Det finns många varianter av det ”första intrycket” man får av ett nytt land. Från den svenska tv-reportern Tina Thunanders debutresa till världens oljedominant Saudiarabien minns hon särskilt hur en herr Khaled, informationsministeriets ansvarige för att organisera och kontrollera utländska journalisters vistelse i kungadömet, omedelbart gav henne en lektion i sakernas tillstånd:

– Tänk dig att du och jag är i öknen och det råkar vara så att du inte har täckt dina ben, och att jag råkar se dem. Då blir jag – jag måste tyvärr säga som det är – men jag blir kåt. Det kan jag inte hjälpa, för det är så mannen är skapad. Därför ska du vara täckt. Det är för din egen säkerhet. Du ska bära abaya som räcker ner till skorna och du ska vara ordentlig, inte visa benen.

Alla saudiska män tänker inte riktigt likadant som herr Khaled, kunde Tina Thunander efter hand konstatera. Men att praktiskt taget alla saudiska kvinnor tvingas leva efter den könsapartheidprincip han uttrycker blev hon grundligt varse under flera resor i Saudiarabien. Nu har hon samlat sina intryck i en ovanlig bok: ”Resa i Sharialand. Ett reportage om kvinnors liv i Saudiarabien”.

Ovanlig därför att Thunander trängt in i fler kvinnliga miljöer än de flesta utifrån kommande betraktare brukar kunna göra. Det beror på att nästan alla som skrivit om det mentalt medeltida men materiellt överflödande Saudiarabien är eller har varit män, och män kommer helt enkelt inte in i saudiska kvinnors domäner.

Inte helt oväntat är det mestadels rätt så moderna, välbeställda och välutbildade kvinnor som Thunander får tillfälle och tillstånd att träffa. Kvinnor som vågar och vill berätta för henne om sitt liv och sina drömmar, vilka ibland inte avviker dramatiskt från ickesaudiska, rent av västerländska, kvinnors drömmar. Men de får sällan tillfälle att förverkliga sådana framtidsfantasier. Och de har ingen reell möjlighet att i handling, uppträdande eller beklädnad avvika från alla andra kvinnor i Saudiarabien – det må gälla fattiga outbildade fruar likaväl som fruarna till utländska gästarbetare.

Thunander förundras ibland över att så många saudiska kvinnor ägnar sig mycket åt att framhäva sin kvinnliga fägring under den heltäckande abayan, ofta kombinerad med niqab över ansikte och ögon. Det gäller hård sminkning, rikligt med smycken, grälla och ­ibland utmanande klänningar, byxor och toppar. Samt trosor och behåar så provocerande minimala att vår reporter nästan rodnar.

Självklart lägger Tina Thunander ändå allra mest krut på att skildra och kritisera vad hon kallar könssegregationen, eller könsapartheid, i det saudiska samhället. Den är rikligt ”legitimerad” i sharia, islamisk lag, som är formellt rättesnöre för saudisk lagstiftning. Men författaren upptäcker snart att könssegregationen i ännu högre grad är förankrad i uråldriga traditioner, i klansamhället, i männens självklara ”rätt” att styra och ställa över andra halvan av befolkningen. Traditionen är alltså viktigare än religionen när det gäller att hålla kvinnorna nedtryckta.

På den punkten skiljer sig inte Saudiarabien från övriga arabländer och andra traditionella samhällen. Här bidrar därför egentligen inte Thunanders bok med särskilt nya insikter. Det är i inblicken i saudiska kvinnors liv som hennes resereportage får unika drag.