Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Svetlana Aleksijevitj: ”De sista vittnena”

Med ”De sista vittnena” fullbordas Svetlana Aleksijevitjs mäktiga boksvit om livet i Sovjet­unionen. Jan Eklund läser en lyhörd intervjubok med barnen som drabbades i kriget.

Dokumentärprosa

Svetlana Aleksijevitj

”De sista vittnena”

Övers. Kajsa Öberg Lindsten. Ersatz

Och till sist barnen, de sista vittnena.

Jag har just läst hundra unika berättelser om livet efter Nazitysklands blixtangreppet på Sovjetunionen den 22 juni 1941. Om kriget på östfronten, det som förändrade allt. Minnen från tiden då den trygga och lekfulla barndomen förvandlades till en rykande inferno, en livslång mardröm för dem som överlevde.

Det börjar med Zjenja Bjelkevitj, då 6 år gammal. Jag citerar en bit, så ni får känsla för stilen:

”Jag minns. Jag var väldigt liten, men jag minns allt...

Solen lyste mig i ansiktet. Det var så varmt... Till och med nu har jag svårt att tro att min far gav sig ut i kriget den morgonen. Jag var väldigt liten, men jag tror att jag förstod att jag såg honom för sista gången. Att jag aldrig skulle träffa honom igen. Jag var väldigt... väldigt liten...

Så kom det att bindas samman i mitt minne – krig är när pappa är borta...

Sedan minns jag: en svart himmel och ett svart flygplan. Vid sidan av en stor landsväg låg vår mamma med utbredda armar. Vi bad att hon skulle stig upp, men hon steg inte upp. Hon reste sig inte. Soldaterna lindade in mamma i en regncape och begravde henne i sanden, på platsen där hon låg. Vi skrek och bad: ’Gräv inte ner vår mamma i gropen! När hon vaknar ska vi gå vidare’. Några stora skalbaggar kröp omkring i sanden...”

Med översättningen av ”De sista vittnena” fullbordas Svetlana Aleksijevitjs svit ”Utopins röster”på svenska.

Nyckeln till boken finns i förordet till tvillingboken ”Kriget har inget kvinnligt ansikte” (2012). Där beskriver hon utgångspunkterna för detta väldiga dokumentära projekt; de fem böckerna bygger alla på intervjuer med människor som tidigare inte har berättar om hur det var att leva i den stängda diktaturen Sovjetunionen.

”Männen”, skriver Aleksijevitj, ”gömmer sig bakom historien, bakom fakta – kriget engagerar dem som ett skeende byggt på motsättningar mellan olika idéer och intressen. Men kvinnor drivs av en känsla. De har förmåga att få syn på det som är fördolt för männen. Det är en annan värld.”

Den generaliseringen hade nog extra bärkraft i en kommunistvärld som hyllande jämlikheten, men i praktiken upphöjde den korrekta heroismen till soligt ideal.

Så visst är Svetlana Aleksijevitj en uttalad kvinnohistoriker. Hon sökte också en genre som kunde rymma en kollektiv berättelse, en kör av röster, och samtidigt överensstämma med hur hon själv ser på världen – ”hur mitt öga och öra är skapat”.

Inspirationen och den ovanliga formen fann hon hos landsmannen Ales Adamovitj. ”Så skakad hade jag bara blivit en gång förut – när jag läste Dostojevskij.”

Även den dokumentära litteraturen kan alltså upphöjas till stor konst. Men för det krävs det sanslösa tålamod som Aleksijevitj tycks besitta, hur människors berättelser måste väntas in, allt det förträngda tillåtas spricka i ljuset. ”Ofta ser jag hur de sitter och lyssnar på sig själva. På ljudet av sin egen själ.”

Ja, det är mycket tungt, mycket ryskt. Ofta nog med svindlande detaljskärpa.

Det mest slående i alla intervjuer är hur hårt den ryska civilbefolkningen drabbades i kriget. Boken är full av berättelser om brända byar, gamla och barn som mejas ned på öppen gata, minnen av grannar som läggs i massgravar.

Alla familjer drabbas, leden tunnas ut, de föräldralösa barnen irrar runt i väntan på hjälp. Vissa får slava för nazisterna, andra tappas på blod och överlever inte, många dukar under av svält och kyla.

Det är bitvis outhärdlig läsning, som ändå uppvägs av en benhård överlevnadsinstinkt, en förmåga hos vissa barn att streta på mot alla mänskliga odds. Vilka tuffa små änglar!

Det gäller också de vuxna som tar sig an de minsta i nöd. De som försöker fortsätta vara människor fast de sett alldeles för mycket av det som ingen ska behöva se.

Och så detaljerna man inte glömmer:

Nina Jarosjevitj, 9 år, minns de de två partisanfamiljerna som hängdes i staden Sluts. Det rådde stark köld och liken var så stelfrusna att de rasslade i vinden... ”Det där rasslandet...”

Leonid Sjakinko, 12 år, bevittnade en avrättning. ”En mor lyfte klänningsfållen och höll för sin dotters ögon. Men inte ens småbarnen grät...”

Vera Tasjkina, 10 år, berättar om brodern som var så hungrig att han åt upp ett hörn av spisen. ”Han gnagde och gnagde, varje dag – vi upptäckte att det var en grop i spismuren.”

Och Volodja Barsuk, 12 år, beskriver hur han och kompisarna som saknade leksaker använde stelfrusna tyska lik som kälkar i backarna.

Men allt det morbida och spektakulära är inbäddat i en respektfull berättelse som aldrig andas sensationalism. Och barnens vittnesmål är fullt överförbara till det som nya generationer i dag tvingas genomlida i krigets Syrien, Afghanistan och Irak.

Kajsa Öberg Lindsten har översatt med ledig auktoritet, liksom tidigare i mästerverken ”Kriget har inget kvinnligt ansikte” och ”Tiden second hand”. Hans Björkegren tolkade orden i ”Bön för Tjernobyl” och ”Zinkpojkar”.

Ersatzs förlag har gjort allt möjligt. Den gärningen applåderar man mer än gärna.