Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

”The Sympathizer” – svidande om minnet av kriget

Viet Thanh Nguyens ”The Sympathizer” är en unik och skickligt berättad historia om skrivande, identitet, invandring och krig. Hynek Pallas ser fram emot ett stort författarskap.

Roman

Viet Thanh Nguyen
”The Sympathizer”
Grove press

På försommaren – 41 år efter Saigons fall – besökte Barack Obama Vietnam. I ett tal förklarade den amerikanske presidenten att stora nationer inte ska pressa små. Med udden riktad mot Kina som kapat farvatten utanför Vietnam sa Obama, om än med andra ord, att länder inte borde göra som USA en gång gjorde.

Han passade till och med på att citera Ho Chi Minh.

Om man som jag läste ut Viet Thanh Nguyens debutroman ”The Sympathizer” samma dag var perspektivet svindlande. En bok som tar sin början just i Saigons fall april 1975 och följer en kommunistagent som utger sig för att vara kapten i den sydvietnamesiska armén. En mullvad i fiendehamn – tänk tv-serien ”The Americans” om KGB-agenter som lever förortsliv i Washington. Det är också här, fast på andra kusten, den namnlöse huvudpersonen hamnar. Med en liten grupp exilmilitärer installerar han sig med hjälp av CIA i en sjabbig lägenhet i Los Angeles. Fortsätter att utföra uppdrag för sin General – numera spritbutikföreståndare i Chinatown – i syfte att återvända och strida, samtidigt som han skickar meddelanden till sina Nordvietnamesiska uppdragsgivare.

”The Sympathizer” är en unik bok. Ändå försvann den utan diskussion i höstas, trots hyllande recensioner. Därför är det en välgärning att den i år tilldelats Pulitzerpriset. För det är första gången en vietnamesisk amerikan med genomslagskraft och skärpa tagit makten över berättelsen om krigsminnet. Med en sylvass humor klär Nguyen av dåtidens autentiska amerikanska röster – lånade bland annat ur Peter Davis dokumentärfilm ”Hearts and minds” – om ”orientalens världsåskådning” som han överför till en historiebok huvudpersonen använder för kodade meddelanden.

Eller när kaptenen anlitas som expert för en Vietnamkrigsfilm som ska spelas in i Filippinerna. Man behöver inte vara filmvetare för att identifiera att inspirationen till detta satiriska stycke – komplett med napalm, helikopterturer till klassisk musik och självupptagna auteurer – är Francis Ford Coppolas ”Apocalypse Now”. I efterordet bjuder Nguyen på en uppsjö av källor. Det är svidande läsning, och genom romanens prisma inser man hur snurrig tillkomsten av filmen är. Postkolonial kritik blir inte roligare.

Men storheten i ”The Sympathizer” ligger också i att detta är ramverk för ett större ärende. Ett som finns inbäddat i en referens i bokens inledningsmening: “I am a spy, a sleeper, a spook, a man of two faces.” “Jag är en osynlig man” skrev den afroamerikanske författaren Ralph Ellison i romanen ”Osynlig man” 1952. ”Nej, jag är inte ett spöke.” ”Jag är en man av kött, blod, fiber och vätska – jag kan till och med sägas besitta ett medvetande.” Kaptenen är en asiatamerikansk motsvarighet. Han skriver boken i form av en bekännelse ur jagperspektiv och förkroppsligar sociologen W E B Du Bois devis om afroamerikaners ”dubbla medvetenhet”. Han ser sig själva med egna ögon– och med andras. Och kaptenen pendlar mellan osynlighet och hypervisibilitet på ett särskilt vis: som son till en fattig vietnamesiska och en fransk präst är han en ”bastard”. Misstänkliggjord överallt.

I USA tillkommer nya lager av förväntad performativitet för honom. Lika träffande som stycket om asiater i namnlösa filmroller – ”Våldtäktsman 1”, ”Godhjärtad hora– är skildringarna från institutionen för Asienstudier där kaptenen får arbete. Liksom insiktsfulla diskussioner om amerikansk lyckoideologi och rätten att ifrågasätta den (vilket kan översättas till svenska debatter när invandrare inte anses tacksamma för behandling under asylprocessen).

Jag undrar vad Nguyen själv har att säga om Obamas ord i Hanoi. För det är inte en författare som skyr politisk verklighet. Tvärtom: i dagens Sverige skulle han hamna i skottgluggen för dem som vänder sig mot Södertörnpolitisering av konst. Nguyen är kultur- och etnicitetsforskare. Hans förra fackbok heter ”Race and Resistance: Literature and Politics in Asian America”. Den senaste,”Nothing Ever Dies: Vietnam and the Memory of War”, handlar om hur minnet av krig formuleras och (van-)vårdas.

Nog märks den akademiska bakgrunden. Men Nguyens styrka är att (de få) torrheterna placeras i rätt kontext och desarmeras. Det är snarare hans förkärlek till metaforer som stör ibland. Nej: ”The Sympathizer” är en roman om skrivande, identitet, invandring och krig som är så skickligt berättad, rolig och med sådant driv att den kan omvandlas till Hollywoodmanus och ändå behålla politiken på kavajslaget.

För det här är knappast en så kontroversiell bok som författaren själv tror. Nguyen har påpekat att han skulle fått mer betalt om han ”skrivit för vita”. Jag har svårt att se det subversiva i att inte ge efter för en redaktörs önskan att skriva ”vietnamesiskt nyår” istället för ”Têt”. Den kulturella klass som läser nya amerikanska romaner känner sig oavsett hudfärg smart av att få googla exotiska uttryck.

Å andra sidan är drivkraften en uppenbar styrka. För ställd intill fjolårets bulimiska hajproman ”City on Fire” (som utspelar sig under samma år) är det ingen tvekan om att det är Nguyen som berättar den intressantare amerikanska historien.

Den enda rejäla bristen i ”The Sympathizer” är kvinnosynen. Möjligen är den medveten, men flera karaktärer är stereotyper av det slag Nguyen själv kritiserar: drakkvinnor, uppoffrande mammor, fresterskor. Efter ett kapitel där kaptenen lägrar Generalens långbenta dotter tar jag min tillflykt till Ali Wongs ståuppshow ”Baby Cobra” för att släppa in fler dimensioner av asiatamerikanskor. Intressant nog läser jag därpå en intervju med Nguyen som förklarar att han av den här anledningen har påbörjat en uppföljare. Han har insett att huvudpersonen är misogyn och att han gillade att skriva ur det perspektivet. ”Vad säger det om honom – och om mig?”.

För den som tror att samtiden är genompolitiserad tycks det kanske illavarslande. För andra låter det som modernt, modigt rannsakande i konstens tjänst. Lyckas Nguyen genomföra det med samma insikter och berättande som i ”The Sympathizer”, då blir nog ett redan högintressant författarskap fantastiskt.