Bokrecensioner

Theodore Dalrymple: "Livet på samhällets botten"/"Our culture, what's left of it"

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

Litteraturrecension

Översättare: Erik Elmevik

Utgiven av: Fri Förlag

Utländsk titel: (life at the bottom. The Worldview that Makes the Underclass)

Skribent: Theodore Dalrymple

Titel: "Livet på samhällets botten"

Konservatismen har vaknat till. Efter finanskraschen är nyliberaler lika heta som DDR-kommunister efter murens fall. Mikael ­Löfgren läser en konservativ förgrundsfigur och ­begrundar högerns nya favoritideologi.

Konservatismen har vaknat till. Efter finanskraschen är nyliberaler lika heta som DDR-kommunister efter murens fall. Mikael ­Löfgren läser en konservativ förgrundsfigur och ­begrundar högerns nya favoritideologi.

SVT:s "Uppdrag granskning" sände i början av hösten ett reportage om en grannfejd i en liten by i Norrbotten. I tjugo års tid har en familj terroriserat alla som kommit i dess närhet med spottloskor och okvädingsord, hot och misshandel. I grannhuset har ägarna avlöst varandra innan de flytt hals över huvud. Inte bara bybor utan också sociala myndigheter, polis och kommunalpolitiker håller sig i möjligaste mån undan eftersom de anser sig förhindrade att göra något. Alla inväntar nu den stora katastrofen: att någon ska ta lagen i egna händer.

Till en del förklaras handfallenheten med att den terroriserande familjen själv är socialt utsatt. Den kriminellt belastade fadern flydde på 1980-talet från Finland och ett hotande fängelsestraff med hustru och åtta barn, av vilka flera är handikappade. De enda som jobbar är två döttrar, som på kommunens uppdrag vårdar några av sina syskon. Familjen, som är romer, anser sig vara utsatt för diskriminering.

Annons:

Reportaget belyste välfärds­statens dilemma: Å ena sidan ett lamslaget civilsamhälle som förväntar sig att staten (sociala myndigheter, polis, politiker) ska ta hand om saken. Å andra sidan en välfärdsstat, vars lagar, regler och attityder förhindrar att något görs. Och mitt i knipan: en underklassfamilj som skyller sin utsatthet på omgivningen och omständigheterna.

Fallet kunde ha återgivits av Theodore Dalrymple. Bakom den ­Dickensklingande pseudonymen döljer sig en essäist av det konservativa slaget. I september var han i Stockholm och talade vid en världskonferens mot droger. I samband med besöket publicerade Riksförbundet narkotikafritt samhälle Dalrymples bok, "Livet på samhällets botten".

Egentligen heter han Anthony Daniels och har ett yrkesliv som ­läkare bakom sig. Han har enligt uppgift arbetat i några av jordens fattigaste länder, i fängelser och ­socialt utsatta områden i en av Englands storstäder. Den på svenska aktuella boken bygger, liksom den dystra uppföljaren "Our Culture, What's Left of It", på hans erfarenheter som fattigläkare. I den rollen har Dalrymple föregångare som gjort avtryck i såväl litteraturhistorien som socialpolitiken: Onkel Adam (C A Wetterbergh) är ett exempel, Anton Tjechov ett annat.

Nu är det emellertid 2000-tal och mycket är annorlunda. Enligt Dalrymple är de fattiga inte längre riktigt fattiga som de var på Onkel Adams och Anton Tjechovs tid. Fattigdomen i dagens Storbritannien är andlig: oförmågan att ta ansvar för sitt liv och sina handlingar.

Det är nu inte bara de fattigas fel. Till skillnad från den marxistiske historikern E P Thompson, som i ett berömt verk hävdade att den engels­ka arbetarklassens formering till rörelse var dess eget verk, hävdar Dalrymple att underklassen inte bara har sig själv att skylla.

Den verkliga syndabocken är de intellektuella, som i författarens definition är en brokig samling av sociala ingenjörer, sexapostlar, multikulturalister, tatuerare, Pink Floyd, Norman Mailer samt tidningen Guardian. I hägnet av den metastaserande välfärdsstaten har dessa skaffat sig en oförtjänt position som några värda att lyssna till. Det är deras hedonistiska budskap underklassen får sona.

"Livet på samhällets botten" är en misärens katalogaria. Tjuvar, knarkare, spelare, unga mödrar, hedersmördare - alla skyller de på omständigheterna, ingen tar ansvar för sina handlingar. Systematiskt kartlägger Dalrymple den engelska underklassens läge, och eventuella möjlighet till förändring. Han har lätt för att finna målande uttryck för sin misantropi: "Är detta ett land utan speglar?" (apropå lördagsfirande engelska flickors alltför trånga kläder). Eller när han jämför diskotekdans med skottars dryckesvanor: "för att utplåna minnet av sitt liv".

Specialaren är ett bildspråk som förenar sakled från den slumkultur han kritiserar med bildled från den bildningskultur som han värnar.

Riktigt läsvärd blir Dalrymple när han hänger av sig läkarrocken och beger sig ut på stan som vilken äldre bildad herre som helst. Så sker när doktorn i bokens bästa kapitel studerar nöjesliv, bingospel och nyandlighet i kvarteret där han bor. Det är fantasieggande att föreställa sig honom, iklädd kubb och käpp, spatserande omkring bland asfulla ungdomar, tungomåls­talande invandrare och bingospelande, öldrickande tanter.

En doktor Watson utan Sherlock Holmes.

Roten till det onda finner han i Marx idé att det samhälleliga varat bestämmer medvetandet. I verkligheten är eller borde det vara tvärtom, hävdar Dalrymple. Djuriska behov borde inte sättas högst, utan moral, bildning, dygder. Skärpning är nödvändig, inte bara för individens skull: "Den brittiska nationalkaraktären har utplånats lika snabbt och fullständigt som den brittiska maktställningen i världen har upphört."

Dalrymple är konservativ, inte nyliberal. Efter finanskraschen är nyliberaler lika heta som DDR-kommunister vid murens fall. Senaste numret av tidningen Arena (2008/5) innehåller en intressant intervju med Svenska Dagbladets kolumnist Elise Claeson, som menar att tidsandan just nu går "hemåt, bakåt och inåt". Claeson hänvisar bland annat till Dalrymples bok och Timbroideologen Roland ­Poirier Martinsson, som på nätsajten Newsmill hävdar att nyliberalismen i dag utgör ett större hot mot kapitalismen än den revolutionära vänstern - som den för övrigt liknar i flera grundläggande avseenden: utopismen, instrumentalismen, ekonomismen.

Claeson och Martinsson argumenterar för en syn på kapitalismen där de ekonomiska drivkrafterna är till för civilsamhället (som definieras med hjälp av fem F: familjen, församlingen, föreningen, företaget och folkrörelsen) snarare än tvärtom. Kapitalism handlar inte bara om pengar utan också om moral, inte bara om värden utan också om värderingar.

Det är inte bara inom högern som denna antiliberala tendens är märkbar. Också inom miljörörelse och vänster finns tydliga tecken. När Elise Claeson pekar på "det nyfödda, hjälplösa barnet" som modell för hur samhället bör organiseras påminner hon om en debattör på vänsterkanten, nämligen DN-medarbetaren Nina Björk, vars uppmärksammade antiliberala avhandling, "Fria själar", hämtar sin utgångspunkt i exakt samma föräldraerfarenhet. Medan det lilla barnets utsatthet och beroende för Claeson legitimerar familjen som samhällsorganismens minsta och livskraftigaste cell, inspirerar det Björk till en ideologikritik som samtidigt skisserar grundvalarna till en annan samhällsordning.

Bebisar kan alltså användas till att både stötta och störta kapitalismen. Liksom de fattiga. Theodore Dalrymple bör inte avfärdas som en relikt från förr. Hans moraliserande konservatism är både modern och på modet.

(Vad ar Twingly?)

Visar 1-10 (av totalt 1).

Andra har läst

Mer från förstasidan

ÖB: Vi har inga egna indikationer

 Överbefälhavaren: Vi får mycket hjälp av civilbefolkningen. 182  48 tweets  134 rekommendationer  0 rekommendationer

heltqvist_144102
Foto:Paul Hansen

 Peter Hultqvist (S): Sverige värnar den territoriella integriteten. 8  7 tweets  1 rekommendationer  0 rekommendationer

 ”Skulle varit tydligare.” Anders Grenstad till DN om felaktiga uppgifterna. 118  14 tweets  104 rekommendationer  0 rekommendationer

bild_144102
Foto:Försvarsmakten

 Är det ”Nessie”? Svenska ubåtsjakten till åtlöje på sociala medier. 261  9 tweets  252 rekommendationer  0 rekommendationer

Expressen3
Foto:Julio C Saint' Just

 Över 60 anställda försvinner. Nytillträdda vd Gunilla Herlitz första åtgärd. 33  14 tweets  19 rekommendationer  0 rekommendationer

 Nu åtalas mannen. Sågade sönder husfasaden, interiören och ett 20-tal träd.

motorsag144
Foto:AP
Annons:
pistorius_500
Foto:AP

 Sköt sin flickvän. Friidrottsstjärnan döms för vållande till annans död.

 Stal surfplatta från sonens förskola. Gav den till tiggare och anklagade henne för stöld.

lagbok_144102
Foto:TT
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Spara 498 kr!

 Läs DN digitalt – var, när och hur du vill.

Läs dagens tidning

 Ny form. Nu är det lättare att läsa tidningen digitalt!
Annons:

DN PÅ AGENDAN

Annons:
Annons:
Annons: