Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Bokrecensioner

Sverker Sörlin: ”Kroppens geni. Marit, Petter och skidåkning som lidelse”

Marit Bjørgen (bilden) Petter Northugs och det norska skidlandslagets framgångssaga analyseras i Sverker Sörlins nya bok.
Marit Bjørgen (bilden) Petter Northugs och det norska skidlandslagets framgångssaga analyseras i Sverker Sörlins nya bok. Foto: Håkon Larsen Mosvold / Scanpix
Idéhistorikern och skidåkaren Sverker Sörlin har skrivit en rolig bok om längdåkningens väsen. Författaren och höjdhopparen P O Enquist hänger på utför.
Litteraturrecension

Skribent: Sverker Sörlin

Titel: ”Kroppens geni. Marit, Petter och skidåkning som lidelse”

Utgiven av: Weyler

Underrubriken till Sverker Sörlins märkliga bok om längdskidåkning, ”Kroppens geni”, är ”Marit, Petter och skidåkning som lidelse”. Lidelse är nyckelordet. Marit heter Bjørgen, Petter är den berömde Northug.

Lidelsen är också Sörlins. I förbigående ger boken ett självporträtt, antar jag. Mycket döljer sig i långdistansåkarens tystnad när den spricker.

Boken är ett reportage om det norska skidlandslaget, deras träningsmetoder och människor, skriven av en svensk professor i miljöhistoria vid KTH, också välkänd DN-skribent. Sörlin ger sig in på ett revir som svartsjukt brukar försvaras av de sina, alltså sportjournalisterna. De utifrån kommande brukar få mycket stryk, ofta rättvist. Därför är det modigt. Dock nödvändigt med friska ögon.

”Kroppens geni” är med säkerhet den mest underhållande och samtidigt förbryllande bok om skidSport som skrivits i Sverige på länge, och för övrigt den på den högsta kulturhistoriska nivån. Den är ofta knäpp, men söker sig nya vägar. Estetiken, alltså att den fysiska delaktigheten är förutsättning för sanningen, är intressant. Sörlin har så att säga uppsökt gåtan på den plats där den formuleras, alltså på det norska skidlandslagets träningsläger. Sommar som vinter. Han har uppsökt platsen för skidundret, inte för intervjuer, men för att åka med dem han analyserar. I delaktigheten skall gåtan avslöjas.

Inte alla reportrar orkar med detta. Sörlin är på detta sätt en unik exponent för det uppsökande barfotaskidreportaget; alla förstår vad jag menar. Jag antar att misstänksamheten från norsk sida var stor. Han fick först bevisa att han inte var en vanlig intellektuell snedseglare. Det verkar att ha kostat mycket svett.

Sverker Sörlin blev som yngre aldrig en stor längdskidåkare, men han försökte. Blev inte en legend som Sixten Jernberg. Eller som Thomas Wassberg, som var född samtidigt med honom, och som han måste mäta sig med, hela tiden – hela tiden! – men som han aldrig slog. Det som kan sägas om Sverker Sörlin som elitidrottsman – däri liknar han denna recensent inom ett annat idrottsområde – är att han en kortare period blev ”Best of the rest”. Alltså Sörlin på 70-talet, inom längdskidåkning. Kanske bland de femton bästa i Sverige.

Inte illa ändå. Han fick, som så många andra vars drömmar krossades, bita ihop och försöka glömma besvikelsen och nöja sig med en professur och ett rykte som en av DN:s briljantaste pennor. Men det räckte ju inte.

Dock, något har Sörlin säkert kvar från en alltför tidigt kuperad dröm om världsherravälde i skidspåret. Kanske kan man kalla det längdskidåkarens inbrända eldsmärke i själen: envisheten, den inre ensamheten, och stänket av sammanbiten och aldrig öppet visad galenskap.

Hans bok är ett försök att tolka skidåkarens själ, som den formas av olika fysiska träningsmetoder. Det ska ske genom att så att säga försöka hänga på, rent fysiskt, de norska stjärnorna när de förvandlar best of the rest till best.

Skidåkaren liknar ju inte andra idrottsmän, det har vi lärt oss genom otaliga hagiografier: alltså legender om helgon. Dessa böcker skrivs sällan av hjältarna själva, men följer ett strikt mönster: från enkla förhållanden, nästan fattigdom, via tidiga motgångar som övervinns tack vare tystlåten karaktärsstyrka, till ödmjuk seger, och en andlös beundrande värld.

De var alltid skogshuggare. Det var därför de var bra, fastslogs det. Slitet skapade uthållighet, Mora-Nisse ansågs handikappad eftersom han jobbade i farsans knivfabrik och bara kunde träna genom att åka skidor: hans segrar, trots detta, var ett störande mirakel, men generellt skulle man hugga.

Vi kan det där. Jag glömde att man skulle vara vresig också, som Arthur Häggblad.

Allt det där är historia, och eftersom skogshuggaren nu sitter på en avverkningsmaskin är en myt utraderad och något har hänt. Femmil med separatstart är historia. Sprint är allt. Tv regerar. Fattig behöver man inte vara, det finns en del pengar i spåren. Fast inte överväldigande. Inte ens norska stjärnor bör dock skriva sig i Monaco, på grund av snöbristen. Fixstjärnan Petter Northug tjänade något under blygsamma två miljoner 2009. Man får hoppas att hans bolag går bättre.

Förvirring också om träningsmetoderna. När detta skrivs är sju av tio toppåkare i Tour de Ski sydeuropéer. Uppenbar revirkränkning, också där.

Sverker Sörlins långa essä om skidåkningens ande gestaltar på sitt sätt systemskiftets kaos. Han kan inte riktigt bestämma sig vilken den stora berättelsen är, alltså blir de flera. Det är förvirrande, fast intressant. Dels är det historien om Sörlin själv, en ung skidfanatiker från Åsele, från Västerbotten, landskapet som är skidåkningens urcell: kom ihåg att Kalvträskskidan, historiens äldsta, är 5000 år gammal. Dels en nästan gripande skildring av den unge Sörlins skiddrömmar: noggranna dagboksuppteckningar av träningsfakta, så detaljerade att människan tycks beskrivas som en maskin. Många känner säkert igen sig. Dels ett uppsökande reportage från norska träningsläger; reportern hänger då på, mil efter mil, tigande men på sammanbrottets rand. Dels idéhistoria. Dels en filosofisk skidhistoria.

Samtliga dessa berättelser är på ett märkligt sätt lojala mot sig själva. Söker man efter norska skidskandaler, eller infama porträtt, eller ens rättvis kritik, letar man förgäves. De två portalfigurerna blir man inte riktigt klok på. Marit Bjørgen beundrar han stillsamt, men man undrar ju vad som hände de två år hon sjönk ner i hierarkien och nästan inte vann någonting alls. Vad hände egentligen? Och är det muskelpaket som återkom, och vann allting, kanske damskidornas framtid? (dam förresten, betrakta Dario Colognas överkropp när han byter om, Schwarzenegger!)

Petter Northug avböjer att låta sig intervjuas (synd, Sörlin skulle verkligen kunna ställa viktiga frågor) men man får ändå ett fint och lojalt porträtt av honom. Myten om den tyste skogshuggaren ointresserad av teori, den starke och blyge, får sin motbild i Northug: medierna har på detta sätt inte riktigt hängt med, de upprörs, eller låtsas upprördhet.

Men Northug är på många sätt en trendbrytare inom en idrott som systemskiftat. Han är, nu under några korta år, identisk med en förvandling inom skidvärlden. Denne avvikare som bara hänger på och sedan vinner i spurten!!! Så fruktansvärt osportsligt. Stämmer inte med urbilden att Den Hederlige går upp och drar.

Minst 800 timmar per år ägnas dock åt träning. Ofattbart mycket träningsenergi förbrukas av ofattbart många idrottsmän. Men somliga gör rätt. Vad är då rätt? Varför fortsätter vissa kroppar att röra sig framåt trots att en gräns passerats, medan andra saktar av?

Ibland läser jag boken som en studie i utmattningens andlighet. Det gör boken komplicerad. Är det andliga utsagor jag ställs inför, eller bara rent faktiska? Spåren korsas.

Sörlins bok inleds, som ett ledmotiv, jag antar att den existensiella undertexten finns där, med den skenbart meningslösa frågan ”Hur fort går det att åka skidor om man åker fortast i världen?”. Ja, men det kan ju mätas, utan större svårigheter. Elektroniskt. Relevantare är naturligtvis att fråga hur fort det går efter en timmes mangling. Tänk på friidrotten: fantastiska spurtare på 800 meter banlöpning när sluttiden är 1,52 finns det gott om; när sluttiden är 1,41 ser spurtraketerna i allmänhet ut som sniglar.

Uthålligheten alltså som snabbhetens premiss. Inte så självklart som det låter, som nästan allting. Han tycks ta stöd av Heidegger. Hastigheten är relaterad till uthålligheten, som bara kan skapas i de norska fjällen på utmattande turer. Ungefär så. Norge har på detta sätt en närmast nationellt accepterad lösning på ett idrottsvetenskapligt problem.

Det är ”rolig langkjøring”. Mängdträning, kort sagt.

Fyratimmarspassen imponerande (ja, Sjölin hänger med). Mot detta ställs det närmast sydeuropeiska tänkandet, eller den nyzeeländska intervallträningen, eller rytmiserad tempokörning. Termerna är många.

Sörlins skidessä utspelas dock i Norge, exemplen är norska, liksom teoribildningen. Enigheten i broderlandet dock stor om behovet av enorma kakor med lugn – lugn! – mängdträning, sommar som vinter.

Enstaka lysande stjärnor, som Björgen eller Northug (än en gång) ska bevisa mängdträningens effekter. I själva verket bevisar just dessa två ingenting, de är solitärer. Tänker själva. Bakom dem är det dessutom tunt. Teoretiskt sett har ju norrmännen, på skidteorins område, snarast varit eftersläpare. Från Norge har historiskt sett aldrig kommit något särskilt epokgörande. ”Rolig langkjøring” verkar dock, enligt Sörlin, ha utvecklats till en nationell doktrin.

Jag noterar med lättnad att, till sist, också en misstro formuleras av den lojale svenske observatören Sverker Sörlin. ”Och så länge Norge vinner kommer denna filosofi knappast att överges, vad forskningen än skulle visa. Ögonblicket man skulle vilja uppleva (sic!) är när Norge förlorar, stort och länge. Vad gör man då med sin filosofi?”

I väntan på detta bör man absolut läsa Sverker Sörlins mycket tänkvärda essä om skidor. Han tränger sig in i det svartsjukt bevakade reviret från ett mycket oväntat håll, och säger oväntade saker.

Och som ett tidens tecken kan man parallellt, varje dag, också läsa ”Sverkers skidblogg”, där de snart legendariska löparna dock inte längre studeras i svettig närkontakt, utan framför tv:n.