Det är en begivenhet denna dag när Thomas Manns ”Bergtagen”, en av världens mest intressanta romaner, får nya svenska kläder. Ulrika Wallenström, som nyöversatte hans första roman ”Buddenbrooks” 2005, har nu tagit sig an Manns andra, ”Bergtagen”, som haft ett långt liv på svenska i Karin Boyes översättning från 1929, som reviderats av Nils Holmberg. Det var hög tid för en modern översättning, så inte ”Bergtagen” skulle ligga slumrande för svenska läsare under resten av 2000-talet.
Ulrika Wallenström överför ”Bergtagen” till en väl fungerande svenska, som tar vara på originalets krusiduller, ironier och all vindlande omständlighet. En insats som kan jämföras med Gunnel Vallquists översättning av Marcel Prousts ”På spaning efter den tid som flytt” som utgavs 1965–1982. Ellen Mattson har skrivit ett utmärkt efterord, en orienteringskarta som gott kan läsas före läsningen.
”Bergtagen” är en roman som Thomas Mann började på 1913, efter att ha besökt sin hustru Katia Mann på ett sanatorium för tuberkulossjuka i Davos, men så kom första världskriget emellan, och boken kom ut först 1924.
När han 1929 fick Nobelpriset i litteratur var det uttalat för ”Buddenbrooks” som hade kommit redan 1901. Anledningen till denna besynnerliga reservation mot ”Bergtagen” var att litteraturhistorikern och kritikern Fredrik Böök, som satt i Nobelkommittén, ogillade romanen och ville markera det.
Anledningen till att ”Bergtagen” ser ut som den gör, utflytande och pratsam, är antagligen densamma som med Marcel Prousts ”På spaning efter den tid som flytt”. Skrivandet fick ta sin tid eftersom någon utgivning inte var aktuell.
”Bergtagen” , som påbörjades före och avslutas efter första världskriget, fick också nytt idéinnehåll under kriget eftersom grundläggande föreställningar sattes på ända. Denna kursändring ledde sannolikt till de heta och intensiva diskussioner om samtida idéströmmar, som präglar romanen.
Berättelsen går kort ut på att en ”enkel” ung man från Hamburg, Hans Castorp, som är halvvägs i sina ingenjörsstudier, reser till ett sanatorium i Davos, för att hälsa på sin tuberkulossjuke kusin. Han skulle vara på besök i tre veckor men sugs in i sanatoriets rutiner och stämning och stannar kvar i sju år. Bland patienterna träffar han personer som inkarnerar Europas olika kulturer och aktuella ideologier. Många unga hjärtan sätts i brand.
I slutet av romanen lämnar Hans Castorp sanatoriet Berghof, återgår till livet ”därnere” och går ut i strid, som soldat. Då är han redo, hans lärotid är över.
Det här är en bildningsroman och de sju åren, ”en mytisk-målerisk tidskropp” som Thomas Mann skriver, är den tid Hans Castorp behöver för sin inre utveckling.
Beskrivningen är mycket konkret. Castorp hade tänkt att ”raskt stöka undan” denna resa och ”återuppta sitt liv precis där han hade måst lägga det åt sidan”. Men redan då han är på väg upp i bergen börjar han oroa sig för ”att på detta sätt lyftas till regioner där han aldrig förut andats”. Han ängslas: ”Hemmet och ordningen låg inte bara långt bakom honom, det låg framför allt bråddjupt under honom, och fortfarande steg han ännu högre upp.”
Hans Castorp är föräldralös. Även om han fått ett hem hos sin onkel är han tämligen löst förankrad i livet hos ”dem därnere” och kan utan större psykologiska komplikationer tas emot av dem som kusin Joachim kallar vi häruppe. När Hans introduceras av sin kusin förundras han och gapskrattar om vartannat. Folket på sanatoriet bjuder med sina egenartade personligheter på underhållning och spänning. Och lyteskomik, som den obildade fru Stöhr, vars obildning är ett stående epitet.
Det muntra och makabra finns sida vid sida boken igenom. Det här är trots allt ett ställe för sjuka och döende patienter, det forslas ideligen lik nedför berget, och Hans Castorp får ett rum som man just rökt ut efter en amerikanska som dog två dagar tidigare.
Ingen Bergtagenläsare glömmer scenerna med ”liggkurerna” när man för att kunna ligga utomhus efter särskilda turer sveper in sig i två stora kamelhårsfiltar (särskilt rutinerade veteraner klarar att med tre säkra rörelser svepa om sig bägge filtarna samtidigt). Eller den triumfatoriska scen då Hans Castorp köper sig en egen termometer: ”Vackert som ett smycke låg instrumentet av glas i den exakt efter dess figur utsparade fördjupningen i den röda sammetskudden. Hela grader var markerade med röda, tiondels grader med svart streck.”
Och så nästa triumf: 37,6. Äntligen har Hans Castorp kvalificerats till de sjuka, de med feber, och blir tillhörig på riktigt. Han kan glömma tiden. Hans fickur ”hade fallit ner från nattduksbordet en dag” och han har inte satt i gång det. På samma sätt har han ”avstått från att hålla sig med almanackor”.
Han ger upp alla tidsbegrepp till ära för ”denna stillastående evighet, denna hermetiska förtrollning som den bergtagne hade visat sig disponerad för, och som hade varit hans själs grundäventyr, det där detta enkla ämnes alla alkemistiska äventyr hade utspelat sig”.
Är ”Bergtagen” tillgänglig för dagens läsare? Är det inte en väl prillig bok om en yngling som låter sig hospitaliseras?
Idédiskussionerna som förs med emfas i romanen känns som 1900-talskulisser, högexplosiva när romanen skrevs, men tillhör inte nu det mest levande i romanen, tvärtom.
Däremot påverkas jag som läsare av det som händer Hans Castorp fysiskt och psykiskt. Liggkurerna som kan tolkas som en förutsättning för den stillhet som krävs för att han ska tömmas på sitt gamla liv och fyllas på nytt. Och febertermometern som representerar förvandlingen i det kemiska experiment som pågår i romanen.
Thomas Mann sammanfattar i kommentaren om romanen som ”alkemistiskt äventyr” vad han använt sina tusen sidor till: Att göra guld av en enkel människas själ.
Ett förvandlingsnummer sker i denna besynnerligt sugande roman, som utspelas med döden som appellerande och repellerande magnet.