När Vilhelm Ekelund en gång fick frågan vad han tyckte om Edith Södergrans poesi svarade han efter en stunds tvekan att man nog egentligen inte behövde veta mycket mer än att hon "till slut hamnade hos Rudolf Steiner". Och så var den poetissan avfärdad.
Namnet Rudolf Steiner tycks bara kunna väcka två slags reaktioner: antingen den troendes hängivenhet eller skeptikerns förakt.
Steiners antroposofi är en immanent mysticism, det vill säga att han tror på en högre andlig verklighet redan i denna världen och att denna högre verklighet är möjlig att fatta med naturvetenskaplig, exakt metodik. Det låter ju inte så förargelseväckande, men om man tillägger att Steiners lära anknyter till 1500-talsläkaren Paracelsus naturfilosofi och Goethes färglära, att den tror på reinkarnation och att människan måste initieras till den högre sanningen via mysteriespel som Steiner själv författade, ja, då är det inte bara Vilhelm Ekelund som kröker på läppen.
Att Edith Södergran mot slutet av sitt korta liv intresserade sig för och påverkades av Rudolf Steiner är sedan länge känt, men ingen har egentligen fördjupat sig i ämnet, medan förhållandet till hennes andre store lärofader, Nietzsche, är desto mer utforskat.
Nu har dock Swedenborgforskaren Jan Häll tagit på sig uppgiften i "Vägen till landet som icke är". Han är mån om att påpeka att han själv inte är antroposof och redan där finns svaret på gåtan: Steiner är inte riktigt rumsren och för litteraturforskarna har det nog varit lite genant att Södergran "till slut hamnade" hos honom.
Jan Häll närmar sig ämnet som den idéhistoriker han är: han har studerat Steiners skrifter och nagelfarit Södergrans brev, dikterna citerar han, men han lämnar analysen av dem åt litteraturvetarna. Syftet med hans undersökning är inte desto mindre att förstå lyriken, eller rättare sagt att förklara den stora skillnaden mellan Södergrans tidiga och sena diktning. Det är Steiner som bereder vägen från de jublande, triumfatoriska dikterna i "Septemberlyra" (1918) till de sena dikternas lågmäldhet och längtan till "landet som icke är".
Häll visar övertygande att Södergrans intresse för Steiner inte var någon övergående och kort fas, utan att det tvärtom handlade om ett mångårigt studium som dessutom gick att förena med kvardröjande Nietzschebeundran och begynnande kristen fromhet.
I breven till väninnan och diktarkollegan i Helsingfors, Hagar Olsson, försöker Södergran övertala den motsträviga adressaten att studera Steiner och till och med att söka upp honom i Schweiz. Hon lyckas med båda.
Och Häll lyckas hos Södergran spåra den ena kryptiska brevutsagan efter den andra tillbaka till Steiners skrifter. Han gör lyckligtvis aldrig misstaget att läsa dikterna på samma vis, som antroposofiskt tankegods i lyrisk förpackning, men någon gång hade jag önskat mig att han mer ingående diskuterade skillnaden mellan att anamma någons läror och att använda det som passar av andras idéer för att hantera sitt eget liv.
Södergran är inte först nietzschean, sedan antroposof och till sist kristen. Hon är en skapande människa som griper efter sådant som kan förklara hennes egen livskänsla.
Det Hälls framställning och biografiska metod visar är också hur ojämförligt Södergrans öde var. Hon lever från 16 års ålder och till sin död 15 år senare svårt sjuk i tbc och i rent "indisk" fattigdom, med Hagar Olssons ord, i det avlägsna och isolerade Raivola på Karelska näset. Hon träffar sällan någon annan än sin mor, sin hund och sin katt, hon längtar ständigt efter andra människor, men de gånger Hagar Olsson hälsar på henne kan räknas på ena handens fingrar. Ett enda möte med poetkollegan Elmer Diktonius levde hon på resten av sitt liv.
Men hon nås ändå av senaste nytt på litteraturens och filosofins område. Böckerna och tidskrifterna är den andliga näring hon får. Varje ny författare eller filosof hon stöter på får en större betydelse för henne i sommarstugan i Raivola än de skulle ha fått i Helsingfors eller Petersburg. Hon läser lystet och intensivt, som den törstande i öknen dricker vatten, men hon är inte okritisk, hon vrider och vänder på texterna, diskuterar, ifrågasätter somt, bejakar annat.
Jan Häll är själv den förste att påpeka detta och han tillägger dessutom ofta att man inte kan kalla Södergrans diktning antroposofisk, att vissa motiv dyker upp hos både Steiner och Södergran är en alltför allmän likhet. Antroposofins enda roll består i att den fört Södergran "fram till den punkt där det är möjligt att skriva" de sena dikterna.
Mot den bakgrunden kan man ändå fråga sig varför Häll lägger ner så stor forskarmöda på att kartlägga varje spår av Södergrans Steinerläsning. Jag undrar också om han inte kunde ha haft större hjälp, trots risken för amatörism, av Södergrans dikter.
Vid ett tillfälle grubblar han över vad Södergran i ett brev menar när hon skriver "jag tänker endast på ett, solen" och kommer fram till att det måste syfta på en passage hos Steiner. Men solen är en konstant i Södergrans diktning, hur olika de tidiga dikterna än är jämfört med de sista, så finns solen där från början.
Det största värdet med Jan Hälls Södergranbok är att den så närsynt och troget följer henne steg för steg genom en hård skola: den där hon lärde sig konsten att dö.