”Ju mindre världen vet om en plats, desto lättare är det att generalisera om den.” Det är ett påstående som dagligen bekräftas i rapporteringen från Afghanistan, som nästan alltid utmålas som ett land befolkat av religiösa fanatiker som fastnat – eller till och med valt att fastna – i ett medeltida mörker.
Något ligger det väl i det. I sin förträffliga studie ”Afghanistan” betonar Thomas Barfield att religionen genomsyrar hela det afghanska samhället på ett sätt som ytligt kan påminna om det medeltida Europa – men annars är jämförelsen mera missvisande än upplysande. Afghanistan är inte som Europa och Europa var aldrig som Afghanistan.
Det har skrivits flera historiska böcker om Afghanistan. Barfields bok skiljer sig från flertalet; en orsak är att Barfield, som undervisar vid Bostonuniversitetet, inte är historiker eller statsvetare utan antropolog och har tillbringat långa perioder i landet. Han var då inte främst intresserad av landets eliter utan av folket, vars röster och intressen han vill förmedla.
På dessa nästan 400 sidor finns också en översikt över landets moderna politiska historia. Barfield menar att den tar sin början 1747. Ofta är sådana årtal ungefärliga, men knappast i det här fallet. Det var just 1747 som en medlem av Durranidynastin, Ahmad Shah, grep makten – och den skulle stanna i dynastins händer ändå fram till 1978 då landets kommunistparti tog makten.
Som Barfield visar betyder det inte att allt var frid och fröjd under de mer än två sekel som föregick det kommunistiska maktövertagandet. Långt därifrån.
Afghanistan styrdes hela tiden utifrån ett hierarkiskt perspektiv där folket inte sågs som medborgare med rättigheter utan främst som objekt vars enda värde var att de kunde krävas på skatter. Det var också ständiga stridigheter högst upp där den styrande elitens medlemmar mördade, misshandlade eller landsförvisade varandra.
På 1800-talet började europeiska stormakter kasta sina blickar på Afghanistan. England, som i landet såg en buffertstat mellan ett allt aggressivare Ryssland och imperiets krona Indien, fick då lära sig en läxa. I London insåg man att det var bättre att härska genom att muta sig till inflytande än att försöka militärt kuva och sedan behärska landet i dess helhet. Kanske håller dagens utländska intressenter på att dra samma lärdom.
Trots alla dessa konflikter inom den styrande dynastin och mellan olika folkgrupper, bland andra pashtuner som är den dominerande gruppen, tajiker, hazarer, uzbeker som in sin tur har underavdelningar, har landet aldrig blivit en så kallad failed state, som Somalia är och som Libanon höll på att bli. Ytligt sett kan den afghanska statsbildningen påminna om före detta Jugoslavien, men den har aldrig riskerat att falla sönder i uppslitande inbördeskrig eller folkmord.
En orsak är att ingen grupp har mer eller mindre mytiska pretentioner på att ha bebott en viss jordplätt sedan urminnes tider. Den europeiska formen av nationalism, i den mån den alls finns, är en ganska sentida import.
Barfield jämför i stället med multinationella företag där investerare, konsulter och advokater slåss om makten över ett företag medan arbetarna jobbar som vanligt. I Afghanistan har eliterna traktat efter makt utan att folket har tillfrågats eller i många fall ens brytt sig. Erfarenheten har sagt dem att det inte spelar någon större roll för deras dagliga liv vad härskaren i Kabul heter eller om han kallar sig kung eller president.
Många stormakter har försökt ockupera Afghanistan, men har tvingats att lämna landet med mer eller mindre blodig näsa. Inte så att de regelrätt besegrats i stora avgörande slag – den afghanska historien verkar inte ha något som kan jämföras med Vietnams Dien Bien Phu där fransmännen drevs på flykten.
Den afghanska strategin har varit en annan. Man gjorde landet så svårt att styra att utländska inkräktare valde att dra sig tillbaka. Men nu verkar det, skriver Barfield, som om ”landet har ådragit sig en autoimmun sjukdom, starka antikroppar som var dödliga för utlänningar har vänt sig mot afghanerna själva.” Landet har blivit omöjligt att styra även av dess invånare.
Det var i denna kaotiska kontext som talibanerna uppstod under en period då Afghanistan inte var intressant för någon stormakt. Sovjetunionen hade kollapsat och al-Qaida var ännu inget hot.
Talibanernas ideologi var en blandning av primitiv islam och pashtunwali, lokala sedvänjor, och de erbjöd en viss stabilitet i det vakuum som Sovjetunionen lämnat efter sig. Eftersom de kämpade i religionens namn kunde de dessutom åtminstone till en del förena grupper som annars skulle bekriga varandra. Här liksom på många andra ställen i sin bok använder sig Barfield av den arabiska sociologen/historikern Ibn Khaldun (död 1406) vars teorier om hur eliter griper makten och förlorar den visar sig överraskande tillämpliga på Afghanistans historia.
Barfield är akademiker, inte politiker eller siare. Han visar hur många av de reformer som man försöker förverkliga i dagens Afghanistan prövats tidigare utan framgång. Där turkar och iranier lyckats modernisera sina länder har Afghanistan misslyckats. Orsakerna är religiösa, politiska, etniska och till och med geografiska. Det som går hem hos urbana eliter är förhatligt för landsbygdens befolkning som inkluderar talibanerna. Ibn Khalduns postulerade konflikt mellan sofistikerade och alltmer dekadenta stadsbor och robusta lantisar har format en betydande del av Afghanistans historia.
Hur kommer det då att gå för Afghanistan? Barfield avhåller sig visligen från tvärsäkra förutsägelser men hans bok ger oss den kulturella och politiska bakgrund utan vilken alla gissningar blir fullkomligt godtyckliga. Han har därmed också gjort det svårare att generalisera om landet.