”Varför talar plötsligt de mest osannolika människor, däribland jag själv, om Gud nu för tiden?” Litteraturvetaren och kulturteoretikern Terry Eagleton ställer frågan i sin senaste bok ”Reason, Faith, and Revolution. Reflections on the God Debate”. Och det kan ju onekligen tyckas märkligt att tre av den radikala vänsterns viktigaste tänkare har fyllt sin hjärna med gudstankar de senaste åren. Slavoj Žižek skrev för några år sedan en bok om ”the perverse core of Christianity” och i år medverkar han i ännu en bok om Jesus. Filosofen Alain Badiou har skrivit om Paulus, och nu är det alltså marxisten Eagletons tur.
Eagleton menar att en del av svaret ryms i vänsterns oförmåga att tala om mänsklighetens existentiella frågor, om död, lidande, kärlek, mening, gemenskap. I den mån en radikal politik handlar om universell rättvisa och mänsklig frigörelse har vänstern enligt Eagleton helt enkelt inte råd att undvara Bibeln.
Om detta, att förse vänstern med ett nytt icke-instrumentellt språk, är ena syftet med Eagletons bok är det andra att ge svar på tal på de senaste årens mest lästa religionskritiska tänkare, nämligen Richard Dawkins och Christopher Hitchens.
Projekten visar sig hänga samman. Eagletons huvudtes är att Dawkins och Hitchens, som han slår samman till en person och kallar ”Ditchkins”, har berövat kristendomen all dess radikalitet och presenterat en nidbild av ”the real thing”. Och det är här problemen med boken börjar. För var finns ”the real thing”, den sanna kristendomen? Vart ska vi titta och säga ”men se där har vi den ju, kristendomen”?
För Eagleton är svaret givet: Kristendomens kärna finns i evangelierna i Nya testamentet – som Eagleton läser dem. Därför handlar kristenhet om att mätta de hungriga, välkomna flyktingarna, besöka de sjuka och skydda de fattiga, de föräldralösa och de ensamma från de rikas makt. Därför är Jesus en skandal för jordens alla mäktiga, ”en korsning av en hippie och en gerillakämpe”.
Denna riktiga kristenhet ställer han så mot ”Ditchkins” bild av kristendomen, som han kallar för teologisk analfabetism. Och denna analfabetism beskriver han, faktiskt, precis så här: Kristna människor tror på en övernaturlig varelse som har skapat världen; Gudstro handlar framför allt om att man skriver under på utsagan att Gud existerar; kristen tro säger att det finns en själ inuti människan och att denna själ är hennes sanna jag och att Gud kan sända människor till helvetet om de har varit syndiga.
En nidbild? Ett uttryck för analfabetism? Jag undrar hur många kristna som skulle hålla med honom, i dag och genom historien. Naturligtvis är det Eagletons fulla rätt att säga att den kristna kyrkan och dess präster har förfalskat det sanna budskapet, att den kristna rörelsen har lajvat en helt annan berättelse än den som verkligen ryms i Bibeln. Men det gör han inte. Han säger att hans bild av kristenheten är ”fullständigt ortodox, skriftbaserad och traditionell”. Som teologi kallar han den till och med ”mainstream”.
Och ja, det finns något mainstream i Terry Eagleton som teolog. Det är att man aldrig får veta vari hans auktoritet som uttolkare av den heliga skriften ligger. Han uppträder inte som en argumenterande texttolkare, utan slår enbart fast vad kristenheten egentligen handlar om. Överallt där det i denna bok står kristenheten är, borde det ha stått borde vara. Eller helt enkelt ”jag tycker”.
På ett självmotsägande sätt skriver han också att detta är allt kristen tro någonsin kan vara. Den handlar nämligen inte om kunskap; den kan inte reduceras till ett antal påståenden. (Hur kan kristen tro samtidigt inte handla om kunskap och vara sann eller falsk?) Och detta delar den, enligt Eagleton, med ickereligiösa trosuppfattningar. Han tycks mena att som en del tror på Jesus tror en del på exempelvis feminismen. Det har han ju rätt i så till vida att feminist blir man inte primärt av kunskap om patriarkatet, utan av en upprördhet över det. Men han har fel så till vida att en feminist kan belägga även för en ickefeminist att det råder skillnader mellan könen vad gäller makt och inflytande.
Men när Terry Eagleton säger att vi ser Guds närvaro var gång vi ser den hungriga erhålla goda saker och den rika bli ivägsänd tomhänt kan den icketroende bara svara: Jag såg inte Gud i detta, jag såg enbart ett gott skeende.
Och att vi ser Guds närvaro till och med i ateismen – ”han är även grunden till vår möjlighet att förneka honom, vilket innebär att han i en storartad öppenhjärtig gest är källan till både ateism och tro” – vägrar jag att ens betrakta som ett argument. Ser du den skära elefanten där på golvet? Nej. Där ser du, i en storslagen gest har denna elefant gett dig möjlighet även att förneka honom.
En gång sa Mona Sahlin att det var sexigt att betala skatt. Det kändes som desperat populism, men möjligen var det en dåligt formulerad insikt om att ett politiskt tal där man inte hör ett mänskligt hjärta banka bakom orden blir tomt. Om vi ser den svenska socialdemokratin som vänster är den onekligen i behov av ett nytt, levande, språk. Men det lär inte komma från vare sig sex- eller Gudsprat. Om Terry Eagleton inte kan leverera, då tror jag ingen kan.