Den österrikiske författaren Thomas Bernhards (1931–1989) självbiografi omfattar fem romaner. Första delen kom ut 1975 och heter ”Orsaken. En antydan”. Det vill säga, boken är bara en antydan – lita på att han kunde ha skrivit mycket, mycket mer – om orsaken till att han blev den han blev. Fler antydningar kom i ”Källaren. En frigörelse” (1976), ”Andhämtningen. Ett avgörande” (1978), ”Kylan. En isolering ” (1981) och ”Ett barn” (1982).
Romanerna låter sig läsas en och en, men ännu hellre som ett enda verk – man kan inte vara annat än tacksam mot det alltid lika utomordentliga förlaget Tranan som nu låtit återutge Susanne Widéns och Lars W Freijs översättningar i ett band. Samtidigt ger de ut två andra verk av Bernhard, som kan läsas som fortsättningar på ”Självbiografierna”: vänskapsskildringen ”Wittgensteins brorson” (översatt av Margaretha Holmqvist) och, för första gången på svenska, essäboken ”Mina priser” (översatt av Jan Erik Bornlid).
Om jag får likna Thomas Bernhards författarskap vid en straffrättsprocess, är ”Självbiografierna” huvudförhandlingen. Bernhard mot mänskligheten, ja, mänskligheten mot Bernhard, ja – men framför allt Bernhard mot Bernhard. ”Bara genom att uppresa mig emot mig själv och faktiskt alltid vara emot mig själv, är jag i stånd att existera”, skriver han. Alltså är han både svarande och kärande, både ombud och domare. Målet rör en österrikisk uppväxt under trettio- och fyrtiotalen. Vilket är brottet? Blev den där barndomen stulen, misshandlad, mördad? Alltihop, hävdar måls- ägaren Bernhard, och med uppsåt. Till anklagelsepunkterna kan även läggas förtal, bedrägeri och olaga tvång.
Åklagaren Bernhard anklagar auktoriteterna och institutionerna. Han vänder sig mot de inhumana lärarna på den nazistiska internatskola där han gick – och mot de katolska lärare som efterträdde dem, men behöll deras våldsamma metoder. Han vänder sig mot läkarna vars försumlighet tog livet av hans mor och hans morfar, och vars oaktsamhet satte hans eget liv på spel. Han vänder sig mot alla vanliga starka hederliga människor som trampar ned andra utan att märka det. Och det handlar inte bara om mig, säger han och kallar sitt huvudvittne. Vittnet Bernhard berättar om lidandet han sett under sin uppväxt. Avslitna kroppsdelar på gatorna efter andra världskrigets bombanfall, paniken i skyddsrummen.
Ingen minns detta, säger han, ingen vill minnas detta, så jag måste göra det åt dem. Han berättar om de fula, de fattiga, de fysiskt och psykiskt sjuka, om sjukhusen, sanatorierna och slumkvarteren. Självmördarna han beundrar, hur de singlar från fönstren i Salzburg året om. Sängvätarna som får sina lakan upptryckta i ansiktet på hemmet för svåruppfostrade barn.
Försvarsadvokaten Bernhard menar att ingen kan hållas ansvarig för det inträffade. Man hinner inte mer än födas, förrän ens föräldrar (som förstörts av sina föräldrar, som förstörts av sina, och så vidare) begraver en ”under sina sekelgamla själs- och känslosopor, under sin okunnighet”. Och så är det vädret i Salzburg, det alpklimat som ”med otrolig hänsynslöshet oavbrutet producerar irriterande och enerverande och sjukdomsframkallande och förnedrande och förolämpande och med oerhörd simpelhet och nedrighet begåvade invånare, i sin tur oavbrutet frambringande infödda eller inflyttade salzburgare”.
Världen är en människoförintelsemaskin. Domaren Bernhard tar till orda. ”Livet är inget annat än verkställandet av ett straff”, säger han illusionslöst. Vi befinner oss redan i ett högsäkerhetsfängelse – ser ni inte det? ”Dela din strafftid med dina medfångar men liera dig aldrig med uppsyningsmännen.”
Att ”Självbiografierna” får mig att tänka på straffrätt beror inte bara på det konfrontativa, hungern efter motsättningar, utan också på författarens upptagenhet med begreppet sanning. Han tror inte att männi-skan är kapabel till något annat än lögnen, hela lögnen och inget annat än lögnen, men han fortsätter att vilja beskriva sanningen trots att han vet att det bara leder till fler lögner.
Bernhard brukar hänföras till språkskeptikerna, men jag ser hellre hans hållning som en berättigad respekt för människolivets komplexitet. Sunda förnuftet säger oss att det inte går att restlöst översätta ett slag, en kyss eller någon upplevelse alls till bokstäver. Det gör inte bokstavskyssarna, bokstavsslagen eller bokstavsupplevelserna mind-re värda. Åter till metaforerna.
I salen bredvid pågår en annan rättegång: läsarna mot Bernhard. Den åtalade för sin egen talan. Jag erkänner, säger han, att jag stör och irriterar. ”Jag är inte en sådan människa som lämnar någon eller något i fred, och jag vill inte vara en sådan person.” Han hyssjas ned av arga optimister och sårade vänner och rasande nationalister. Som expertvittne kallas Nationalencyklopedin. ”Nattsvart”, ”hätsk”, ”hatfylld”, säger den om Bernhard, och tillägger att ”Självbiografierna” är ”fyllda av anklagelser” mot de förhållanden som grundlade ”hans maniska anti-österrikiska författarskap”.
Den karakteristiken är en grov förenkling, säger jag, och tar på mig försvarsadvokatens roll. Talade jag med Bernhards röst skulle jag säga: en vidrig och gemen och vedervärdig lögn. För hatet är inte kärlekens motsats, utan likgiltighetens. Så länge det finns ilska, tvivel och besvikelse, finns det hopp. Allt ont i Bernhards värld kommer från människorna – men det gör allt gott också. Hans älskade morfar, den anarkistiske författaren, lär honom att vara sig själv. Handelsmannen Podlaha, i vars källarbutik han får en lärlingsplats efter att ha hoppat av skolan, lär honom hur man umgås med andra. Och som många gånger utstött lär han sig att värdesätta de andra viktiga lärare och vänner han möter under sitt liv.
Egentligen är det inte mänskligheten Thomas Bernhard hatar, utan varenda människovärdeskränkning han någonsin bevittnat och varenda uppträdande av det förakt för svaghet han hellre kallar allmänmänskligt än nazistiskt. För människosläktet innefattar männi-skor det inte vet hur det ska förhålla sig till; man kan kalla dem svaga (underförstått: ”problemet ligger hos dem”) eller utsatta (underförstått: ”problemet ligger hos oss”), men något nedlåtande, nästan äcklat, vidlåder ofta våra röster när vi talar om ”dem”.
Just de människorna är det som Bernhard skildrar med kokande hjärta. I mina ögon gör det honom till en av nittonhundratalets stora humanister, speciellt förenat med hans medvetenhet om allt som gör människor ofria och ojämlika. Hans verk är nödvändigt och vederhäftigt och centralt och fullgott och ofrånkomligt.