Att kunna kommunicera med djur är en gammal mänsklig önskan. Men oavsett om man tror sig kunna tala med hästar, dansa med vargar eller rent av göra sig en hacka på att förstå sällskapsdjur tillhör det fortfarande mest fablernas värld.
Den brittiska barnboksfiguren Dr Doolittle tillhör banbrytarna bland djurpratarna. Hugh Loftings sägs ha börjat sitt med tiden ganska omfattande författarskap om veterinären som kunde kommunicera med djur i brev hem till sina barn. Brev sända från första världskrigets skyttegravar. Han förfasades över hur hästar och andra djur behandlades på slagfälten. Oförmögen att lindra deras lidanden diktade han upp Doolittle, en önskefigur som kunde hjälpa djur i nöd. En nutida Doolittle finner man i tyskan Tanya Stewners böcker om Lisabeth Susavind.
Lisabeth har två ovanliga gåvor. Hon kan tala med djur och hon gör bokstavligen så att blommorna blommar. Dessa gåvor är nu inte bara av godo. Lisabeths familj är livrädd för att detta ska upptäckas och de har tvingats flytta flera gånger när hennes förmågor avslöjats.
Berättelserna om Lisabeth utspelar sig i nutid och kan kanske läsas som småputtriga skrönor. Vid närmare läsning uppstår dock en del frågor.
Om nu Lisabeths fantastiska förmågor avslöjats borde de rimligen ha utlöst en mediestorm. En storm som en flytt till annan ort knappast skulle stilla.
Min andra invändning gäller böckernas sensmoral. Lisabeth utsätts exempelvis för mobbning och som i många välmenande barnböcker får hon återupprättelse på slutet. Gott och väl så, här vänds dock inte några kinder till utan det är mer av öga för öga eller snarare: pikar straffas med kännbara straff som att sparkas från jobbet.
Nå, ond är världen, ändå är det förvånande att ett förlag med progressiva förtecken väljer att översätta just dessa nattståndna moralkakor. Att sedan vissa begrepp i boken är försvenskade men inte andra hjälper inte heller upp helheten hur kul det än vore att kunna språka med sparvar.