2012, och Välfärds-Europa vaknar upp till en nybrutal verklighet. Ungdomsarbetslösheten är massiv, jobben osäkra och de sociala näten upprivna just när de behövts som bäst.

Det låter som en välsopad bana för en kamplysten socialdemokrati, men den står förstenad. Kampen om mellanskikten har förpassat de nu plötsligt så aktuella urfrågorna om klass och fattigdom djupt in i tidens mediedimmor.

I det läget vill Tidens nye chefredaktör Daniel Suhonen komma in i spelet med ambitionen att göra den ärevördiga socialdemokratiska tidskriften till en intellektuell arena där en vilsen rörelse kan hitta hem: ”Gärna valseger men först en rejäl idédebatt”, som det står i en annons.

Årets första nummer (1/12) handlar om sprickorna i de privatiserade välfärdssystemen. Artiklar som väl kunde ha stått i vilken vänstertidskrift som helst, intressantast är forskaren Patrik Halls analys av hur alla krav på kontroll och utvärderingar återinför den byråkrati privatiseringarna skulle avskaffa. Det enda som faktiskt minskat är politikernas inflytande.

Mer lovande är bredden, främst utrymmet för kulturen. Malin Ullgren skriver om den nya fattigdomslitteraturen från Kristian Lundbergs ”Yarden” till Tomas Bannerheds ”Korparna”, och författarna Helene Rådberg, Aase Berg och Jenny Wrangborg för ett samtal om den neoradikala poesin.

Partiet sägs vilja dra ned på Tidens resurser. Det känns som en kortsynt besparing. ”Socialdemokraterna verkar ju behöva hjälp att börja prata politik igen”, som Jenny Wrangborg uttrycker saken. Och poesin kan ju faktiskt visa vägen.