Thomas Bodström: "Rymmaren"

Ett mord begås på Österåkeranstalten. Offret hade strax före mordet ansökt om förflyttning, eftersom han kände sig hotad. Ansökan avslogs av generaldirektören för kriminalvården. Nu fruktar även offrets kusin, som sitter i samma fängelse, för sitt liv.

Medierna söker syndabockar hela vägen upp i beslutshierarkin, och vips är både justitieministern, generaldirektören, fängelsedirektören, en advokatbyrå samt en skock kriminella inblandade. Ett förhastat beslut leder till ett annat för flera av de inblandade, och därmed kan allt trassla till sig på ett lagom dramatiskt sätt.

Thomas Bodström är jurist och före detta socialdemokratisk justi­tieminister, och kan därmed förhoppningsvis mer om kriminalitet och politik än de flesta. Han har inga problem med att beskriva beslutsgångar och teknikaliteter, och har byggt en hygglig intrig där han får tillfälle att skildra såväl Rosenbad och regeringsarbete som fritagningsförsök från fängelset.

Men det blir mycket tydligt att en bra bok inte består endast av en intrig. Om skildringen haltar för mycket i språk och gestaltning så blir boken närmast oläslig.

I "Rymmaren" låter Thomas Bodström en av huvudpersonerna vara en borgerlig justitieminister, Gerd Lundin, som kämpar förtvivlat för att sitta kvar på vad som i boken kallas "katapultstolen" i regeringen. Hon är pinsamt dum och okunnig, och hela departementet biter ihop i förtvivlan över alla hennes felaktiga beslut. Fast departementsmedarbetarna är också ganska dumma. Och det är de andra ministrarna också, särskilt kulturministern.

Så finns det en god och en ond advokat, en god och en ond inom polisväsendet, och i stort sett bara onda bland de kriminella.

Jag tror aldrig att jag har läst en deckare där karaktärerna varit mindre sympatiska eller mer fyrkantigt beskrivna. Inte en enda blir något mer än en klumpigt utförd, nedlåtande karikatyr, och bilden av regering och riksdag är direkt sorglig. Det här är boken för den som redan tycker att alla politiker ljuger och bara arbetar för egen vinning.
Demokratin tycks styras av en käbblande högstadieklass, bevakad av enfaldiga journalister som med vett och vilja åstadkommer konflikter i stället för att berätta om dem.

Även bokens huvudpersoner är småaktiga och korkade. Den unge advokaten Mattias, som spelar något av en hjälteroll, retar sig på sin enfaldiga fru som är frilansjournalist och piper om respekt för att hon drar in några futtiga frilansslantar. Amen herregud! När alla vet att det är advokater som tjänar pengar.

Men det svåraste med "Rymmaren" är ändå språket. Thomas Bodström är, lindrigt uttryckt, ingen stilist. Själv stirrar jag länge och allvarligt på sådant som "de mörka, nästan klotrunda blodfläckarna". Den tredimensionella bilden stannar kvar på näthinnan. Som bowlingklot av blod, då?