T S Eliot och Axel Scheffler ”Cats. De knepiga katternas bok”

I vår tid är katten knappast helig, som i det antika Egypten, där inte bara faraonerna utan också deras katter mumifierades. Men nog är katten ännu ett djur som vi fascineras särskilt av: dess vighet, grymhet, skönhet och inte minst dess hemlighetsfulla väsen. Den finns i ordspråk, i namn på gator, krogar, pubar – ja, katten vete allt. Kanske är det för att den är en paradox, en förening av motsatser och därtill en självmedveten individ, klar över sin unicitet.

Varför skulle då inte Nobelpristagare dikta om katten? Redan Rudyard Kipling gjorde det. I sagan ”Katten som gick för sig själv” (1902) möter vi en stolt och högdragen skapelse som till skillnad från den lättledda hunden aldrig låter sig kuvas. Kipling fick Nobelpriset 1907. Drygt trettio år senare gavs priset till den främste av alla kattdiktare. T S Eliot, som då revolutionerat det poetiska språket med diktsviten ”The Waste Land” (1922). Hans klassiska ”Old Possum’s Book of Practical Cats” kom 1939, på svenska har den funnits sedan 1949, året efter det att diktaren fick Nobelpriset. Kanske symtomatiskt.

I år gör Alfabeta en kulturgärning genom att ge ut texten på nytt, nu med en titel som alluderar på musikalen, ”Cats. De knepiga katternas bok”. I denna möter vi som tidigare Britt G Hallqvists fiffiga tolkning av Eliots lekfullt rytmisk/melodiska nonsensvers. De första utgåvorna (Bonniers 1949 och Trevi, 1981) har huvudsakligen svartvita bilder, signerade Nicolas Bewley. Trevi gav senare (1986) ut en mycket vacker bilderbok med tre av dikterna i samma klassiska tolkning. Men sedan dess har inget hänt förrän nu.

Som sig bör möter vi först den berömda inledningen, ”The naming of cats”, ”Om kattnamn”, vilken först räknar upp sådana namn som fåkunniga kattägare normalt ger sina hemlighetsfulla raringar: till en början de enkla och rejäla som Peter och Viktor och Emma, sedan de som är ”more dignified”, alltså med ”resning och glans”. Hallqvist följer Eliot troget med knäppnamn som Munkutrap, Quaxo, Korikopatt och Bombalurina. Inte ens dessa ståtliga namn räcker emellertid åt en så speciell varelse som katten; den har ytterligare ett som ingen i världen kan gissa. Slutraderna, snudd på oöversättliga, skildrar katten i djup kontemplation över denna hemlighet: ”/---/ the thought of his name:/His ineffable effable/Effanineffable/Deep and inscrutable singular Name” blir hos Hallqvist ”/---/ begrundar sitt namn,/sitt nattliga kattliga/evigt ofattliga,/ allra förtegnaste, egnaste namn.”

I den nya, vackra volymen möter vi åter Levitikus, Mistoffeliss och alla de andra med var sin karaktär och unika egenskap. De flesta är förutom okuvligt självständiga i grunden hyggliga, till exempel Gumbiekatten som ägnar nätterna åt att hålla pli på såväl råttor och möss som kackerlackor medan familjen i huset sover. Hemsk är egentligen bara Growltiger, Morr-Tiger, en enögd våldsverkare, Themsens skräck, men så får han också ett rysligt slut när han, upptagen av att kurtisera en skön kattlady, oväntat anfalls av de grymma siameserna.

Det är Gruffalons pappa, Axel Scheffler, som illustrerat. Omslaget är läckert med titeln i snirkligt guldsnitt på ”pergament” och alla de knepiga katterna klängande runt kanten på arket. Bildtekniken är speciell för Scheffler. Enligt egen beskrivning använder han ett specifikt pressat papper för vattenfärger, ritar först konturerna med svart bläck, färgar sedan med olika bläck och fyller på med lager av färgpennor.

Resultatet blir en samling glada, finurliga, malliga, rovlystna katter som med sina minspel visar alla de stämningar och känslor som Eliot – och vi alla – tillskriver dessa mytiska varelser. Mina favoriter är Jellikekatterna, smidiga danskonstnärer med flirtiga blickar. Det är främst dessa viga figurer man minns från musikalen ”Cats”, vars anknytning till boken finns i de kluriga namnen – Andrew Lloyd Webber mötte de knepiga katterna redan som barn. (Succémelodin ”Memory” har dock inte text av Eliot utan av London­regissören Trevor Nunn.)

Litteraturen, inte bara den för barn, är naturligt nog full av diktade katter. Den som vill avnjuta fler än Eliots kan möta till exempel Edith Södergrans, Doris Lessings, Oscar Rydqvists och Selma Lagerlöfs i boken ”Katt! Litterära katter samlade av kattkännaren Ying Toijer Nilsson (1986)”.