Jag har svårt att tänka mig någon yrkesgrupp som är så ständigt ifrågasatt som kritikerna. De föraktas av författare och konstnärer för att de är för dåliga, av akademiker för att de är för ytliga, av Göran Hägglund och gemene man för att de är märkvärdiga och onödiga, och sist men inte minst av sig själva för att de inte lever upp till sina ideal – inget skrå är lika förtjust i att debattera sin egen (eller, får man förmoda, sina kollegers) uselhet, marginalisering eller kris som kritikerna.
Om det är följdriktigt eller paradoxalt tål att tänka på, men mycket tyder på att kritikeryrket samtidigt håller på att tyna bort. Urholkade arvoden, tidningar i kris, ändrade läsvanor – om någon kan försörja sig på att skriva kritik om en generation är inte så säkert.
I det läget är utgivningen av Thomas Anderbergs ”Alla är vi kritiker” både glädjande och underlig. Glädjande på grund av den höga ambitionsnivån, viljan att höja sig över det ignoranta gnället, sätta in kritiken i ett större sammanhang, teckna den historiska traditionen och gå på djupet, rent av i jakt på kritikens ”egentliga väsen”. Underlig för att det är som om boken, även om den pliktskyldigt tar avstamp i krismedvetenheten, vore upphöjd över de bistra omständigheterna. Det största problemet med ”Alla är vi kritiker” har mindre att göra med dess eventuella innehållsliga brister, än med att det är svårt att föreställa sig dess läsare. Jag önskar att jag har fel, men risken är att boken är för tung för dem som skulle vara betjänta av den, och för grundläggande för dem som är kapabla att läsa den.
Anderberg, kritiker i den här tidningen och docent i filosofi, börjar i det till synes mest basala: människans biologi och förhistoria. Vad han därigenom vill leda i bevis är att kritik är något fundamentalt mänskligt, att allt högre liv bygger på en kritisk urskillningsförmåga: att kunna skilja mellan varmt och kallt, farligt och ofarligt och så vidare. Men det förhållandet rymmer också fröet till alla dessa attacker mot kritiken som institution: Om nu alla är kritiker, varför ska man då lyssna till några som gör anspråk på att ha kritiken som profession? Med Anderbergs ord: ”Om smaken inte är objektiv och den enes omdöme är lika gott som den andres, varför då upphöja några till tyckarorakel?”
Hans svar är ett slags kompromiss mellan ”elittyckarnas” tilltro till absoluta normer och ett relativistiskt anything goes: att vi alla är kritiker betyder inte att vi alltid är de bästa kritikerna – det kan finnas områden där det är rimligt att lita mer på någon annans omdöme än sitt eget. Det är inte bara här som Anderbergs hållning utgör ett slags sansad medelväg mellan två extremer – det är snarast bokens genomgående strategi. På ett vardagligt plan är det säkert förnuftigt; på det teoretiska plan som det rör sig om här är jag tveksam. Invändningen är på sätt och vis självklar: en kompromiss mellan två falska föreställningar – i det här fallet mellan objektivism och relativism – kan inte resultera i något sant. Den förment sansade hållningen är inte alltid den bästa.
Annorlunda formulerat menar jag att boken trots sin essäistiska prägel lider av ett subjektivt underskott. Anderberg låter gärna argumenten ledas av personliga och konkreta exempel (någon är ute och handlar jordgubbar, råkar gå in i en bokhandel). Det är bara det att exemplen sällan blir mer än utsmyckningar som inte får några djupare återverkningar på de tankar de förväntas belysa. Hur klokt nyanserad och omsorgsfullt resonerande Anderberg än är får man en känsla av att alla svar är färdiga på förhand. På det viset framstår han mindre som en sökande essäist än som en docerande föreläsare.
Men också föreläsningar kan vara givande. Framför allt visar Anderberg upp en imponerande bredd. Diskussionen rör sig obehindrat mellan Darwin och Platon, Maupassant och Syd Barrett, Hölderlin och Bourdieu. En av hans bättre poänger är att kulturen har kraft att förändra den mänskliga biologin: om människans konstitution formats av de fysiska livsbetingelserna är det lika troligt att hjärnan har förändrats exempelvis av språkutvecklingen. Kanske är det en självklarhet, men det drar åtminstone undan mattan för de mest naiva biologistiska idéerna om en mänsklig natur som är mer grundläggande än kulturen.
Men ju fler prov på sin belästhet och bredd Anderberg ger, desto mer skavande blir den fråga som på något vis tappas bort på vägen: inte hur och på vilket sätt utan varför? Det är något djupt pragmatiskt över hela hans bok, som om uppgiften var att legitimera den kritiska verksamheten snarare än att undersöka den. ”Den goda kritiken tränar alltså upp det kritiska draget hos andra: lockar oss att sikta högre, kräva mer, njuta bättre. Det är så den relativistiska utmaningen faktiskt kan mötas.”
Som ett konservativt försvar av den existerande kritiken är det gott och väl, men om nu kritiken befinner sig i kris är frågan om den sortens försvar duger. Vad jag till sist vänder mig mot, inser jag när jag läst färdigt, är den tes som slås fast redan i boktiteln: alla är vi kritiker. Frågan är inte i första hand om det är så, utan om det är en produktiv utgångspunkt för en kritik i den vidare mening som Anderberg diskuterar: ett kritiskt tänkande.
Svagheten med bilden av människan som en ständig kritiker är att den låser fast tänkandet i en reaktiv position. Anderberg säger det egentligen själv: ”Med den kritiska hållningen upprättas ett filter mellan subjekt och objekt”, kritikern upprättar alltid en distans till det hon bedömer. Intressant nog kan ett alternativ läsas ut ur en av hans egna illustrationer av den kritiska urskillningsförmågans fundamentala funktion: en rävhona lär sina ungar vad som är ätbart och vad som är oätligt, men ett ”grässtrå behöver inte förhålla sig kritiskt till jorden det vuxit upp ur; systemet fungerar ändå”. Jag köper resonemanget, men frågar mig om inte grässtråets existensmodus skulle kunna vara en nog så fruktbar modell för tänkandet som rävhonans. Det skulle i så fall vara ett tänkande som hämtar näring ur en miljö och växer i kraft av de omständigheter som står till buds, snarare än bara reagerar på omvärlden. Ett alternativ till ”alla är vi kritiker” skulle i så fall lyda ”allt tänker” – grässtrån och romaner, likaväl som rävar och människor.
Detta är givetvis en diskussion i förlängningen av Anderbergs bok snarare än en kritik av den. Om hans bok ur mitt perspektiv sitter alltför fast i det schema den vill skärskåda så är det ändå ett gott betyg att den väcker lusten att diskutera vidare.
Thomas Anderberg är kritiker i DN och recenseras därför av Anders Johansson som är kritiker i Aftonbladet.
Thomas Anderberg och DN:s Stefan Jonsson framträder på bokmässan på fredag kl 10.