjörn Fälldin lämnade samarbetet, och hur Ullsten och moderaten Gösta Bohman gjorde upp om en ny tvåpartiregering. Samtidigt som Ullsten sedan länge förberett och arbetat efter en annan plan.
Han förhandlade i hemlighet med Socialdemokraterna om stöd för en enpartiregering.
Det är den ultimata maktspelaren som Bergstrand beskriver. Kallt och strategiskt kryssar sig Ullsten fram till makten; bluffar Bohman och Bildt.
Samtidigt är det för läsaren hela tiden uppenbart att det inte bara handlar om prestige eller att nå det åtråvärda statsministeruppdraget, utan om sakpolitik. Ullsten låg i mitten och ville inte kompromissa ideologiskt med Bohman.
Den värderingsgrundade övertygelsen fungerade där som själva orsaken till det utpräglade maktspelet. Också Olof Palme och Socialdemokraterna, som la ner sina röster och släppte fram Ullstens regering, såg mest till sakpolitiken, men ignorerade snarare i det här fallet maktspelet.
På ett strategiskt plan hade det kanske varit klokare av Palme att tvinga fram en borgerlig tvåpartiregering, för att i nästa val kunna utmåla borgerligheten som högerinriktad och därmed vinna ännu fler väljare. Men kortsiktigt fanns möjligheten att påverka den faktiska politiken, till exempel när det gällde varvskrisen och ungdomsarbetslösheten, vilket fick Palme att lägga ner rösterna.
Det beslutet att prioritera sakpolitiken framstår i efterhand som en motsvarighet till kvartalskapitalism. Palme valde bort möjligheten att långsamt och genomtänkt bygga upp en socialdemokrati som själv kunde bilda regering och därmed friare styra över innehållet. I nästa val förlorade Palme på nytt mot de borgerliga.
Politik handlar inte alls bara om att vilja, utan lika mycket om att kunna.
Kanske är det den största välgärning som denna bok gör; att den direkt utplånar föreställningen om att de statsministrar som framstår som mest ideologiska skulle vara finare än dem som vid första anblick framstår som maktspelare. Det går inte att dela upp politiker på det sättet eftersom de alla är både ideologer och strateger.
När Ingvar Carlsson i Rolf Gustavssons bok för sjuttioelfte gången i sitt liv ska betona hur lite maktpolitiker han var, bekräftar han tvärtom med en fantastisk formulering hur central längtan efter inflytande är för alla och envar som vill ta plats i den politiska regentlängden. Hos den gråaste av statsministrar beskrivs möjligheten att påverka som något som liknar en orgasm: ”Jag har aldrig känt det där erotiska suget efter makt; det har aldrig vibrerat i min ryggmärg.”