Therese Bohmans ”Den drunknade” är ett stilfullt samtidsdrama om systerskap, mörka vatten och prerafaeliter. DN:s Åsa Beckman läser och finner något värdefullt: konsekvens.
Allt börjar med att Marina ska hälsa på sin syster Stella som flyttat till Skåne. Nu bor hon med sin nye man Gabriel i ett gammalt hus omgivet av böljande åkrar. Marina läser konstvetenskap och Gabriel är författare. När deras blickar möts tvärs över köket första gången känner de sig genast hemma med varandra. Till skillnad från systern Stella, som jobbar som ansvarig för kommunens planteringar och egentligen aldrig läst en enda av Gabriels böcker.
Therese Bohman, som är kritiker i Expressen och redaktör på tidningen Axess, gör nu sin romandebut med ”Den drunknade”. Och det är en riktigt stark debut. Omslaget består av Paul Delaroches 1800-talsmålning ”La jeune martyre”, där en kvinna med slutna ögon och bundna händer ligger i vattnet. Allting runt henne liksom sveper; det rödlätta utsläppta håret, de smala repen, vågorna som flyter ihop med hennes tunna klänning.
Den som följt Therese Bohmans konstkritik vet att hon är klassiskt och historiskt intresserad. Här använder hon sig av prerafaeliterna, som bildades vid mitten av 1800-talet i England, och vars passionerade känslor för död och natur
vävs in i berättelsen. Det är inte bara så att Marina skriver sin uppsats om konstnären Dante Gabriel Rossetti, Gabriels första roman hette ”Ofelia” och målningar av drunknande kvinnor är uppnålade i hans arbetsrum. Huvudpersonernas namn klingar också romantiskt med den vattenljudande Marina, stjärnlika Stella och den mäktige bebådelseängeln Gabriel.
Hela miljön är dessutom präglad av en prerafaelitisk stämning. I Skåne är det högsommar. Det är klibbigt och varmt, lupinerna blommar och feta flugor surrar runt soppåsen. Bohman ger en känsla av en natur som nästan hotar att ta över om inte civilisationen fanns. Och så går vattentemat igen; en bit från huset finns en mörk sjö med näckrosor. Men här finns också betydligt mer profana vattenbilder som pooler och karpbassänger. Det skulle ha kunnat bli tramsigt, men stilfullt skapar Therese Bohman ett samtidsdrama med de romantiska bilderna som en sorts undervegetation.
Här utvecklas i hemlighet relationen mellan Marina och Gabriel, en obalanserad typ som ena minuten rasande slår sönder en telefon mot diskbänken och andra förför med innerligt intellektuell stämma. Man förstår att de två ganska ordningssamma systrarna dras till hans mörker. Marina har alltid tagit allting seriöst och allvarligt. ”Det är så man förbli okysst tills man är tjugo tänker jag, inte för att man inte vill, utan för att man bara inte kan uppbåda den där sista kontrollösheten som behövs, förmågan att flyta med i situationer och bara låta saker hända.” När sedan Stella försvinner dramatiskt vrids hela berättelsen ett varv till. Och fortsätter att göra det när Marina glider in på systerns plats och snart går runt i hennes gummistövlar eller sover på hennes sida av dubbelsängen.
Bohman får förloppet att kännas trovärdigt. Och det beror på något hon är bra på: konsekvens. Något som jag alltför ofta saknar i nyskrivna romaner. Konsekvens i personteckningen som gör att man litar på gestalternas känslor – en följdriktighet i deras reaktionsmönster. Eller en konsekvens i hur folk uttrycker sig – att man kan läsa ihop en rösts repliker och lita på att de sägs av samma person.
Eller, inte minst, en konsekvens i stilen. För med stil är det ju som med ett flygplans marschhöjd: en författare måste kunna hålla den nivå han eller hon lagt sig på. Och byter de stilnivå måste de göra det medvetet och med kontroll för att det ska bli behagligt för resenärerna.
Från första sidan etablerar Therese Bohman en stil som hon håller till slutsidan 171. En ren stil med ett jämnt och pregnant flöde, där huvudsats och bisats ofta är exakt lika betydelsefulla. Den är också mättad av sinnesintryck – det smattrar när resväskan rullar över plattorna, det frasar dämpat när en tablett trycks ur silverfolien – men aldrig verkar de slumpartade, utan konsekventa för Marinas sätt att uppfatta omvärlden. Stilen vet, kort sagt, hela tiden vart den ska.
Som läsare följer man henne då lugnt igenom den angelägna historien om suget efter underkastelse, om den skälvande livskänslan den svagare får när hon tror sig tämja den mäktige .
Konstnärlig mognad är mycket ovanligare än man kan tro. Den här författaren har den redan.