Inget vetenskapligt arbete har påverkat människornas uppfattning av sig själva och sin plats i tillvaron lika mycket som Charles Darwins ”Om arternas uppkomst”. Numera är alla biologer överens om att allt liv, från den minsta encelliga organism till den mäktigaste ek eller elefant har ett och samma ursprung.
Den primitiva organism – om man nu kan tala om organism – som i tidernas morgon skvalpade runt i den kemiska ”ursoppan” har genom årmiljonerna gett upphov till alla de myllrande former av växter, svampar, insekter, ryggradsdjur och andra som fyller vårt klot med liv. Hela denna skapelseakt har åstadkommits av blinda krafter: överflödande fruktsamhet, avsiktslös ärftlig variation och obarmhärtig utslagning av dem, som av någon anledning inte har kunnat hävda sig i konkurrensen. Inte ens människan – Guds avbild – är undantagen dessa villkor; hon är ett djur bland andra, ett resultat av samma obevekliga lagar som har format alla organismer.
Carl von Linnés vakna öga såg Skaparens snille bakom all den ändamålsenlighet och skönhet han kunde iaktta när han undersökte växter och djur; Darwin såg samma fulländning som Linné, men uppfattade saken annorlunda. För honom var naturen, med Alfred Tennysons ord, ”röd i tand och klo”: en slaktbänk där de som var starka, snabba, kloka och vackra alltid segrade över de svaga, långsamma, dumma och fula.
Tidigare hade teologer och naturvetare unisont prisat de prov på Skaparens allmakt, visdom och godhet som de fann i naturen. Efter Darwin gick de fromma och de naturkunniga skilda vägar. Naturvetarna började luta åt ateism, medan trons företrädare ofta valde att ta avstånd från utvecklingsläran, och detta trots att denna teori snabbt vann anhängare bland de professionella biologerna. Det var inte första gången vetenskap och tro ställdes mot varandra. Kopernikus, Galilei och Newton hade möblerat om i Guds universum. Den jord, där människorna levde, var inte längre världsalltets medelpunkt. Det var naturligtvis en kränkning, men nu var saken allvarligare: Darwin ifrågasatte Skaparen själv.
Den man som kastade Gud ur sadeln var ingen stridslysten kämpe eller radikal filosof, som njöt av att chockera sin omgivning med vassa argument. Han var en konflikträdd viktoriansk gentleman och lantjunkare; en hängiven familjefar, som var krasslig till hälsan och barnsligt beroende av sin konventionellt fromma maka. Kontrasten mellan den fridsamme upphovsmannen och hans omstörtande teori kunde knappast ha varit större.
Om denne antihjälte har professorn i miljöhistoria, Sverker Sörlin, skrivit en inkännande bok: ”Den blinde skaparen. En essä om Darwin och livets sammanhang”. Det är lättläst och trevligt; författarens sympati med sitt föremål går inte att ta miste på.
Till skillnad från de flesta som har skrivit om Darwins liv ägnar Sörlin störst uppmärksamhet åt tiden sedan Darwin hade bildat familj och bitit sig fast på sin lantegendom i den lilla byn Downe några mil utanför London, medan hans livsavgörande världsomsegling med sina stormar, jordbävningar, livsfarliga exkursioner till häst inåt Pampas i inbördeskrigets Argentina och djärva bestigningar av Anderna får tämligen obetydligt utrymme. Om detta får man läsa om på annat håll, förslagsvis i Darwins egen beskrivning av sin resa.
Sörlin beskriver Darwins vardag. Hans pysslande med sina experiment – allt från att studera hur daggmaskar bär sig åt för att få ner löv i sina gångar, till korsningsexperiment med duvor och undersökningar av hur orkidéer pollineras. Vi får ta del av hans sorg vid den tioåriga dotterns död och högläsningsstunderna på kvällen. Och mitt i denna borgerliga viktorianska vardag skapas alla tiders mest omvälvande biologiska teori. En förutsättning för detta var att Darwin var ekonomiskt oberoende.
I vår tid skulle en ansökan om pengar för att i lugn och ro kunna vidareutveckla ett vetenskapligt hugskott – som dessutom gick på tvärs mot allt det som ansågs vara god vetenskap – snart ha hamnat i papperskorgen till förmån för mer renläriga och nyttiga projekt. Men Darwin behövde inte bekymra sig, och intressant nog arbetade 1800-talets andre store biolog, den tjeckiske munken Gregor Mendel, på liknande villkor; genetikens fader fick hela sin försörjning av det rika augustinerklostret i Brno.
Darwin fick aldrig någon systematisk vetenskaplig skolning. Allt han visste hade han lärt sig av egen lust; under världsomseglingen med ”Beagle” omvandlades en bortskämd jagande och skalbaggssamlande överklasspojke till en seriös vetenskapsman.
Isoleringen i Down House var skenbar; den ”ensamme profeten” ingick i ett omfattande nätverk av framstående överklassforskare, som korresponderade, umgicks och gifte sig med varandras döttrar. Darwins närmaste vetenskaplige förtrogne, sir Joseph Hooker, efterträdde med tiden sin far, William Hooker, som chef för Kew Garden, och var dessutom gift med en dotter till botanisten och geologen John Henslow, den professor i Cambridge som såg till att hans unge vän Charles Darwin kom i väg på sin världsomsegling.
Utvecklingslärans upphovsman var knappt trettio år när han kom på sin idé, men femtio när han – mer eller mindre under tvång – publicerade den. Han visste nämligen mycket väl att den skulle väcka starka reaktioner i hans eget samhällsskikt och dessutom ge honom ”vänner” som han betackade sig för.
Han reagerade med yrsel, väderspänningar, illamående och klåda, som tvingade honom att söka bot på olika vattenkuranstalter; familjen fick ta ständiga hänsyn. Allra sämst mådde han, typiskt nog, under ”den helvetiska tid” då han äntligen skrev sin bok. Det är ett öde som trots sin brist på yttre dramatik är djupt fängslande, och den som vill bli närmare bekant med denne revolutionär mot sin vilja rekommenderas att läsa Sörlins bok.
Nils Uddenberg, är läkare, författare och docent i psykiatri och empirisk livsåskådningsforskning. Har skrivit ett antal böcker om Linné och Darwin.