Så här långt in i december är det nog riskfritt att fastslå att Svenskt Näringsliv tog hem priset för årets pinsammaste utspel. Det var i somras som man i rapporten ”Konsten att strula till ett liv” bland annat föreslog att humaniorastudenter på ”lågproduktiva” utbildningar som förmodligen inte leder till kvalificerade arbeten, skulle få sänkta studiemedel. Som exempel nämndes Linnéuniversitetets kurs i ”Harry Potter och hans världar”.
Reaktionerna på kultursidorna blev de förväntade – jag var själv inte sen att stämma in i hånskrattet mot Svenskt Näringslivs unkna och fyrkantiga lärdomssyn. Men när jag nu inför filmpremiären läser antologin ”The girl with the dragon tattoo and philosophy”, märker jag med stigande förskräckelse hur min inre Stefan Fölster vill dra ut i korståg (eller åtminstone stillsamt snörpa på munnen) mot flumhumanisternas krypande inför skräpkulturen.
Det är en diger samling akademiker, företrädesvis från anglosaxiska lärosäten men även från Frankrike och Sverige, som nu har samlats för att anlägga ett filosofiskt perspektiv på Stieg Larssons Millenniumtrilogi. Och visst går det att bedriva spännande forskning på spänningslitteratur – se bara på Umberto Ecos epokgörande James Bond-artikel från 1965, eller varför inte den svenska litteraturvetaren Sara Kärrholms studier om Maria Lang och Stieg Trenter.
Men handen på hjärtat: Hur intressant är det att applicera Aristoteles och katharsisbegreppet på Lisbeth Salanders sexualsadistiska hämnd på Bjurman? Är det fruktbart att jämföra henne och hennes far Zalachenko med kung Agamemnon och Klytaimnestra? Är Immanuel Kants teorier om sex relevanta för frågan – den förtjänar förvisso att ställas – om varför Mikael Blomkvist får knulla så mycket? Hjälper det om vi tar Judith Butler till hjälp för att förstå varför Stieg Larsson utrustar sin hjältinna med ett par silikonbröst?
Boken ingår i en serie av populärvetenskapliga filosofiantologier där tidigare volymer har ägnats åt fenomen som ”South Park”, ”Mad men”, ”Alice i underlandet” och – fattas bara! – Harry Potter. Det finns en ängslig, kärvänlig ton i antologin, slappt redigerad av Eric Bronson, som gör att allting kokas ner till minsta gemensamma nämnare av lättsmält populärvetenskaplighet. Jag bläddrar förgäves efter något originellt eller nytänkande i samlingen, men uppsatserna är bitvis nästan gymnasiala i sin iver att nå fram till den förmodat icke-akademiska publiken.
Det är djupt ironiskt att en författare som så starkt tog avstånd från nationalismen, åtminstone dess mera extrema uttryck, som död har kommit att bli en nationell ikon, hans författarskap en exportframgång och turistmagnet. I mediernas närmast extatiska intresse för David Finchers filmatisering finns en underton av nationell stolthet: Titta, här sitter Daniel Craig och softar på Södermalm! I min läsning av antologin finns samma kittlande upplevelse som jag kan få när jag tittar på dokusåpan ”Allt för Sverige!” – känslan av att bli exotiserad, betraktad utifrån.
Och i texterna finns förstås de obligatoriska skämten om Ikea, referenserna till Astrid Lindgren, det lite svävande omnämnandet av Michael Nyqvist som ”Swedish cinema icon”. Ändå slår det mig att en akademisk diskussion om Stieg Larssons romaner löper stor risk att reduceras till en pseudointellektuell sällskapslek utan en grundläggande kunskap om det svenska samhället. Kan man förstå det djupa feministiska patos som löper genom serien utan att vara insatt i svensk jämställdhetspolitik och könsrollsdiskurs? Mikael Blomkvists hat mot storfinans och roffarkapitalism utan att känna till den vänsterrörelse som formade Stieg Larsson? Millenniumredaktionen utan att vara medveten om den svenska journalistikens mytologisering av Kejne-, IB- och Geijeraffärerna?
Därför är de två mest läsvärda artiklarna i samlingen faktiskt skrivna av svenskar. Dels är det Ester Pollack, docent vid JMK, som ger tankeväckande perspektiv på Mikael Blomkvist och den svenska kriminaljournalistiken.
Ännu mer intressant blir det när Sven Ove Hansson, professor i filosofi vid KTH, berättar om sin vänskap med författaren. Efter anstormningen av vänner eller medarbetare som har armbågat sig fram med sina minnesbilder känns det uppfriskande att läsa en text som inte gör anspråk på hela sanningen, utan ur ett lågmält akademiskt perspektiv vill ge en ingång till Larssons tankevärld.
Stieg Larsson, menar Hansson, var till sin läggning rationalist. Det innebar att han tog starkt avstånd från pseudovetenskap (till exempel ska han ha ogillat horoskop och astrologi), och naturligtvis särskilt avskydde rasbiologi och nynazistisk historierevisionism. Men i hans rationalism ingick även en anti-elitistisk, optimistisk övertygelse om att människor går att påverka med hjälp av fakta och rationella argument.
Detta ger oss en ingång till den statistik om våldet mot kvinnor som finns utportionerad i ”Män som hatar kvinnor” – den har inte enbart en dramatisk funktion, utan är författarens sätt att plädera för en feministisk samhällssyn. Rättegångsscenen i ”Luftslottet som sprängdes”, där den onde psykiatern Peter Teleborian steg för steg går från anklagande till anklagad, återspeglar också denna rationalistiska världsbild: Om bara bevisen läggs i öppen dagar segrar rättvisan (och Lisbeth Salander).
I romanerna ser vi denna rationalism flätas samman med en annan drivkraft, också den starkt framträdande hos författaren själv, nämligen moralism. Här lyfter de medverkande filosoferna fram enskildheter, som det återkommande hämndmotivet, men märkligt nog saknas ett bärande resonemang. Det återfinns i stället i Tim Parks långa och mycket initierade essä i majnumret av New York Review of Books, som härmed rekommenderas varmt (finns online). Där visas hur Stieg Larssons romanvärld är organiserad kring ett lika intrikat som väloljat system, baserat på motpolerna sex och våld, godhet och ondska, frivillighet och tvång.
Så nog går det att göra storartade humanistiska arbetsinsatser på populärkulturens fält – även om ”The girl with the dragon tattoo and philosopy” är lika upphetsande som en mikrad Billys Panpizza nedsköljd med ett glas fickljummen Tullamore Dew.