1936–37 reser Samuel Beckett i sex månader genom det nazistiska Tyskland. Han är där för att titta på konst.
Det är i senaste laget. Under sommarens olympiska spel visade regimen stolt upp utvalda moderna konstnärer; nu har de internationella gästerna åkt hem och kampen mot ”kulturbolsjevism” skärps. I november, en månad efter Becketts ankomst, får museerna order att avlägsna all dekadent konst. Verk plockas undan, avdelningar stängs. Ibland hinner Beckett före censuren, ibland har censuren varit där först. Ett urval av de utrensade verken visas upp på utställningen ”Entartete Kunst”, som öppnar i juli 1937, andra säljs utomlands eller bränns.
I år utkom den första delen i en utförligt kommenterad utgåva av Becketts brev, och där kan man följa honom från stad till stad. Tysklandsbreven visar oss Beckett från en obelyst sida. Tror man att han bara var någon sorts traditionsbrytande absurdist lär man bli förvånad över hans djupa konsthistoriska kunskaper. I breven, de flesta till den lika konstintresserade vännen Thomas McGreevy (senare chef för National Gallery i Dublin), berättar han vad han sett och hur han mår, oftast dåligt. Han är kräsen och egensinnig, söker konstverk som berör honom bland renässanskonstnärer och flamländare lika gärna som bland modernister, fnyser åt Rubens men förhäxas av Giorgiones självporträtt.
”Alla toalettvaktmästare säger Heil Hitler”, konstaterar han kort efter ankomsten till Hamburg. Han har inga svårigheter att se nazismen för vad den var, och får snabbt kontakt med en liten grupp förföljda konstnärer. De öppnar dörren till det konstliv som gått under jorden. Modern konst kan bara ses hos modiga privatsamlare. I Dresden bjuds han in till en av de viktigaste: Ida Bienert. Hos henne ser han Munch, Chagall, Léger, ”den bästa Kandinsky jag sett, massor av Klee och tre härliga Picasso”.
Beckett är beläst och mångspråkig, breven är fulla av bittra vitsigheter på franska, italienska och latin. Tyska behärskar han också. Han hoppas en dag missbruka sitt modersmål på samma sätt som ett främmande språk, skriver han till Axel Kaun, en ung förlagsanställd som han lär känna i Potsdam.
Vad det ska bli av honom är fortfarande ovisst. Vid det här laget är han 30 år, arbetslös och bor hos modern i Dublin. Kanske kan nästa bok, romanen ”Murphy”, bli ett genombrott, men under resan får han veta att förlag efter förlag refuserar den. Han leker med tanken att studera vid filmskolan i Moskva och skriver en ansökan till Eisenstein. Han anklagar sig själv för oföretagsamhet, men det ser ut som om han använder oföretagsamheten för att undvika de möjliga liv han egentligen inte vill ha, medan det han vill göra tar form.
Han skulle kunna vara en suverän ironiker, alla förutsättningar finns där, men hans ironi är ofta så deprimerad att den blir matt. Han har siktet inställt på något annat. Hans intresse väcks först när någon framställer tillvaron som obegriplig, bortommänsklig, sammanhangslös. Cézanne gör det i sina landskap, tycker han.
Sedan rasar det ur honom, hela hans missnöje med språket, på tyska dessutom, i ett brev till Axel Kaun:
”Förhoppningsvis kommer en tid, i vissa kretsar är den ju gudskelov redan här, när språket används bäst där det missbrukas som skickligast. Eftersom vi inte genast kan göra oss av med det tänker vi åtminstone inte försumma något som kan bidra till att försämra dess rykte. Att borra det ena hålet efter det andra i det, tills det bakomliggande, vare sig det är något eller intet, börjar sippra igenom – jag kan inte föreställa mig något högre mål för dagens författare.”
Han betar av Berlin, Weimar, Leipzig, Nürnberg, München, men vad tjänar det till? En växande meningslöshet får honom att avbryta resan i förtid. I april är han tillbaka i Dublin, lika misslyckad som när han for. Och ändå, visar James Knowlson i biografin ”Damned to Fame”¸ har resan inte varit bortkastad. Ekon av de målningar Beckett har sett kommer att återvända när han skriver sina pjäser, och när han iscensätter dem som regissör. Hans scenbilder är ofta modellerade efter målningar.
På Alte Akademie i Dresden fastnar Beckett för ett par målningar av Caspar David Friedrich. Efteråt skriver han i sin anteckningsbok att han tilltalas av ”två små kraftlösa män i hans landskap, som i det lilla månlandskapet, det är den enda romantik som ännu är uthärdlig, den som sänkts ett halvt tonsteg”.
Enligt Knowlson är det minnet av Friedrichs ”Två män betraktar månen” som dyker upp när Beckett tio år senare skriver ”I väntan på Godot”. I slutet av pjäsens båda akter stiger månen upp bakom trädet.
Vladimir: Vad har du för dig?
Estragon: Samma som du, tittar på den där bleka fan.
Först i december 1937 vänder det för Beckett: Routledge vill ge ut ”Murphy”. Hans liv ser ut att ha växlat in på det spår han så länge har föreställt sig.