Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

The nazi-fascist new order for European culture av Benjamin G Martin

Högerpopulisten Milo Yiannopoulos visar upp det egna klädmärket.
Högerpopulisten Milo Yiannopoulos visar upp det egna klädmärket. Foto: Mark Reinstein Alamy

Propaganda. När nationalister ger sig på kulturen blir de globalister.

Fackbok

”The nazi-fascist new order for European culture”

Benjamin G. Martin

Harvard university press

Foto: “Stop being a globalist”.

Den brittiske alt-högerjournalisten Milo Yiannopoulos klär sig gärna i budskapen från sitt eget klädmärke Swag by Milo. Varumärkesbyggandet har gjort honom till affischnamn för den nya, och i hög grad internationella, anti-globalism vars aktier stigit med Brexit och Trumps protektionism. En värld där nationella populistpartier hyllar lokala kulturarv och grundar internationella nätverk.

Det kan te sig som en motsättning, men konflikten mellan olika ”internationalismer” präglar det europeiska 1900-talet. I sin vältajmade nya bok ”The nazi-fascist new order for European culture” skildrar kulturhistorikern Benjamin Martin, verksam vid Uppsala universitet, en av dessa perioder: när Nazityskland och Mussolinis Italien från 1930-talet och ända fram till 1944 försökte etablera sin makt över kulturen. Delvis genom att ta hjälp av varandra, men också genom konkurrens.

Efter att ha lämnat internationella samarbeten som PEN-klubben 1933 siktade Berlin in sig på samtidskulturen. Den utmålades som en degenererad kosmopolitisk modernism, ett kaos som krävde Neuordnung. Nyordningen skulle uppnås genom samarbete mellan länder men på nationell grund, ”inter-nationalism”, och under nazistisk flagg.

Det var dock inte bara fascister och nazister som undrade vad ”europeisk kultur” skulle vara. Konservativa intellektuella ogillade modernismen som förkastade ”uråldriga” traditioner. Och för vissa kulturarbetare fanns verkliga problem: I en värld utan ordentliga upphovsrättsregler innebar ekonomiska villkor och ny teknologi för spridning av musik ett hot.

Det var mot bakgrund av detta som Tyskland, med Joseph Goebbels i spetsen, grundade organisationer som det fanns pragmatiska anledningar att delta i – särskilt fram till 1942 när krigslyckan vände. Neutrala småstater ställde sig heller inte utanför, tvärtom: STIM:s ordförande Kurt Atterberg figurerar flitigt i de nazistiska nätverken.

Hitlers dröm om amerikansk isolationism gick i kras.

Organisationerna lovade att tillvarata musikers moraliska rättigheter, men var knutna till ”folket” och nationell representation. Richard Strauss, som skulle leda Riksmusikkammaren och nazisternas royaltyorganisation, förklarade att målet var att skapa en intim relation mellan ”volk och deras musik”. Utbyte mellan kulturarv, inte den internationella masskulturens avantgarde, och ett slut på kosmopolitiskt artisteri.

Filmen var en annan viktig front. Från 1934 utgjorde Venedig, världens äldsta filmfestival, plattform i kulturkriget. Under Mussolinis beskydd underströk man den europeiska filmens konstnärliga betydelse. Filmer baserad på ”lokal stil”, förklarade Goebbels, resulterade i kvalitet och var en ”kulturbrygga som främjade fred” och bildning. Med drömmar om stumfilmsårens framgångar anpassade nationella bolag som Svensk Filmindustri sig snart efter den tysk-italienska Internationella Filmkammarens påbud.

Martins genomgång av de många organisationerna och dynamiken mellan Berlin och Rom är imponerande detaljrik, om än stundtals på bekostnad av ett levandegörande språk.

Men han mejslar fram den oförblommade rasismen i ”den nya världsordningen”. Ingen fråga var för liten för att man inte skulle kunna klämma in ett hatiskt ”jude”. Och när nazisterna efter sin utställning över degenererad konst 1937 ordnade en musikfestival i samma anda föreställde affischen en svart man med saxofon och davidsstjärna.

I slutändan stärkte politiken vad den bekämpade. Hitlers dröm om amerikansk isolationism gick i kras. Exilartister, ofta judar, skapade en guldålder over there och gjorde den europeiska efterkrigskulturen än mer transatlantisk.

2017 är inte 1937. Världen är i dag global på ett helt annat vis. Samtidigt finns mycket att dra lärdom av när för givet tagna internationella relationer åter är i svang och nationella värden påstås vara hotade. En praktisk parallell finns i vem som tar tag i viktiga frågor – det råder ju ingen brist på kulturutövare utan skydd och ersättning i dagens gratiskultur.

Framförallt bjuder ”The nazi-fascist new order for European culture” på en viktig påminnelse om att kultur inte automatiskt innebär ett skydd mot barbari.

På tisdag 31/1 kl 17.30 berättar Benjamin G Martin om ”The nazi-fascist new order for European culture” på Hedengrens bokhandel i Stockholm.