Promenerar man omkring i New York just nu dröjer det inte länge innan man får syn på någon som sitter under ett körsbärsträd i vårsolen och läser Tina Feys första bok, ”Bossypants”.
Förmodligen gör de även tappra försök att hålla tillbaka högljudda skrattattacker.
Komikern Tina Fey, känd från ”Saturday night live” och tv-serien ”30 Rock”, visar sig nämligen vara rolig även i bokform, vilket inte är särskilt sällsynt i USA.
Här skriver de flesta komiker böcker och en stor andel av de bäst säljande böckerna varje år brukar vara humorböcker.
Landets långa tradition av litterär humor märks inte minst i prestigetidskrifter som The New Yorker och Vanity Fair, där man har fasta humoravdelningar i varje nummer. För amerikanska komiker är böcker en lika självklar budbärare för humor som filmer och tv-serier (eller åtminstone en tacksam inkomstkälla mellan säsongerna).
”Bossypants” hör hemma i en behaglig amerikansk genre av välskriven, självbiografisk, sofistikerad humorlitteratur. Fey är lika skarp i sina vardagsobservationer som David Sedaris, lika elegant fyndig som Nora Ephron och lika hantverksskicklig som Steve Martin.
Bitivis är boken så bra att jag funderar på om Fey borde skriva mer och göra mindre tv.
Jag har visserligen aldrig varit särskilt förtjust i sketchkomedi. Jag skrattar kanske åt en av hundra sketcher i ”Saturday night live” (Fey lämnade showen för två år sedan) trots att de har så briljanta manusförfattare.
Men när jag läser Tina Feys ”Bossypants” skrattar jag flera hundra gånger. Många av Feys sketcher från ”Saturday night live” är till och med bättre i manusform, i synnerhet när de publiceras inklusive hennes egna korrigeringar, som bekräftar hennes briljans.
”Bossypants” är inte bara en underhållande självbiografi utan även en intressant inblick i vardagen i toppen av New Yorks underhållningsindustri.
Fey beskriver till exempel hur man skapar en dynamisk blandning av manusförfattare på ”Saturday night live”. Hälften av begåvningarna bör vara intelligenta ”Harvardgossar” – spinkiga, välartade unga män som Al Franken och Conan O’Brien. Den andra hälften bör vara hjärtliga improvisationskomiker från Chicagos klassiska komediklubb Second City. De har förvisso ovanan att kissa i pappersmuggar på sina kontor, enligt Fey, men de kan även lära Harvardgossarna att ”vara människor”.
Bokens kanske bästa kapitel handlar om en intensiv vecka hösten 2008 då Fey parallellt var upptagen med att övertala Oprah Winfrey om att medverka i ett avsnitt av ”30 Rock”, planera sin dotters femårsdag (Peter Pan-tema), samt skriva och framföra den klassiska ”Saturday night live”-sketchen där hon spelar Sarah Palin, med kollegan Amy Poehler som Hillary Clinton.
Alla tre händelserna blir succéer och kapitlet fungerar som Feys indirekta svar på den fråga hon säger sig avsky mest av alla: hur man ”hanterar balansen” mellan arbete och familj.
Hon påpekar nöjt att alla de miljontals människor som såg Palin/Clinton-sketchen såg ”en sketch om feminism, men de tänkte inte på det på grund av alla skämt”.
Det kan även fungera som en programförklaring för ”Bossypants” och Tina Feys bredare roll i amerikansk kultur.
Många amerikaner som sällan kommer i kontakt med feministiska argument till vardags sitter nu och fnissar sig igenom en bok vars egentliga ämne är kvinnors självklara rätt till chefspositioner.