Tariq Ramadan: "Radical reform"

Tariq Ramadan är omstridd. För somliga är han islams bästa hopp. Det är han som skall modernisera islam och samtidigt vara trogen mot Koranens och profetens traditionella budskap.
För andra är han en förklädd islamist: inte bara sonson till Hasan al-Banna, Muslimska brödraskapet grundare, utan också en hal och opålitlig tänkare som under en upplyst och konciliant yta döljer ett fundamentalistiskt budskap.

Ramadan är inte bara kontroversiell utan också inflytelserik. Han innehar höga akademiska poster i bland annat England och Holland. Han har varit rådgivare till ledande engelska politiker. Han är en flitigt sedd gäst vid konferenser världen över när islam står på agendan. Kort sagt: när Ramadan talar finns det anledning att lyssna.

I sin nya bok ”Radical Reform” formulerar han ett ambitiöst program vars syfte är göra islam till en modern religion som är fullt ut kompatibel med världen som den ser ut i dag. Eller rättare sagt: visa att islam alltid till sin kärna har varit sådan religion. Och inte bara det, den kan vara en modell för ett ekologiskt hållbart och egalitärt samhälle. Han vänder sig med full kraft mot dem som tolkar Koranen bokstavligt och som vill återskapa ett samhälle som i allt väsentligt skulle se ut som Mecka och Medina gjorde när Muhammed i början av 600-talet verkade där.

Islams stora tänkare har inte velat vrida klockan tillbaka till 600-talet utan vanligen försvarat rätten att tänka självständigt; de har varit kritiska mot en mekanisk imitation av en idealiserad och svunnen värd. Ramadan stöder sig på citat från de muslimska lagstiftare som fortfarande har stort inflytande bland de troende.

Men inte för ett ögonblick är han villig att tumma på islams dogmer, då speciellt Koranens status som av en av Gud till människorna via Muhammed given text. Texten är helig men den måste kompletteras med en kontext. Ramadan talar om två uppenbarelser: texten och universum och hur dessa två måste läsas sida vid sida.
För att åstadkomma detta kan muslimer alltså inte begränsa sig till att läsa Koranen och lyssna till vad teologer och jurister har att säga, alltså till de textkunniga. De måste också involvera kontextkunniga och med det avses vetenskapsmän, filosofer, konstnärer, alltså representanter för de yrken som tolkar verkligheten, kontexten. Modern natur- och samhällsvetenskap behöver inte hota islams budskap utan kan förstärka det.

Med dessa utgångspunkter exemplifierar Ramadan sitt program som i många stycken låter som en ganska traditionell vänsteragenda, när han inte låter som en kristdemokrat eller till och med ibland som liberal. Han fördömer globalisering som han ser som ett redskap för ett slags nyimperialism och som inte eliminerar utan som förstärker orättvisor och ojämlikheter. Rätt läst är islam för en miljövänlig politik som inkluderar hänsyn till djur. Sålunda menar han – och det är kontroversiellt – att de är mer rättroget muslimskt att låta djur växa upp under djurvänliga former än att stirra sig blind på de riter som krävs för halal-slakt.

Den reformerade form av islam som Ramadan här skisserar måste vara kulturellt aktiv och därmed bli ett slags motkraft mot tendenser i samtiden. Han efterlyser en ”etisk konst” som kan stå emot den kommersialism och vulgära smak han ser sprida sig över världen. På det kulturella fältet blir Ramadan en kulturkonservativ som i den internationella nöjesindustrin ser en huvudfiende.

”Radical Reform” håller sig på en ganska hög abstraktionsnivå. Jag hade gärna sett att han lite oftare diskuterade konkreta fall för de få gånger han gör det kommer han till ganska överraskande slutsatser. Nu låter han närmast som en liberal: ”Folkliga demonstrationer, så överdrivna i den muslimska världen, mot de danska karikatyrerna eller påve Benedictus den XVI:s tal i Tyskland, säger mer om samhällen där kritisk debatt saknas, där det civila samhället förtryckts…där en hycklande formalism har institutionaliserats än vad de säger om de saker som har givit upphov till ilskan.”

Ramadan har anammat mycket av den västerländska demokratin. Den låter sig samsas med hans version av islam som har en mild och försonlig framtoning. Jihad är för Ramadan inte så mycket det heliga kriget mot de otrogna som den fromma muslimens kamp mot onda tendenser i sitt eget hjärta. Sharia är inte den drastiska lagen som påbjuder stening och stympning utan en väg som leder till den vederkvickande källan.
Visst kan det vara så, men Ramadans tolkningar av dessa begrepp är tendentiösa och selektiva; de aspekter som gör jihad och sharia till aggressiva, brutala och grymma väljer han oftast att bortse ifrån. Likaså påstår han att islam är absolut i sitt motstånd mot hustrumisshandel trots att Koranen, med sitt gudomliga ursprung, i sin fjärde sura under vissa omständigheter ger män rätt att bära hand på sina hustrur. ”Agen dem”, som det står i K V Zetterstéens vid det här laget lite ålderdomliga men fortfarande respekterade svenska översättning.

Ändå är det en modig text som Ramadan har skrivit och som kommer att skaffa honom många fiender bland islams mest dogmatiska försvarare. Den kommer inte att bli läst i koranskolor i Pakistan eller Saudiarabien. Det är synd för det är på sådana ställen den kan göra störst nytta.